.

Jag kliver ur alla givna ramar för en stund
för jag orkar inte formulera orden längre
jag låter fingrarna tala istället:

Vi sitter återigen i det lilla rummet på familjerådgivningen
tusen dryga trappor upp i ett vackert gammalt stenhus med frenetiskt ekande trappor
och i vanlig ordning kommer jag på mig själv
att sitta och stirra glasartat ut genom det enorma panoramafönstret

I normala fall brukar jag tycka om att gå hit
för att få andrum, få uttrycka, få lyssna, få bekräftelse, få prata

Men just idag skruvar jag på mig av olust
vrider mig omständigt på stolen ibland
pillar lite stressat på det nya silverhalsbandet

för att jag vet
för att det är så fruktansvärt genant
för att jag skäms
så som en mor skäms över sin sons dåliga beteende
men också för att jag skäms över mitt eget (!)

Jag kan inte längre stå för mitt
överslätande förstående förlåtande jag

Och just den här dagen visste jag ju att vi skulle bli tvungna att lufta
det "senaste" som hänt:


"..om hur du på trettondagsafton plötsligt blev 19 år igen och ville springa på krogen, supa dig tokfull och oberoende, vara komplett ansvarslös och utan krav, festa hela natten, leva singelliv, skratta och prata med okända kvinnor i baren som lockade ditt bedövade sinne, vara fri, koppla bort, leva här och nu, det finns ingen morgondag, ingen ånger, ingen eftertanke.."


Jag skämdes när sambon började berätta med lätt besvärad stämma..
Jag skämdes när familjerådgivaren tittade förvånat på sambon med en bekymrad min..
Jag skämdes för varje liten fråga familjerådgivaren ställde till honom:





~~~~


- Jaha, så du beslutade dig helt plötsligt för att dra iväg på krogen bara....??
(...jaaa...)

- Men du pratade inte med Leia om det innan eller så....??
(...neej, det var ju inget bestämt eller.. så...)

- Men när det väl var bestämt att du skulle gå på krogen
så valde du ändå att inte prata med henne, stämmer det?
(...jaaa, det var väl så...)

- Så hur tänkte du då?
(...ordlös tystnad...)

- Var det en medveten handling, alltså visste du att du borde prata med henne innan....??
(...jo, det visste jag nog)

- Så tänkte du något på riskerna med ditt beteende....??
(...njaaa...)

- Det var ju sånt här som inte fick hända, det hade vi ju kommit överrens om eller hur?
(...besvärlig tystnad...)

- Poängen med familjerådgivningen är ju att försöka stärka tilliten er emellan, så hur tänker du att Leia ska kunna lita på dig om du inte ens kan vara tydlig i en sån här, så kallad "ofarlig" situation?
(...han skakade på huvudet till svar...)

- Så vad var det då som lockade dig så oerhört mycket att ett krogbesök blev värt risken....??
- Det är ju din relation och din familj som sätts på spel här, så vad var det som lockade dig..??
(...jag vet faktiskt inte, jag tänkte inte så...)

- Och din tanke var alltså att du bara skulle vara ute i nån timme..??
(...jaa... det var så jag hade tänkt...)

- Men så blev det alltså inte..??
(...nej, uppenbarligen inte...)

- Det bara hände..??
(....)

- Och din tanke var att du skulle ta det lugnt med alkoholen sa du..??
(...nickar...)

-Men så blev det inte heller, eller..??
(...neej...)

- Så du hade alltså en tveksam handlingsplan som inte fungerade särskilt bra, är det rätt uppfattat..??
(...ja det ser onekligen ut så..)

- Kunde du på något sätt ha förutsett att det här skulle kunna hända tror du..??
(...ja, det här har ju hänt flera gånger tidigare..)

- Men den tidigare vetskapen fick dig inte att dra i nödbromsen på vägen..??
(...nej, jag trodde att jag skulle klara av situationen, jag skulle ju bara gå ut nån timme, ta nån öl bara...)



~~~





För några dagar sen undrade jag om han var dum i huvudet på riktigt
Nu konstaterar jag krasst att jag är dum i huvudet

dum i huvudet för att jag fortfarande tror på hans ord
och snälla, protestera inte, för känslan är min egen
inte granskad med lupp, och heller inte vetenskaplig
men ändock

Dum i huvudet!

