Tankar om livet efteråt








Vet du Eyla.

Jag funderar ofta på att skriva om livet NU
Livet EFTER

Om hur sveket formade mig
Om hur sveket formade OM mig
Jag skulle vilja berätta om människan jag BLEV
Hon som gick ut genom den stora tunga svarta dörren,
hon som klev ut på andra sidan med krossat hjärta


Jag skulle vilja berätta för er andra
om hur det kan kännas EFTERÅT
när man får ett större och sundare perspektiv
när man ser allt från en helikoptervy


Jag har det bra Eyla
Jag är stark
Jag njuter av livet
men framför allt njuter jag av lugnet.
Lugnet inuti
Lugnet som infinner sig då man tagit farväl
Farväl till frustration,
farväl till tårar och smärta.


Jag tog farväl av honom.
Jag lämnade smärtor och ångest bakom mig
Jag bestämde mig för att välja MIG
Jag valde MIG!


Det var livsfarligt. Jag var livrädd.
Jag trodde många gånger att jag gått vilse, att jag irrat fel, att jag tagit fel beslut
(jag ville vända tillbaka, springa mot det som var förklätt till trygghet i mina tonade ögon)


Jag gjorde kanhända det..
(Sprang tillbaka alltså..)
Men för varje gång jag faktiskt sprang tillbaka kände jag ändå att jag kom två steg längre bort..
Bort från SMÄRTA. Bort från sveket.
(inte bara HANS svek, utan kanske framför allt MITT EGET svek mot mig själv)


Jag tänker att det kanske är det EGNA sveket som är det allra svåraste att acceptera?
När vi trampar sönder oss själva?
När vi ignorerar våra egna innersta önskningar, våra egna ord och de egna känslorna?
Är det kanske DET som är det svåraste att förlåta kanske?


Jag funderar på att skriva om det Eyla.
Livet efteråt
Hur jag gick vidare
För att få chans att visa er andra
att det faktiskt finns både värme, kärlek och lycka
utanför..



Jag finns här
(men numera i lycka och självrespekt)



KRAM










Tystnad








tystnad

bara tystnad
hjärtat är tyst
fingrarna likaså

och frånvaro
av känslor

(inte likt mig)

jag brukar ju bejaka
skriva, uttrycka
k ä n n a
vara inuti


men jag har ingen ork till det självdestruktiva levernet längre
sen jag klev ut ur den onda cirkeln
har jag inte tittat bakåt
en enda gång

jag fick nog
av tystnaden
(hans panikartade flyende)

och därmed välkomnade jag
uppenbarligen
min egen
tystnad


?










Hopplös drömmare?






Måndagen i mitt liv var klädd i grått
och på hustaket mittemot Familjerådgivningen
arbetade två neonklädda män med att lägga om ett vackert gammalt tegeltak från sekelskiftet..

Jag tittade tyst på männen som helt obehindrat gick omkring på höjden
Hade de inte några skyddslinor funderade jag tyst för mig själv?
Var de aldrig rädda?
Tänkte de inte?
De såg ju så orädda ut?
Helt obehindrade..?!
..mina tankar fladdrade..

Mannen med de mörkblå kläderna
familjerådgivaren
satt med trygga knäppta händer
som en erfaren medlare
mellan mig och sambon

Han pratade oavbrutet om självklarheter.
Bara rena självklarheter.
Inget
jag inte tänkt tidigare.
Inget nytt och revolutionerande.
Inget jag inte hade ett eget svar på.
Bara mina ord, mina tankar, och mitt sätt att se på livet och kärleken

Mannen bekräftade
allt jag känner
Han bekräftade
det som är min totala sanning

Han är lång och smal
den där familjerådgivaren
och han har isblå snälla ögon
ögon som talar och förstår
och på hans vänstra hand
bär han en repig guldring

..och jag kommer på mig själv sitta och fundera på hur hans egen relation fungerar...?

Jag funderar på vem han är?
Om han är ett helgon eller en förklädd mytoman?
Hur har han lärt sig allt han vet?
Genom egna dyrköpta misstag?
Är han kanske själv en av dem som delat säng med fel människa?
Är han en av dem som sökt förlåtelse och förståelse hos sin hustru?
Han kanske är expert på manipulation och förnekelse, vad vet jag?

