.

Vill inte backa
varken i tanke eller i handling

Vill inte byta färdriktning
men ibland blir jag så förvirrad av alla dunkla vägskäl

Tappar fokus
och irrar i blindo
Letar tydliga svar
bland slängda sopor

Vill inte backa
varken i tanke eller i handling
men hur vet man egentligen att blodet pulserar i rätt riktning?
Via förmaken och ut till kamrarna?
Mitt system arbetar ju baklänges periodvis
(så även hjärtat?)

Tappar fokus
som sagt
lätt förvirrad
av alla dunkla vägskäl
berusade av tvivel
och suddiga rädslor


Därför välkomnar jag nu ensamheten...

s a k n a d



jag får inte
jag vet

jag borde inte
jag vet

men jag saknar så ofantligt
hans varma kropp
hans andedräkt
hans närvaro
hans händer
honom


jag får inte sakna
jag vet

jag kan inget förändra
jag vet

jag måste glömma honom, gå vidare
jag vet

för han älskar ju inte mig
jag vet

släppa taget
ja, jag vet, för i helvete, jag fattar väl det!!!
Jag är inte dum i huvudet!!


* och tårarna rinner igen, tar de aldrig slut?*



men vem ska jag ljuga för?



s a k n a r   h o n o m   s å   o e r h ö r t

Nog är det väl bra konstigt..

Jag tar dagligen hand om andra människors smärta
såväl fysisk som psykisk
jag vet bot, känner till alla lämpliga mediciner och vetenskapligt grundade metoder,
hjälper gärna varsamt och lindrar det onda
kompetent, trygg och lugn

men min   e g e n   smärta
kan jag inte alls hantera?!

Mycket kan jag stå ut med
Jag kan förlåta oigenomtänkta svek
sudda ut dumma sagda ord
och igonorera omogna känslostormar

men

jag blir både frustrerat besviken och ledsen
om du utnyttjar mina svaga punkter
för att tillfredsställa dina egna behov
till din egen fördel
och för ditt eget väl

då krossar du mig




gör inte det
snälla

-Du blir utnyttjad!! väser förnuftet vasst
och ljudet skär sönder mina trumhinnor

Men hjärtat svarar inte..
Hjärtat ignorerar dövt det som förnuftet påstår

Jag älskar honom ju..
(trots allt)

Igår kväll:

Första krogbesöket sen separationen
hela det föredetta arbetslaget hade en efterlängtad reunion
med trerätters festmiddag och glada trubadurer
och kramarna var så många fler än de tunga tankarna

och jag visste ju egentligen att det skulle hända
i närheten av dem som alltid vandrat i min skuggbild
för min förklädda själ sörjer ännu i skydd av mörkret
och mina händer saknar värmen av någon annans

Jag fick låna en människas hjärta för några stulna timmar
fick känna spåren av hans unika fingeravtryck mot min trötta handrygg
fick låna lite ärlig värme, pulsen i hans artärer, och en trygg famn att luta huvudet mot

Det hade varit totalt otänkbart för tre veckor sen
totalt omöjligt
T A B U


Men igår kväll var det bara rätt
för det stärkte mig

Tvåsamhet
Samhörighet
Härlighet
Verklighet
Ömhet
Sårbarhet
Nyfikenhet
Nyvakenhet
Vaksamhet
Klantighet

Otrohet

Dumhet
Tråkighet
Ensamhet
Sårbarhet
Hemskhet
Avskildhet
Verklighet

Och en av de där riktigt gråmulna trista dagarna i mars
(när det regnade irriterande och oupphörligen utanför vårt smutsiga köksfönster)
upptäckte jag med en enorm sorgekraft 
och väl undertryckta smärtvågor
att det inte längre kom någon post 
adresserad till honom
i vår gröna fula brevlåda
av billig plast

I åtta jävla års tid
hade det dagligen kommit nya brev, räkningar,
reklam, tidningar och erbjudanden
adresserade till honom
men nu gapade lådan plötsligt ekande tom
så hånande tom..

Bara mitt!
Plötsligt bara mina brev
mina jävla räkningar
min jävla reklam


Brevlådan blev plötsligt så obarmhärtigt och överbevisande tom
och jag vet att jag inte förmår beskriva smärtan för er med ord
för det snurrade så frenetiskt inuti och minutrarna tickade baklänges utan att blinka..