HANS handlingar har jag inte kunnat försvara på flera år
men MINA EGNA handlingar då? Kan jag ens försvara DEM??!

Nej, inte nu längre..


♥


I söndags kväll kom han som sagt "hem" igen
med huvudet djupt begravet i den svarta sanden
låtsas som inget hänt
som att allt är som vanligt

Jag frågar smått desperat om han inte kan få låna företagets tomma gästlägenhet
men han svarar att det inte går "för den är upptagen nu"
Jag tipsar honom om en ledig möblerad lägenhet på Norr
men han svarar att han inte vill ha en andrahandslägenhet


Han verkar tro att allt blir bra bara man sopar den synliga skiten under mattan och visslar lite förstrött?





j a g 

g å r
 
s ö n d e r















 
Hej igen ilska!

Ilskan i min trötta kropp börjar så sakteliga lägga sig till ro
och istället knackar  s o r g e n  på dörren

Sorgen är så smärtsamt 
 
klarsynt

Den ser ju allt det där
som jag egentligen inte vill se..

Fyra dagar var han borta
uppåt i landet
på flykt undan känslorna
Men så på söndag kväll
 kom han plötsligt hem
som gubben i lådan
Öppnade ytterdörren
 som om inget hade hänt
och frågade om vi redan hade ätit....?!



Gode gud, ge mig kraft
ge mig styrka

Jag fick nog helt enkelt


Den berömda bägaren rann över, måttet var rågat,
den tålmodiga eviga kärleken rann hejdlöst ut genom de många ömmande såren i mitt hjärta

Jag bad honom att dra dit pepparn växer
Jag bad honom att lämna mig ifred, försvinna ur mitt liv,
eftersom hans blotta närvaro förvandlade mig till ett sönderkrossat blodigt offer

och jag
är
inget
offer

Alltså tog jag tillbaka makten över min egen situation
Tog tillbaka makten över MITT liv
min hälsa, mitt välmående
min självrespekt

Jag tog över rodret
(för han har ju redan bevisat att han inte kan styra det här skeppet åt rätt håll)


Och han gjorde som jag sa
Han drog
Tog tåget uppåt i landet
Och försvann

Sedan några dagar är jag alltså ensam
i det lilla rosa huset på Söders snöiga gator

känslan är fridfull
befriande trygg
inga spänningar
inga vibrationer

kaoset inuti har stillat sig
frågetecknen i maggropen
känns inte alls lika viktiga att räta ut längre


bara jag och barnen
och friheten

..och som på beställning kom förstås nästa käftsmäll..
(bara några ynka timmar efter den senaste..)

Istället för att lära av läxan
lägga upp korten på bordet
och vara ÖVERTYDLIG
så valde han förstås
den enklaste vägen
den kortsiktliga
han åkte iväg
i skydd av mörkret
och smusslade undan sina sanningar (?)
utan min vetskap

Initialt funderade jag trött
på vad sjutton han hade att dölja den här gången?!

Ingen aning..
Inte en blekaste faktiskt..



..men vet du..




..jag skiter högaktningsfullt i vilket..











(telefonsamtal med medbrottsling)

Flera dagar i förväg började han att prata om att eventuellt gå på krogen med Jonas och hans tjej
"inget var bestämt, men Jonas hade frågat om han ville följa med.. typ"

(jag var uppenbarligen inte lika välkommen av okänd anledning?)

Dagen i fråga kom och fortfarande pratade han som om "äh, inget var bestämt"
och i min mage fladdrade den välkända tärande oron, 
dock väl nedtystad då jag verkligen ville ge honom en chans att få bevisa
att han har lärt, att han fått sig en läxa, att något i hans tankemönster var förändrat

Jag for ner på stan med en väninna för någon timmes shopping
och när han dök upp på stan lite senare för att hämta upp oss i bilen så slängde han plötsligt ur sig:

-Jag drar iväg till Jonas nu!
-Jaha...?? Ska du?? Men jag trodde..?? Öh.. Okej..??

*pinsam tystnad och kvävd panik inuti*

Jag kände mig så obehagligt snärjd och generad av situationen.
Jag kände att jag inte kunde prata med honom överhuvudtaget eftersom väninnan stod där brevid.
Jag hade velat veta vad som var planerat, när han skulle komma hem och så,
men min tappert kämpande stolthet hindrade mig att fråga, än en gång.

