Resan
Resan till Aruba var så hett efterlängtad
av oss båda
trodde jag
Mitt huvud mot hans trygga axel på flygplanet
Min flygrädda flackiga blick i hans lugna trygga..
Hans tunga varma hand på mitt spända lår och
mina fingrar ihopflätade med hans..
Väl framme på Aruba väntade alltför stark sol
och tropisk hetta
dignande stor frukostbuffé
och läskande kvällsdrinkar med krossad is i solnedgången
Svidande solbränd hud och fascinerande krabbor längs strandkanten
solstolar av ädelträ och medryckande musik vid poolen
Det var magiskt
när två fria kroppar mötte varandra
och två sinnen enades
på ett hotellrum
med havsutsikt
Sju underbara dagar av komplett närhet och närvaro
Jag minns att jag faktiskt nämnde älskarinnans namn en gång där nere vid poolen..
Jag sa nåt i stil med att "jag hoppas verkligen att mina känningar angående XX är fel?!"
Jag sa det med en svårdold osäkerhet i rösten
för att bli övertygad
för att få bekräftelse
för att bli lugnad
för att få ro..
Men han slätade snabbt över
"ja, för det fanns ju inget att oroa sig för,
han visste ju inte vem hon var, absolut inte..det måste skett nåt missförstånd..?!?"
Jag valde att låta det vara
trots att jag kände att pusselbitarna inte alls passade ihop
Jag ville inte skrapa hans bara sommarknän mot den hårda asfalten..
så jag gick emot min inre känsla
Jag svalde de hånskrattande tvivlen och återvände istället till verkligheten
med skådespelarmasken över ansiktet
På planet hem efter en underbar vecka växte en varm känsla i mitt inre
av kärlek
av samhörighet
och av tilltro
Hans fingrar ihopflätade med mina
Hans lugna blick som log mot min
Mitt högra lår som klibbade mot hans vänstra
och hans ömsinta tunga som lekte med min
när vi gick ner för landning på Arlanda..
Väl hemma efter en lång och tråkig bilresa kände jag mig så stark inombords
Jag var levande, synlig, åtråvärd, vacker, solbränd, attraktiv och fylld av nyvunnen lust
Medan jag leende packade upp våra tunga resväskor försvann han till tvättstugan för ett ögonblick...
Vad jag inte visste då var att han
i skydd av tvättmaskinens entoniga bullrande
skickade iväg ett snabbt sms till älskarinnan:
"hej min babe, jag har inte glömt dig..."
i skydd av tvättmaskinens entoniga bullrande
skickade iväg ett snabbt sms till älskarinnan:
"hej min babe, jag har inte glömt dig..."
Rädd
Om jag kunde förklara för honom hur det känns att ha minusgrader närmast benmärgen?
Om jag kunde beskriva känslan av att jagas av det som skrämmer allra mest?
Om jag kunde förmedla en bråkdel av rädslorna som hånskrattar och klöser
så kanske han skulle förstå?
Sönder av tystnaden..
S L Ä P P
I N
M I G
snälla!!
Jag trasas sönder
av tystnaden
Hängpelargoner och smärta
Ibland slår jag i backen
alltför våldsamt
och oväntat
Jag vill verkligen inte känna så
men jag hinner inte alltid värja mig
när minnena attackerar
hugger våldsamt
och biter sig fast
på min ärrade hornhinna
Mina blå ögon konfronterade motvilligt hennes gröna
nånstans mellan inbjudande butiksentréer och rosa hängpelargoner
ja, för staden är ju liten och torget är trångt
Jag med mina vita gympadojjor
hon med sina svarta högklackade
Och varför ska jag låtsas som att det inte smärtar?
Det gör det ju.
Smärtar
Jag inbillar mig att vi kan hjälpa varandra
vi som är utsatta för otrohet
vi som har blivit utsatta för otrohet
och även de som är otrogna
eller de som är älskare/älskarinnor?
Vi kanske kan ge varandra nya tydligare synvinklar
av svåra smärtsamma perspektiv?
Känner DU någon som är drabbad av otrohet?
Någon som kanske behöver ventilera luddiga tankar
och få luft under vingarna?
Snälla, ge honom/henne min bloggadress, vi kanske kan stötta varandra i mörkret?
Bara en tanke...
Det gör det ju.
Smärtar
Jag inbillar mig att vi kan hjälpa varandra
vi som är utsatta för otrohet
vi som har blivit utsatta för otrohet
och även de som är otrogna
eller de som är älskare/älskarinnor?
Vi kanske kan ge varandra nya tydligare synvinklar
av svåra smärtsamma perspektiv?