Mina tankar fladdrade iväg..
igen, för långt

Samtalet gled iväg
igen, för långt

Som vanligt..
Ja, för det brukar ju bli så här..
-Eller hur älskling, du ser väl mönstret?

Jag är så avtrubbat van nu.
Det här är inte första gången..
Jag blir bara trött, så brutalt trött av att se
att ingenting är annorlunda
hur mycket jag än önskar

Vi pratar vidare
ömsom krystande
ömsom kämpande
och det slutar oftast med
att det är sambon som får arbeta
prata
analysera
försöka förklara
hitta ord
och leta i sitt inre..

Strålkastaren hamnar tveklöst på honom. Igen!
Och jag undrar varför det alltid blir så.. samma mönster, om och om igen..?

Och själv sitter jag mest och tittar ut genom fönstret
den här gråtrötta måndagen
på Familjerådgivningen på femte våningen
Jag pendlar mellan tankar på inbiten höjdskräck
och mäns relation till sexualitet
 
Finns det trogna män?
Existerar de överhuvudtaget utanför sagornas värld?!?
Lever vi i en fiktiv låtsasvärld av såpbubblor
om vi verkligen tror
att vi ska kunna finna någon
som skänker oss ärlighet och respekt?

Är jag en hopplös drömmare
om jag vill kräva trohet?
Är jag patetisk och naiv
om jag såras av hans ständigt återkommande destruktiva mönster?

Mina tankar slår dubbelknut på sig själva
och snart har det gått en och en halv timme..

-Jaa, hörrni, då är tiden slut för idag.. säger mannen med de mörkblå kläderna dröjande..

Jag tackar förstås artigt för mig,
och så klistrar jag vant på mitt jag-är-stark-trots-allt-leende
när vi två minuter senare går ner
för de breda ekande gamla stentrapporna
i sekelskifteshuset, där mina känslor alltid blir besannade..

















Tack för att ni läser
tack för att ni kommenterar
och delar med er av era egna erfarenheter
det hjälper mig
det får mig att se skymda vinklar

TACK



 
 


Taste it!







Så verkar Roboten plötsligt ha fått kontakt med sitt innersta!?

Hans väl 
förtryckta
 förseglade 
och
förbjudna 
känslorum
gläntar plötsligt skrämmande
på de tunga portarna
och Roboten tvingas långsamt att börja känna
han har nog börjat inse
att jag menar allvar
att jag inte accepterar hans förvridna spelpjäser längre

Plötsligt
ser jag
hör
och känner

Spillrorna av en avstängd människa
letar sig oväntat fram
bakom skölden
som alltid skyddat hans inre hemliga känsloliv

Plötsligt, hans smärta!

Och jag kan inte hjälpa
att jag känner
att det är välförtjänt
hjärtlöst välförtjänt

det är hans tur
att vrida sig i maktlöshetens sömnlösa lakan
hans tur
att gråta okontrollerat
att brottas omkull
av alltför hårda klumpar i magen


Så varsågod!
Välkommen till min verklighet Mr Stoneface
Så här har jag nämligen känt
i princip dagligen
de sista 2,5 åren


Taste it!






Varför!?







Mer än 7 år tillsammans
en stor bullrig och skrattretande familj
med kusiner och svärföräldrar och älskade medmänniskor
och allt är brutalt söndersparkat
av en hjärtlös robot som ibland kallar sig för "man"

Han säger inget
inget som visar ånger
inget som visar ilska
inget som visar rädsla
inget som visar vilja
inget som visar kärlek
medmänsklighet, empati, sympati
inget som visar känslor
överhuvudtaget

Jag är liksom bortklippt
ur hans inre system
(ploff!!!)
Så var det gjort

Roboten visar sig vara kall och känslomässigt död 
Roboten rycker uppgivet på axlarna och letar sig vidare bland fallna höstlöv
Roboten sopar raskt bort spåren av såren och låtsas som om livet är detsamma
som innan..

Och hemma i soffan sitter jag och vaggar mina oförstående barn
i min varma modersfamn
Jag försöker förklara och försvara
försöker förmildra och skapa förståelse
för robotens val och agerande

(..men jag förstår ju inte ens själv?!..)


Varför





Hjälp mig bort..