~~

(..i en normal och sund relation utan en massa tidigare lögner och svek så är denna information förstås inte alls lika viktig, men i en relation som redan är rejält tillitsskadad så krävs ständig övertydlighet och rak ärlighet för att vinna tillbaka små delar tillit som sedan kan bygga en ny grund till förhållandet. I en så pass skadad relation som vår har man inte "råd" att svajja omkring planlöst utan att ge någon form av information)

~~

Nej, jag ville förstås inte visa för väninnan hur skör jag är, hur skört vårt förhållande är,
så jag stammade frågande fram något mjukt och försiktigt 
om när han trodde han skulle vara hemma åtminstone,
men han svarade med en axelryckning
och en överdrivet överlägsen attityd 
att han inte visste
och så gick han iväg 
med bestämda arroganta steg 
ut i natten..


Och där satt jag alltså
I den uppvärmda familjebilen
med doften av hans dyra parfym
och allt började snurra snurra..

Glada väninnan
förstod förstås inget alls 
hon skulle också gå ut på krogen den kvällen
så hon skrattade lite för högt
och pratade energiskt
om vilka kläder hon skulle ha på sig
och jag kunde inte bry mig mindre just då..

Skådespelardax igen.
Jag drog på mig masken
Överlevnadsmasken
Inte visa något!
Låtsas som om allt är som det ska.
Lugn och trygg.
Skratta tillgjort åt väninnans poänglösa skämt
Glasartad blick ut över torget

Jag släppte av väninnan vid hennes bostad
Körde ut på stadens snötäckta gator
Hjärnans alla synapser blev akut felkopplade
Hjärtats alla blodbanor blev plötsligt för fattiga

Inombords:
k r i g 

Bara krig






Klockan tre på natten ramlade han innanför dörren
Alltför berusad, alltför förlamad och komplett förlorad
avskärmad och avslöjad
Han somnade på toaletten
i sina egna spyor
utan värdighet

och jag lät honom ligga där
i förnedringen





för han dödar min självrespekt

Jag börjar tro att du är dum i huvudet
På riktigt

Jag är så ledsen idag
Tung i huvudet, trött och så förbannat ledsen..

Den sista veckan har han fallit tillbaka i sina gamla invanda mönster igen..
Det finns tydligen ingen broms och ingen hejd?

När tåget kommer rusandes i ursinnigt tempo
 så kastar han sig huvudlöst på
utan att tänka sig för
utan att ens reflektera

Bara slänger sig på
totalt förblindad
av hastigheten..

Han upprepar återigen det destruktiva invanda beteendet
det som vi har diskuterat åtskilliga gånger nu
det vi skulle jobba på
det han skulle försöka förändra!?

Den här veckan har han fört mig bakom ljuset igen
smusslat, tisslat och tasslat

och därmed mördar han också
de sista lappade bitarna av 
mitt hopp
min värdighet
och min självkänsla

Han väljer den väg
som han anser vara den lättaste för stunden:
den kortsiktliga lösningen
 den som dödar och trampar sönder

vägen som döljer
mörkar och ljuger

och jag gråter hejdlöst
fast utan tårar den här gången
för det är ju så jävla jävla tragiskt


Han påstår sig inte ha kontroll över sitt eget beteende
Han påstår sig stå totalt utan verktyg
handfallen, hopplöst oförstående

Han degraderar sig själv
och tror inte på sin egen förmåga
(fast jag tror)

Han förminskar sig själv
förminskar mig
förminskar oss
förminskar familjen



degraderar oss










(julbord och försenade eller förljugna remisser)

(..jag förvånas fortfarande över hur barnsligt lätt det är för dig
att ramla över på fel sida..)

~

Det tar dig en sekund av inre panikkänsla
så väljer du sida
kortsiktligt
fel sida
för att det är det snabbaste
och enklaste (?)
sättet
för dig att ta dig ur knipan

~

Men du lovade ju!!?
Du skulle ju inte?!?
Du hade ju lärt dig något av dina misstag sa du ju???

Du sa ju att du ville satsa på oss?!?
Du sa ju att du ville kämpa? Jobba vidare??

Du sa ju det?
Så vad var det som hände?!
Vilken oövervinnerlig makt tog över ditt sinne och dina handlingar?
Hur kunde du plötsligt glömma dina stora vida löften?
Hur kunde du bara tappa fokus sådär utan att reflektera....?