-Han har lämnat dig!
väste Förnuftet och Sanningen hårdnackat 
utan att någonsin skräda sina smärtande vassa ord 
medan Överlevaren i mig hysteriskt försökte trycka undan
och måla över de mest krackelerande sprickorna
av det som en gång varit mitt liv

för att inte falla, inte falla, inte falla, inte falla..

Inte uppleva!
Inte känna!


DÖ smärta
DÖ för fan!

Hej
Jag heter Leia
och jag är en idiot

En förbannad jubelidiot!

Jag promenerar med raska steg
gata upp
och gata ner
förblindad av dina envisa tårar

utan att stanna
utan att titta upp
jag bara går och går och går

går så fort att jag inte hinner känna
går så fort att februarivinden inte förmår frysa mina tårar

vartannat steg tänker jag:
stäng av!

försöker febrilt tänka på allt annat
något förutom honom
men jag lyckas nog inget vidare
för plötsligt upptäcker jag
med sorg i hjärtat
att jag har gått
till den mest tabubelagda gatan
den som inte längre har något namn
(förutom ångest, smärta och svek)

Plötsligt befinner jag mig
mitt i skärselden
på gatan som inte längre existerar
gatan som försvunnit från kartan
gatan som mördat mina drömmar
och krossat min själ mot alltför hård asfalt

Den finns inte längre
gatan är försvunnen
hela kvarteret är som uppslukat
som ett blanksteg på mitt tangentbord

Huset existerar inte
lägenheten existerar inte
HAN existerar inte
VI existerar inte
inte längre



(aldrig mer)




"stäng av!"

Sönderslagen
i tusen ojämna udda bitar
där ingen passar med den andra
för ingen är den andra lik

Små sylvassa färglösa molekyler
av det som en gång var min värdighet
mitt hjärta

En familj
som inte längre är en familj
Separerade, åtskilda
och jag vet ju inte ens hur man gör
eller varför?!

Står vilse i mitten
vilse & förvirrad
sneglar mot golvbrunnarna på stan
för att slippa möta alla frågande ögon

Iakttar glasartat
hur det slängs i soporna
det som var mitt liv, min familj

Och på en nikotingul ytterdörr
med titthål på mitten
några trasiga kvarter bort
står plötsligt hans namn på brevlådan
(det som borde varit mitt)

Hans lägenhet
Hans nya liv









..och jag badar i avgrundsdjup sotsvart ångest..

Försöker andas lungt och fokuserat,
distraherat och koncentrerat
fastän det blåser hårda vindar
utanför mitt fönster

Men jag hittar inte orden
kan inte beskriva
färgskalorna inuti

Och hjärtat gråter
i stillhet





♥

Okej, det är alltså nu jag ska samla mig?!
Det är nu jag förväntas vara stark och oövervinnerlig?!

Är det nu jag ska räta på ryggen,
sortera mina kraftkällor
memorera de allra ljusaste minnesbilderna
och söka näring och värme i solljuset?

Nu alltså?!
Fast det snöar ju ute?!


(vill bara protestera!)

Vill protestera som ett rabiat litet oförstående barn
vill skrika så argsint att saliven stänker aggressivt ur munnen på mig

Vill helst bara skrika rätt ut
att jag inte vill
att jag inte vill (!)
att det är så jävla orättvist
att det är så fel
för att det är så fegt
och fult, och alldeles för jävla enkelt
att bara dra
bara skita i allt..




Vill skrika att jag inte alls orkar
att det är helt fel tidpunkt
att jag inte klarar det själv
att jag är så sårad och tillintetgjord
att jag behöver mer krafter först
att jag behöver hans närhet..

För jag mår ju så omänskligt dåligt just nu, 
med en massa kvarglömd sorg i de skarpaste hörnen av min själ
och den enda människan i hela världen som jag trodde jag skulle kunna torka mina tårar mot
är just den människan som har tillfogat mig all smärta och sorg
så vart ska jag då vända mig?!



Jag känner mig ibland som ett misshandlat litet barn
som efter alla hårda och obegripliga slag
trots allt vänder sig mot sin far
och ber honom om tröst
och kärlek

Helt galet, helt fel
det vet jag ju
men vem kan skuldbelägga barnet?