Små ojämna
sylvassa skärvor
tränger in
alltför djupt
under min ömtåliga hud

han ser det
han vet det
men han kan inte ta in det
för rädslorna har tagit överhand
han agerar som en robot
utan rent blod
i sina vener


 Och han kan inte läka mig
kan inte trösta mig
han kan inte krama om mig
eller ge mig hopp

inte den här gången
och aldrig igen

Jag måste hjälpa mig
måste hjälpa mig bort från honom

för det är han som strör ut dem
De sylvassa ojämna skärvorna
av det
som en gång
var
VI




Mitt hjärta krackelerar..







Jag har just genomlevt
det kallaste dygnet i mitt liv
allt rasar
allt jag trott på
allt som varit mitt
vårt
vi

det är över nu..

Jag förlorade matchen
allt var förgäves

Med facit i handen inser jag trött
att jag lika gärna hade kunnat lämna honom FÖRSTA gången han svek
men det gjorde jag inte
för
jag ville ju så gärna tro

Med facit i handen inser jag
att mitt enorma tålamod och min bergfasta vilja
var förgäves
allt var förgäves
meningslöst!

För han gjorde det igen.
Han gjorde om samma misstag IGEN
Han klarar inte av att vara ärlig mot mig
klarar inte av sanningar
klarar inte av
tillit

(Det är tydligen för mycket begärt
av en osäker känslodöv pojke
som bär sina egna rädslor
synligt utanpå?)


Så i måndags kväll matade han mig återigen
full av osammanhängande genomskinliga och simpla lögner
som alla avslöjade sig själva
utan ett uns av eftertanke

Och trots att jag konfronterade honom med mina sanningar
så förnekade han allt med en tydlig irritation i rösten 
som för ett ögonblick
fick mig att känna mig dum
för att jag misstrodde honom..

..och det blev droppen
som fick bägaren att rinna över

lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner
lögner


 















(raderad historik och panikartade lögner)


Irrationella känslor



Jag åker fort förbi
alla ärrade känslor
som kanske borde spolas bort
med högtryckstvätt
eller skrubbas sönder 
med taggig tvålull

Fort åker jag förbi
alla de trasiga känslor
som jag har gömt
i små färglösa askar
med igentejpade lock
bakom tunga draperier

Jag åker fort förbi
de irrationella känslor
som kanske dött 
och förintats
maskerats
till oigenkännlighet..

Känslor
som inte borde få luftas
aldrig någonsin
igen





Om självvald frånvaro..






Hela sommaren har jag jobbat..
Jag har tappert betat av
dag för dag
och kämpat mig fram
för att knyta viktiga arbetskontakter
och få nyttiga erfarenheter inför framtiden
Men hela tiden har jag längtat till de lediga dagarna
de dagar då vi skulle hitta på nåt roligt hela familjen

Listan på tänkbara aktiviteter var lång..
Leksand Sommarland
Sommarstugan
Junibacken
Kryssning
Liseberg
Tom Tits
planerna var många
och intentionerna goda

För några veckor sen frågade jag honom hur jag skulle planera mina få lediga dagar med barnen
(eftersom han jobbar borta så mycket och i princip aldrig har nån aning om vart han jobbar eller när..)

Jag frågade om jag skulle planera semestern ensam med barnen (?)
men han svarade snabbt att han förstås också ville vara med
och när jag ifrågasatte hur det skulle gå till rent praktiskt med hans jobb
så svarade han att han minsann kunde styra över sina arbetsdagar själv 
"bara han visste i förväg"

Okej.
 
Mitt arbetsschema har legat väl synligt på köksbänken sedan mars månad.
Det vet han. Han kan mitt schema utantill tror jag.
Jag hade tydligt klargjort för honom exakt NÄR jag skulle vara ledig.
Han visste i förväg med andra ord.

Men han valde att jobba istället.
(det gör nästan ont att säga det högt, men det är så sanningen ser ut
han valde att inte tillbringa de lediga viktiga sommardagarna med oss..)

Min lediga semestervecka är nu slut,
barnen och jag har semestrat ensamma,
och jag har inte sett röken av människan..

Ännu ett bevis
Ännu en insikt


Det är hans val
hans flykt
och hans rädslor..