Känner DU någon som är drabbad av otrohet?
Någon som kanske behöver ventilera luddiga tankar
och få luft under vingarna?
Snälla, ge honom/henne min bloggadress, vi kanske kan stötta varandra i mörkret?
Bara en tanke...
Osynlig
Osynlig
Jag måste vara osynlig?
Genomskinlig?
Transparent hud med alltför suddiga kanter..?
Jag syns inte!
Hallå?!?
Jag är här!!
Jag finns här!
Jag känner, jag andas, jag mår och jag undrar..
Är det bara jag som undrar??
Varför känner jag mig så ensam trots att du sitter alldeles intill mig?
Varför ser du inte mina tysta tårar och mitt förvridna ansikte?
Mina ord verkar inte nå dig?
Bort.
Jag är på väg bort nu..
Sakta, sakta, men åt fel håll..
(...och du ser inte ens.. du märker inget...???!)
Vägen har delat sig..
Du har ditt, jag har mitt,
vart ska vi mötas?
När ska vi fläta samman våra liv till ett igen?
Brutala insikter mitt i natten..
I MIN värld, i MIN sanningsbild
så sker inte otrohet utan anledning.
MIN sanning är att OM någon är otrogen mot sin partner
så är det något som är fel i förhållandet..
Något saknas..
Något fattas..
Någon saknas..
Vad saknade han?
(Jag vet inte.. jag har ingen aning..)
Om ingenting saknades så skulle otroheten aldrig ske..
Det är min personliga åsikt och det är MIN SANNING och den kan ingen ta ifrån mig.
Jag kan bara gå till mig själv..
JAG skulle aldrig ens kunna fundera i de banorna OM OM OM det inte var något som kändes riktigt SNETT i mitt förhållande och inte ens då skulle jag nog klara av att vara otrogen...
För VAD skulle det ge mig?
En tillfällig kick?
En tillfällig bekräftelse?
Jo, det förstås, men vill jag ha TILLFÄLLIGA kickar och TILLFÄLLIGA bekräftelser?
Nej, absolut inte!
Jag är inte intresserad av korta lekar och stulna blickar..
Jag är inte intresserad av katt-och-råttalekar..
Otrohet finns inte i en bra relation.
Aldrig aldrig aldrig i ett sunt förhållande med ömsesidig respekt och hundraprocentig kärlek.
ALDRIG!
Alltså blir min brutala insikt så smärtande tydlig för mig :
Han saknade något hos m i g.
Han ville ha något som jag inte kunde ge honom.
Han längtade bort.
DET gör ont.
Det gör ont att INSE att det faktiskt VAR så.
Det gör ont att inse att bakom hans slutna ögonlock fanns en naken kvinna,
och den nakna kvinnan var inte jag.....
Det gör sjuhelvetes ont...
Okej, jag klarar det här.
Jag överlever och jag vet att jag kliver stark ur det här när jag är redo.
MEN ändå.. Jag överlever och jag vet att jag kliver stark ur det här när jag är redo.
Det här är MITT liv.
Det är HÄR och NU jag lever.
Jag VILL vara älskad till hundra procent.
Jag VILL vara respekterad till hundra procent.
Jag VILL känna mig uppskattad och önskad.
Gör jag det?
Till hundra procent?
Drömmar..
Inatt blev jag väckt av att han låg och kramade om mig hårt hårt hårt..
(Nästan krampaktigt och med lätt panik i fingrarna... )
Jag tittade yrvaket på klockan vid fönstret och insåg att det fortfarande var natt så jag försökte somna om, men då lyfte han huvudet och lade det suckande mot min varma bröstkorg. Med armarna hårt kopplade runt mig somnade han till sist om..
Jag kände direkt att "nåt var fel", så imorse när vi vaknade frågade jag honom vad som hade hänt..
Han såg på mig med besvärade ögon och svarade:
-Jag drömde att du inte ville ha mig längre..
Jag tror ...
Jag tror att fan flög i mig
en solig dag i maj
när en okänd kvinna plötsligt kallade min man för "älskling"
och jag själv degraderades
till osynlig
oviktig
ointressant
nonchalerad
utskrattad
och
hånad.
Jag tror att fan flög i mig
den där dagen då hon släppte bomben
när hon mailade mig
när jag fick svart på vitt
Då min vardag plötsligt
pausades
och allt stod stilla
Trädens kronor slutade vajja för vinden
Molnen på himlen blev som förstenade
Människor runt omkring mig pratade
men jag hörde inte vad de sa?
Tevens tablåer flimrade framför mina ögon
men jag såg aldrig vad det stod?