(..jag förvånas fortfarande över hur barnsligt lätt det är för mig
att försvara dina idiotiska nedvärderande handlingar, gång på gång..)

Smaken av asfalt
i munnen

Känslan av vanmakt
i luften

Jag kan bara luta mig tillbaka
och avvakta

Vänta på förändringar
Resultat

Något som visar vilja
något som visar
att han går att lita på


väntar



ännu



♥

Torsdag kväll
Han säger att han förmodligen flyttar, att det lutar åt det hållet
Han bekänner att han arbetar aktivt på att lämna oss
Allt han säger förbereder mig på att han är på väg bort
Han söker febrilt och uppenbart efter varje ledig lägenhet
och han jobbar medvetet mot målet; att bli singel och fri



Fredag kväll
Han säger att han förmodligen stannar, att det lutar åt det
Han bekänner att han sedan några timmar arbetar mer aktivt för att stanna hos oss
Allt han säger förbereder mig på att han plötsligt kanske vill stanna iallafall?
Han säger att han vill följa sina känslor
och jobba mot målet; att stanna kvar, hos oss


♦


och själv känner jag bara
en obehaglig lust att kräkas
när jag kastas så brutalt
mellan ytterligheterna
från en timme
till en annan





no mercy

spricker
krackelerar
trasas sönder
sömmarna brister
jag kvävs

ena dagen
vill han älska passionerat
smeka varje millimeter av min kropp
och drunkna i mitt inre

men nästa dag
vill han vara en fri singel
och leva tonårsliv
utan ansvar
eller krav

familj
kombi
barn och katter
spagetti och köttfärssås med riven ost

eller

singelliv
party
fester och alkohol
och take-away mat mitt i natten

han vill inte välja
han KAN inte välja

han tvingar mig att
välja
tvingar mig
att ta besluten
för att skydda sin egen rädda osäkra mask
men gode gud, hur ska jag kunna göra det?
Jag vill ju inte!!
Ville ju aldrig!
Det var ju inte så här det skulle vara!
Jag ville inte det här!
Aldrig någonsin..

Men han tvingar mig
känslomänniskan
som alltid har nära till
skratt och gråt
att ta besluten
som han själv
inte klarar av att ta


Så
ska jag ta på mig den dammiga värdelöskoftan igen?
ska jag lägga mig ner på det kalla stengolvet
och be om nåd, nåd, nåd?

ska jag gråta och skrika
och förnedra mig själv
genom att be honom stanna?
Trots allt?
Be honom stanna?

Eller vänta!
Vad var det som hände?
Är det jag som kämpar nu alltså?
Är det plötslig jag som ber om nya chanser?
Var det inte han som.....??!!
Var det inte han som svek?
Var det inte han som valde sida?
Han som gick vilse i livet?
Han som ljög
tisslade
och tasslade
bakom min rygg
bedrog
smutsade ner
och trampade sönder?

Så varför är det då jag som ligger på golvet och kvider?
Varför är det då på hans bord de tunga beslutena ligger?
Varför står han där med armarna i kors och anser sig ha makt över mitt liv?

När bytte vi dessa tragikomiska roller
och varför?

Förvirrad

Står inte ut med min egen spegelbild längre..

frustration.se


Är jag både blind och döv
och dum i huvudet?!

Vad håller jag på med
och varför?!

Har jag inget värde?
Vilket pris har min kärlek?
Hur mycket är jag beredd att uppoffra?

Är han värd det?
Förtjänar han det?
Förtjänar han fler chanser?
Vill han ens leva med mig?!

Älskar han mig?
Överhuvudtaget?

Eller är han kanske alltför rädd för sig själv
för att våga släppa taget om mig?

Ja, jag är nog både blind och döv
och förmodligen jävligt dum i huvudet



!

Nytt möte på Familjerådgivningen
spela skådespel och låtsas le
(blev vi plötsligt två psykologer och en patient?)

Rädda livet på mig
eller rädda livet på honom?

Han lider
av att tvingas känna

Jag lider
av att tvingas att INTE känna

Hur ska vi kunna mötas i en vardag,
om han helst inte vill känna, och jag ständigt känner?