Om att inse..





Otrohet är krig
ren smärta
och sår
som aldrig läker ut

Kalla mig gärna bitter
kalla mig cynisk om du vill
men jag vet

jag läker aldrig ut
aldrig till fullo
aldrig till den godtrogna lyckliga människa
som jag var innan




Vakna upp!





För någon dag sedan tog han plötsligt
(och helt oväntat)
bort sin synliga relationsstatus på Facebook...
Jag blev jätteförvånad och ifrågasatte förstås undrande varför
och han svarade att han inte visste riktigt varför..?!?

Han säger förvisso att han vill satsa på oss
och på vårt förhållande
men hans HANDLINGAR visar något helt annat
och det förstår han inte heller säger han..?!?

Jag kan inte låta bli att undra hur han mår egentligen??
Längst inne?!


Själv känner jag bara en massa tragik
inför den svaga person
som inte alls verkar förstå begreppen
"handling och konsekvens"
"orsak och verkan"

Han tycker sig fortfarande stå utanför all egenkontroll
Han påstår sig inte ha makt över sina egna handlingar
Han ser sig själv göra idiotiska oigenomtänkta saker
och sen försvarar han sig blint 
med att säga
att han inte förstår varför han gjorde dem..?!?

Välkommen in i vuxenlivet kära du..
Välkommen in till ett moget och manligt ansvarstagande liv.

Glöm aldrig att det är DU som spelar huvudrollen i DITT liv.
Det är DU och ingen annan som bestämmer DINA handlingar.
Du kommer inte längre undan med dina dåliga undanglidande ursäkter,
du är inmålad i ett alltför trångt hörn,
så det är bara att bekänna färg..

Lägg korten på bordet!

VAKNA upp!
















Gone





Det är så fruktansvärt svårt
för en känslomänniska som jag
att gå här
och låtsas
som att allt är som vanligt
fast det brinner en vild eld 
av ilska
och smärta
djupt inuti

Jag måste ju fungera
för mina älskade barn
i vår vardag
(oavsett hur jag mår)

Måste vara "som vanligt"
inte känna efter
inte bryta ihop
inte gråta
bara le på beställning
och hämta in morgontidningen
runt tiosnåret
som om inget hade hänt
innanför vår rosa ytterdörr..

Det gör ont.
Det gör så sjukt jävla ont.

Helst av allt skulle jag vilja supa skallen i bitar,
eller sova i flera veckor,
brutalt tysta ner mina oändliga frågetecken,
och låta smärtan rinna ut..

Han är bortrest i jobbet
igen
och jag vet inte ensvart han är
eller när han kommer tillbaka
om han ens kommer tillbaka?!?

Han är tyst
bara tyst
som vanligt
(letar ord i rädslan förstås)
som så många gånger förr
(trots att handlingar aldrig någonsin behöver formuleras med ord)

Jag får inga förklaringar
pusslet förblir olagt..

Han är som uppslukad av jorden
försvunnen
och jag väljer att tänka likadant
(för att det är lättast så)

Han existerar inte längre
Finns inte
Han försvann genom ett fingerknäpp
Borta!

Gone!











Det räcker nu!






Kriget är över
Kampen likaså

Jag föll ihop igår
rasade sönder och samman
mot en vitkalkad vägg
när jag med stor sorg i bröstet
insåg
att gränsen var nådd

Jag har inget mer att ge dig nu
Jag håller inte ihop i sömmarna längre
Orken finns inte
jag måste värna
om mig själv
mitt liv
min självrespekt
och min integritet
(eftersom du inte gör det)


Du får inte skada mig mer!







Vilse






Brottas med mig själv
dagligen
Går vilse i mitt eget innersta
Letar anledningar, letar lust
letar ork och vilja

Vågar knappt se mig själv i spegeln längre..
för vem är jag när jag inte har min självrespekt i behåll?




Om bekräftelse..






Du vet
jag orkar inte längre känna
hur känslorna skriker inuti

Du vet
jag orkar inte kämpa
(när jag tvingas göra det ensam)

Du vet..

jag ser ju inte
det du påstår
att du ser

jag känner inte
det du påstår
att du känner

jag hör inte
det du påstår
att du hör

jag märker ingen skillnad..!?!

jag känner mig bara ensam

jag saknar varma blickar
som klär av
som säger mig allt
utan att ens tala

jag saknar mjuka läppar
som stilla möter mig
försiktigt
och med innerlig känsla

jag saknar varma trevande händer
som letar
finner
och njuter
av sommarvarm
solbränd hud

Jag viskar tyst för mig själv:
Jag tror inte ens att du älskar mig längre...