Jag befann mig i en bubbla
av rädsla
av hat
av ilska
av svartsjuka
av bitterhet
av obesvarade frågor
av förbannad jävla äckel..
Och utanför bubblan stod han..
(Han som hade mördat
min självkänsla)
Bara på låtsas..
Jag förlamades nog av alla de där ut- och invända lögnerna.. ?!
Paralyserades en period av mitt liv..
Jag fick smaka på sveket under ändlösa vilsna maj-dagar
och jag lyssnade på klangen
av alla de bottenlösa smutsiga ord
som bara var på låtsas
Hans desperata ursäkter tappade mer och mer av sin flagnande färg vartefter minutrarna gick:
-Hon addade kanske mig för att jag är kompis med "bla bla" som känner "bla bla" som är kusin med "bla bla",
det kanske var därför hon addade mig?! Eller kanske för att vi har setts på stan en gång, en sekund?
Jag tror att det var henne jag såg en gång med en rinnig mjukglass vid Tempos stora entrédörrar..?
det kanske var därför hon addade mig?! Eller kanske för att vi har setts på stan en gång, en sekund?
Jag tror att det var henne jag såg en gång med en rinnig mjukglass vid Tempos stora entrédörrar..?
Jaa, eller hur!!?!
För helvete!!
WHATEVER!
Det var som att sitta och lyssna på de sämsta jävla sagor som någonsin hade skrivits..
Varför skulle jag?
Varför skulle jag förnedra mig så?!
Trodde han att jag var dum i huvudet eller?!?
När började han underskatta min intelligens så brutalt och känslokallt?
Min kropp började att skaka okontrollerat av insikten..
Mina tänder skallrade hårt mot varandra och nattsvart blev dagen..
Jag skrek åt honom så att saliven spottade ur min mun..
Jag trängde in honom i enkelriktade hörn som han själv hade målat upp..
Jag pressade ur honom en massa oigenomtänkta vaga meningar
och tavlan av fula lögner blev bara mer och mer detaljrik i takt med timmarna som gick..
Men jag ville nog så gärna hitta ett uns av sanning i det han sa
vad han än sa
bara någonting som faktiskt var s a n t
av allt han sa?
Jag VILLE tro att allt var ett missförstånd
och att allt skulle vara som vanligt igen..
Men det blev ju inte så..
Det fanns inte ett uns av sanning i det han sa
vad han än sa
det var faktiskt ingenting som var sant.
Ingenting
Det var nåt som inte stämde..
En dag hittade jag älskarinnan bland hans "vänner" på Facebook...
*lång tystnad, letar efter de rätta orden för att förklara...*
Tro mig, min första reaktion var totalt och helt ärligt avsaknad av misstankar..
Jag bara undrade vem hon var
utan skepsism
utan misstro
utan minsta uns av svartsjuka
Men du vet,
har man levt tillsammans med någon i många år så känner man oftast till varandras "vänner och bekanta",
men den här kvinnan kände jag inte igen?!?
Inte alls..
Så frågan slank förstås ur mig i förbifarten
den där kvällen när regnet äntligen hade stillat sig
och han svarade blixtsnabbt
trettio mil bort:
- Nej gumman, jag vet inte?
Jag vet inte vem hon är... Ingen aning!
Vad hette hon sa du??
Jag rynkade förvånat på pannan..
Va?!?!!
Visste han inte vem hon var?!!?
Men hur hade hon då blivit "vän" med honom på Facebook..??!
Vem hade addat vem isåfall, och varför?!?
Visste han inte vem hon var?!!?
Men hur hade hon då blivit "vän" med honom på Facebook..??!
Vem hade addat vem isåfall, och varför?!?
Jag tror att jag anade redan då...
(Vart allt skulle bära hän..)
Ja, för redan där kände jag hur det började krypa olustigt under huden på mig..
Jag kände hur frågetecknen började rista ljudlöst i mitt skinn
och långsamt försökte jag kväva alla de frågor som han helt uppenbart inte ville besvara..
Varningsklockorna klingade i mitt bakhuvud och smaken i munnen blev plötsligt så obehagligt besk..
Jag minns att han febrilt försökte formulera alla möjliga tänkbara anledningar till att hon fanns..
Jag minns hur han målade in sig själv i ett fattigt jävla hörn och hur lögnerna med ens galopperade ifatt honom..
Jag minns hur han svärjde sig, försökte skydda sig, slog upp garden och satte på sig stenmasken..
Men det funkade ju inte
(Klart som fan att det inte funkade...!!)