Skilda världar
Natt och dag

♥

Jag kan inte hjälpa dig
det måste du göra själv

När du springer vilse inuti
så kan jag inget annat göra
än att stilla se på
när du faller utan självinsikt

för min uppgift är inte att hejda dig
när du lutar dig ut över stupet
jag låter dig falla

Du behöver lära dig att hitta
dina egna vägar
egna lösningar
egna strategier
egen tro

Dina tankar, handlingar
och förändringar 
måste födas ur egna dyrköpta insikter
inte andras

Och kan det kanske vara så
att man måste falla riktigt hårt
för att kunna resa sig upp?

Det är grått utanför mitt nyputsade köksfönster..
Syrénbusken vid ytterdörren har tappat alla sina löv
och gräsmattan böjer sig bevekligt inför höstens tunga mörker

Det regnar här hos mig idag
och jag önskar stilla
att det vore lite kallare utanför
så att regndropparna blev till vit snö istället
för just nu orkar jag inte med
regn
rusk
grått
och
trist

Jag försöker förstå
försöker förstå
HONOM
hans handlingar
hans beteenden
hans ursäkter
och hans själsliga sår
de han själv inte vill se
de han själv inte kan sätta ord på
de försöker jag förstå?!

Försöker vara förnuftig
vuxen, förstående och förtrollande
men så upptäcker jag
förvånat
att han gräver sina dolda gropar igen

Jag snubblar i dem
gång på gång
slår sönder mina armbågar i fallet
stannar upp i isande tystnad
tittar förvånat på gropen
tittar förvånat inåt
hur kunde det hända?
Igen?
Vad är det som händer?

Mönstrena upprepar sig
och här står jag,
den ständigt förstående och förlåtande
och undrar varför såren på mina armbågar gör så ont?

Trodde jag verkligen att något hade förändrats?!
Trodde jag verkligen att något hade blivit annorlunda?
Varifrån bottnar min enorma vilja att övervinna och kämpa?
Varför har jag så svårt att ge upp, trots att jag vindpiskas
så hårt, om och om igen?
Vart föddes min längtan att hjälpa?

Jag har svaren:



Min pappa är alkoholist

Jag har levt som ett vilset maskrosbarn
som alltid längtat till "dagen därpå"
dagen efter oändliga timmar av gitarrspel
och avgrundsdjupa känslouttryck
Dagen då ångesten kom på besök

Jag har nog alltid varit överseende med dåliga beteenden
alltid älskat till hundratio procent
oavsett och ovillkorligt
för så gör ju barn.
(och vad har barnet att välja på?)

Barn älskar sina föräldrar
oavsett hur dysfunktionell familjen kan te sig.
De älskar, förlåter och älskar igen.
De har ju inga andra val
inte där
inte då

Den de älskar sviker
Den de älskar beter sig inte vuxet
Den de älskar beter sig oansvarigt
gör saker de inte borde
gör olämpliga saker
sårar, framkallar tårar
trasar sönder och förstör..
Men ändå.
Barnet älskar.

Och så gör jag.
Än.
Idag.

Jag ser det nu.
Det gör ont att se,
men jag ser!


Och vet du.
Familjerådgivaren, mannen med de snälla blå ögonen sa,
att de strategier som var direkt livsviktiga självbevarelsestrategier i din barndom
inte alls behöver inte vara lika riktiga och viktiga strategier idag, som vuxen.

De beteendemönster som räddade det lilla rädda barnet DÅ
kan vara de beteendemönster som skadar den vuxne människan nu.

Vi sitter kanhända i samma båt
du och jag?

Skillnaden liggger kanske i att jag ser vad som sker?
Att jag ser mönstret?
Att jag upplever, inser, brottas, kämpar, slåss
medan du resignerat skjuter bort
skjuter undan
vägrar inse
flyr din väg 


Jag vet att jag har makten i mina händer.
Jag vet att jag kan förändra!
Bygga nya broar, plantera nytt liv inför den kommande våren.

Vi har en snårig väg framför oss.
Vägen grenar sig åt två olika håll.
Vilken väg väljer du?!

Jag har redan valt väg.
Kom med mig.
Res med mig.
Eller ge dig av.

För alltid.


Jag lämnar min tunga toviga medberoendekappa
här ute i novemberregnet
under den kommande snön
under en hård isande kall vinter

För jag vill inte bära den längre.
Den hör till mitt förflutna.



Den tillhör inte mig längre..