 


Om att bli bedragen..



Jag är inte ensam
om att famla i mörkret
och leta efter raderade budskap
det vet jag nu

Ni läsare
ni skriver så fina kommentarer till mig
saker som får mig att känna
gemenskap
med er
och respekt
för er
fast vi egentligen är
totala främlingar
för varandra

Vi sitter ju i samma båt
eller på samma ryckiga skakiga tåg
men är vi på väg mot samma slutdestination?

Svaren hittar vi bara i oss själva
de finns där, djupt inuti
om vi bara orkar se dem
orkar höra
vågar lyssna
och tro

TACK snälla ni för alla fina kommentarer ♥






Om oss..






Du tappar taget
greppet
Och vår kärlek
glider ur dina valkiga fina händer
centimeter för centimeter
helt ljudlöst
och utan kamp
utan strid

Jag vet att det är så
Jag ser det, känner det,
hör det, berör det,
inser och erkänner det..

Men du blundar bara hårt
och
håller för öronen
för att slippa se, slippa höra
Du stänger av alla sinnen
och stoppar huvudet i sanden
för det är
ditt sätt att fly
din
lättaste utväg
Det är så du hanterar känslor


Och jag flyr också undan
från verkligheten
in i de öppna varma famnar
som alltid finns nära
och närvarande
när du oftast är 
långt borta
och jävligt frånvarande
oavsett








Osäkerhet och rädsla





Jag bär på en nyfödd osäkerhet
innanför det yttersta hudlagret

Jag hatar den
för den är inte jag
jag har aldrig varit sån
aldrig
förut
innan det där hände
Jag var stark

starkast
stoltast
med rak rygg

och självsäkra trygga ögon

Jag kommer aldrig någonsin förlåta dem
(varken honom eller henne)
för att de tatuerade sönder
mitt hjärta
och min stolthet
utan minsta uns av respekt
eller eftertanke

De förtjänar inte min energi
De förtjänar verkligen inte min respekt

(Men hur ska jag då gå vidare?)


..med honom?










Om att misstro..






I kroppen studsar
en blandning av olust, oförstånd och beslutsamhet.

Jag tittar på mitt nya liv med lupp
och sen skriver jag 
en massa oläsliga sms
som jag aldrig någonsin skickar iväg
(för att jag vet att ingen jävel skulle orka tyda dem iallafall..)
 
Han hade kunnat be mig dra åt helvete femtiofem gånger minst.
för allt jag gör
och allt jag säger
och för att jag inte klarar av att glömma
att han trasat sönder min värdighet 

Men han gör ju inte det,
och jag undrar varför
eftersom det känns uteslutet för mig 
att det är av ren kärlek!?!

Jag måste sätta fötterna i gruset och skjuta ifrån
det vet jag
jag vet bara inte hur..




Om vänskap..





Hemma hos min vän Barnmorskan finner jag ett behagligt lugn och ro..
 
Där finns det plats att vara sig själv
där finns utrymme för en dåre som jag
och jag behöver inte dra ifrån, lägga till eller dölja något av mig själv,
jag bara är
och hon tycker om mig
iallafall

Vi sitter vid hennes nyslipade köksbord
i en trea för 2 
och jag kramar en prickig thémugg
med varsamma händer
medan hon letar
efter de rätta verktygen
för att trösta
  
-Läker det någonsin? frågar jag Barnmorskan och syftar på mitt sargade hjärta

Och hon svarar med lite eftertanke 
att det gör det
bara vägen får grena sig lite först
så att de nya stigarna ska bli synliga..

Och fast jag skiter blankt i stigarna just nu
så lyssnar jag ändå uppmärksamt och ärligt
och jag sväljer girigt
alla ord som får mig att känna mig stark för en stund..

-Det läker, säger Barnmorskan med de trygga ögonen.
-Klart det läker..





Tidigare inlägg
RSS 2.0