Jag är vilse
det hör ni ju själva
lost




Och nej
jag gör ju inte det
(skriker inte)
Jag är ju inte sån..
Säger det inte ens högt

Menar det inte heller
Inte egentligen.




jag är ju så mycket klokare än så







egentligen

..speachless..

Lämnar du oss nu?
Du gör det va?
Lämnar oss?
Visst är det så!?
(vill inte förstå)

Men jag känner ju det
du har ju redan flyttat
mentalt

Du har redan börjat möblera
fundera, formulera, tapetsera

Din sunkiga lilla ensamma tvåa
på en dammig grå tvärgata
precis där Norr möter Söder
(står öde och väntar på dig)

Och det smärtar mig
men jag fråntar bestämt mig själv
rätten att känna
iallafall nu
just nu

Förtvivlat försöker jag försvara
skydda den ömtåliga sidan av mig själv
omfamna och trösta
stötta och vara nära
dem jag faktiskt har kvar:

barnen
KÄRLEKEN
mellan oss tre

Den är för evigt
pålitlig, ärlig
totalt villkorslös
aldrig sinande och alltid från djupet


(Tack gode Gud att jag har barnen)


♥




Men just nu tror jag att mitt hjärta tillfälligt har domnat bort...

Är det en aldrig sinande ström
av nya täckande lögner
undrar jag
trött och besviken
då jag sitter vid köksbordet
och inser
att jag återigen
blivit matad med
billiga ohållbara lögner

Finns det verkligen ingen ände på
hur mycket man kan ljuga för en annan människa
enbart för att skydda sig själv
från sina egna mardrömmar och känslodemoner?

Svart på vitt
ligger de senaste påhitten
framför mig

Svart på vitt
ser jag
hur han manipulerar
med mina tankar
manipulerar
med sanningen
så att den bättre ska passa mönstret
för stunden

Svart på vitt
förstår jag
att han missbrukar
mig


Missbrukar mig?!?

Missbrukar mig (!)

Missbrukare?


Missbruk!








(jag har aldrig sett på det så förut)
har aldrig tänkt på det viset?
när någon har påstått att han är en missbrukarpersonlighet
 så har jag snabbt slagit tanken ifrån mig
för han missbrukar ju inte
inga droger, inte alkohol, inte sex, inte spel
nej, men mig..







(insikt)

Känslokall
(nu är han plötsligt totalt känslokall igen)
a v s t ä n g d

- hej då
- jag har inga känslor
- jag bryr mig inte
- tack för de här tio åren
- vi kanske ses på stan nån dag..

*nonchalant axelryckning a´la obstinat tonåring*



ROBOTEN är tillbaka
No mercy!

(Hälsa artigt på Mr Stoneface gott folk)

Stenhård
Macho
Iskall
Tuff



(fast egentligen,
om du frågar mig
 innerst inne; så ynkligt liten)





Han påminner om ett oförstående och förvånat litet barn
som just varit in på Buttericks och köpt en häftig svindyr maskeradkostym
fem storlekar för stor och bara så fel fel fel

Jag lever som i en dålig jävla B-film
dammig och orörd i hyllan sedan sju och en halv månad tillbaka
för allt bara är på låtsas
och storyn är fejk
Nothings for real


Så länge jag inte tittar på det som blivit mitt nya liv
så kan jag nästan inbilla mig att det är okej ändå
att det faktiskt funkar, att jag orkar stå rak i stormarna
fastän sömmarna brister ibland

Men gud
det är ju bara fejk!
Bara dåligt patetiskt skådespel
bräckliga fasader och lögnaktig rekvisita

Jag låtsas vara hel
Jag låtsas vara stark
Låtsas fungera, orka, kämpa, kväva..

Men inget av det där funkar särskilt bra
(Det är bara förbannad lögn och dikt)

För:

Jag är inte hel
Jag är inte stark
Jag fungerar inte som jag borde
och jag orkar inte

Jag kämpar inte längre emot och jag kan faan inte kväva.. (!)



Tiden står obönhörligt stilla
Och huset som skulle föda kärlek
börjar istället andas sorg

Det handlar nog om
att brutalt tvingas inse
att han faktiskt inte älskar mig
helt enkelt



det gör så ont
så jävla ont

Ensam är inte stark
Jag är inte stark
Jag vill inte vara stark
Jag vill inte vara ensam