Jag fattade ju att det var nåt som inte stämde..
men han vägrade bestämt att servera sanningar för mig..
Om och om och om igen matade han mig med sina svettiga ursäkter
och om och om igen försökte jag se någon form av logik i det han sa
men det funkade ju inte
(Klart som fan att det inte funkade...!!)
Av krossade hjärtan växer man..
Tyck inte synd om mig, snälla..
(Det blir så fel då..)
Det är inte synd om mig..
Jag kan inte se det så..!?!
Det som har hänt är förbannat tråkigt,
absolut
men det är inte synd om mig..
Jag är inget nedsparkat offer för omständigheter..
Av krossade hjärtan växer man,
fråga mig,
jag vet.
Jag väljer att lära av mina tårar..
Lära av gråtens andnöd
av förtvivlan
och av mina hackande tänder som inte vill förstå
att sanningen just har blottats för mitt inre..
Jag väljer att växa av blåmärkena intill hjärteroten..
Så snälla, se mig inte som ett offer..
Jag ber dig, tyck inte synd om mig..
♥
Krama mig gärna istället..
Säg några kloka ord..
Och lyssna..
Men tyck inte synd om mig..
♥
Krama mig gärna istället..
Säg några kloka ord..
Och lyssna..
Men tyck inte synd om mig..
♥
Nånstans tror jag att allt sker av en djupare mening..
Bitterhet hjälper mig aldrig framåt,
självömkan stärker ingen ryggrad..
Och jag tror inte på att stänga inne
och trycka ner.
Jag tror på att öppna upp
och släppa ut.
Alltså öppnar jag mitt hjärta här för er..
Så krama mig gärna,
säg några kloka ord
eller bara lyssna en stund..
Men tyck inte synd om mig.. okej?!
*kramas*
Trettio mil bort
Timmarna som passerade blev till dagar..
Dagarna som passerade blev till veckor, och hans sinne vacklade från minut till minut..
Jag vet att han vacklade..
Jag vet att han våndades när han tänkte på mig och på älskarinnan..
Jag vet att han våndades när han tänkte på mig och på älskarinnan..
Hon var spännande, outforskad, het, lockande, kittlande
och hon slet beslutsamt i honom på ett sätt som han inte var van vid..
Jag själv stod nog mest för trygghet, kärlek och grå samhörighet,
och vardagen var förstås inte alls lika erotiskt eggande som den förbjudna trappuppgången på Söders gator...
Så kom då dagen då hans chef erbjöd honom att jobba på annan ort i några månader..
Det skulle förstås ge ett rejält tillskott i kassan och de övriga villkoren var alltför goda för att slås ner..
Vi diskuterade faktumet över en kopp kaffe en kväll, och jag kunde inte se något hinder med hans traktjobb..?
-Klart att du ska åka. Varför inte? Vad har du att förlora? Du kommer ju hem på helgerna hjärtat..
resonerade jag stöttande och två veckor senare var allt klart, han hade åkt.
Trettio mil bort
Fysiskt
Trettio mil bort
Psykiskt
Hans arbetspass blev plötsligt så långa,
och om kvällarna kände han sig ensam när hans tankar allt oftare började smita ut genom den dolda bakvägen..
Och jag tror inte att han själv riktigt kan sätta fingret på exakt när hans hjärta inte längre förstod villkoren för KÄRLEK,
men hotellets renbäddade sängar kunde inte längre värma hans längtande kropp tillräckligt,
och älskarinnans lockande telefonnummer fanns ju redan inmatat i hans repiga jobbmobil..
men hotellets renbäddade sängar kunde inte längre värma hans längtande kropp tillräckligt,
och älskarinnans lockande telefonnummer fanns ju redan inmatat i hans repiga jobbmobil..
Ett steg fram, två steg tillbaka..
Ett steg fram, två steg tillbaka..
Jag försöker lära mig att skilja på då och nu.
Jag försöker lära mig att v ä l j a vad jag faktiskt vill se.
Att v ä l j a vad jag vill uppleva, känna, ta in och registrera..
Vad vill jag ta emot och vad vill jag rensa ur?
Jag försöker deleta och sudda ut alltför skarpa konturer,
och jag låter hellre blicken sväva över torget än att fästa den vid det som bränns..
För det finns dagar då min ryggrad är mycket stoltare än förr..
och det finns nätter då jag redan har gått..
Men just idag glittrar det inom mig..
(Djupt inuti..)
Låtsas sova..
Sent på natten kom han så hem..
Jag hörde att hans fotsteg var fyllda av skavande samvetskval och billig flasköl..
Jag hörde hur han öppnade kylskåpet nere i köket..
Jag hörde hur han försökte vara smidig och tyst,
men hans balanssinne lurade honom genast för innerväggarna i hans suddiga värld hade plötsligt krympt..
Steg i trappan..
In i badrummet..
Han borstade tänderna med den berusade tunga kroppen lutandes mot badrumsväggens kalla kakel..
Han blundade..
I mörkret..
Och jag kunde höra hur han drog av sig de nyinköpta jeansen från Carlings
när spännet på hans bälte klingade till i klinkersen på golvet..
Jag drog duntäcket alltför högt över öronen..
Försökte andas tungt..
Låtsas sova..
Låtsas oberörd av hans frånvaro..
Jag stängde av alla läckande känslokranar,
för ljudet av dess frenetiska droppande borde kanske vara sövande,
men det gav mig bara blodsmak i munnen och klumpar i halsen..
Så kom han in i sovrummet..
doften
Han luktade alkohol
smärta
(Jag kastades ofrivilligt och brutalt tillbaka till den tid då systembolagets öppettider
var mycket mer självklara för pappa än de läxor som min fröken hade givit mig..)
Hans kropp föll tungt ner i sängen brevid mig..
Han luktade fylla, sötma och cigaretter och han smackade litegrann med munnen
innan hans andhämtning långsamt saktade ner..
Plötsligt sökte hans stora kalla händer efter min varma kropp
och jag vågade inte öppna ögonen, trots mörkrets befriande skydd..
Jag vågade inte känna efter hur det kändes..
.. djupt inuti..
Flykt
Det var fredag kväll
och på stadens alla utecaféer blandades kall skummande öl med ciderfniss och vårkänslor..
Vi hade varit på en restaurang med budgetmeny och ätit oss mätta,
och framför oss hade vi en lugn tevekväll i soffan framför Melodifestivalen
trodde jag
På vägen hem stannade vi till på barnens favoritgodisaffär för att plocka ihop lite kvällsmys,
men han valde inte ut sina godisbitar som han brukade?
Istället tittade han sig bara glasartat omkring i butiken
och jag noterade att hans sinne åter var på flykt
på flykt undan vad?
Jag frågade om det var nåt särskilt han ville ha
och han svarade något mumlande otydligt som jag inte ens hörde
Så jag plockade lite förstrött och förvånat i de godisbitar som vi brukade köpa
några av hans favoriter
några av mina
medan barnen plockade sina egna små påsar med glittrande barnaögon
...men precis när jag vek ihop påsen för att gå och betala,
så avbröt han mig plötsligt med en nervöst flackande blick:
- Du, Jonas ringde för en stund sen och frågade om jag ville gå ut och ta en öl ikväll, så jag drar snart..
(..han undvek att se mig i ögonen när han sa det..)
???
Öh?
Va?!?
Bara sådär?!!
Utan förvarning?
Plötsligt stod där en främling framför mig..
*jag skakade oförstående på huvudet, men jag sa inget, för jag hittade inga ord just då..*
Oändliga sekunder senare föll besvikelsen över mig och orden lossnade ur mitt inre:
- Krogen? Nu?!? Varför har du inte sagt nåt tidigare? Vi hade ju planerat att... Melodifesti..
- Jaa, men jag glömde säga det till dig.. Det blir nog inte så sent.. Puss å hej!
Det var fredag kväll.
På vårt vardagsrumsbord stod en välfylld godisskål
och på teven sjöng Nordman för hela svenska folket.
Barnen var glada
ville ringa och rösta
ville se Nordman vinna
ville ringa igen och igen..
och vi jublade högljutt tillsammans när Nordman slog ut Carola
och vi hoppade upp ur soffan och sträckte våra starka stolta armar mot taket i en segergest
YES!!
De VANN!!
..och jag log glasartat men ärligt åt barnens glädje
medan jag febrilt försökte förstå...
djupt inuti
Bara tankar som vill ut..
Sorgen är långsam.
Kan det vara därför jag minns allt som i otydlig berusning, det som blev inpräntat djupt inuti?
Sorgen är långsam
..med sina korta, tysta steg, obetydliga viskningar och frånvarande leenden.
Jag upphörde att existera,
några veckor där i maj..
Då när röda bilar plötsligt var intressantare än blåa...
(Kommer du någonsin kunna förstå hur ONT det gjorde när mitt hjärta krossades brutalt mot smutsig asfalt..?)
Jag andades bara,
och varje andetag
skavde sönder
och tog emot.
So what?
Jag har tappat orden
Tappat fokuseringen
Tappat orken och lusten
