Mamma till tre (eller mardröm)
Det visade sig att sorgen har en hel loge full med olika förklädnader..
Jag trodde ju att jag hade sett den i vitögat så många gånger förr, jag trodde att jag kunde känna igen den nu, att den inte skulle kunna fälla omkull mig igen, att jag var "immun" mot allför mörka avgrunder, men...
..det går liksom inte att spåra den i förväg,
den förvarnar inte minst två dagar innan,
anmäler inte sin ankomst,
den bara hoppar fram då man är som lägst
på botten
då man minst anar det
Den tar ett bestämt stryptag runt halsen
medan den dunkar offrets huvud mot alltför hård asfalt.
Den kan vara tyst, förvriden och kvävande
den kan darra, ta korta syrefattiga andetag och rispa sönder huden
det har jag ju sett förut.. känt förut..
Men den kan också vara B R U T A L och otäckt A G G R E S S I V
det har jag inte känt förr?
Men jag har upplevt det
den här helvetesveckan
i mitt liv
av svåra smärtsamma insikter..
Jag är alldeles för svag för att förklara..
Känslorna går inte att klä med ord ännu,
jag finner inte rätt bokstäver, inte ens om jag försöker..
(Men plötsligt fick ordet S M Ä R T A en helt ny innebörd för mig)
Måndag förmiddag..
Mellan svettiga vita lakan..
Jobbiga drömmar som kastar mig fram och tillbaka i sängen.. av och an..
(Jag minns att jag skrek på hjälp i drömmen.. jag minns det.. för jag hade så jävla ont..)
Några minuter senare satt jag på toalettens nedblodade golv..
Bilden som mötte min man måste vara som tagen ur en dålig skräckfilm,
för det var blod på toalettstolen, blod på handfatet, på dörrhandtaget, på toalettdörren, på telefonen, på kranen, på toalettpappershållaren, på min vita tröja, på badrumsmattan, på mina händer, i mitt ansikte, på hallgolvet, överallt där jag hade ålat mig fanns spår av rött blod..
Jag skrek ut min smärta, och ljudet studsade skrämmande mellan kakelväggarna
och jag förblindades gång på gång av de tårar som ständigt blandade sig med allt det röda..
Och i mina slutna blodiga händer låg det finaste lilla välskapta foster jag någonsin sett... ♥
?
Är det hat
det jag känner just nu..???
Söndertrasad inuti
Jag lever..
Men det är inte så mycket mer heller...
Söndertrasad
inuti
Tabu
T A B U
En pappa som inte vill ta sitt ansvar
En pappa som inte vill bli inlåst, hämmad
En pappa som är livrädd för prestationskraven
och känslorna "som inte är han"
för tänk om..
Han är en livrädd blivande pappa som blundar hårt med själen
stänger av hjärtats utgående ventiler
tätar noggrant igen varje litet pyshål
och suddar ut spåren
av det
som faktiskt är
finns
lever
växer
existerar
men inte äger rätten över sitt eget liv..
Skavsår i hjärtat
Kan man ha skavsår i hjärtat?
Hur stillar man en själslig blödning?
Han smyger sig undan igen
vill inte se/uppleva/känna/tänka
och jag orkar inte leva i hans fejkade låtsasvärld
där man tar fram gigantiska sopkvasten så fort det bränner till under huden..
Han vill inte ha barnet.
Han vill att vi gör abort.
Skälen till hans åsikt är lika många som nyanserna i gatstenarna på avenyn
men inga av argumenten håller i en djupare diskussion
och han avslutar alltid samtalen med
r ä d s l a och p r e s t a t i o n s å n g e s t
Jag döljer min lilla begynnande mage under stora tunikor och klänningar på dagarna..
Jag känner hur brösten stimuleras och förändras
och hela min kropp signalerar och alarmerar graviditet dygnet runt..
Han delar inte min nyfikenhet alls..
Han delar inte mina frågor, funderingar, min glädje, mina känslor, mina tankar..
Han känner ingen kärlek till det lílla liv som växer i mig och det förstummar mig på ett obehagligt sätt
Han vågar knappt titta på min mage..
(Jag tror inte att han har gjort det en enda gång sedan vi fick veta faktiskt,
det verkar som att han undviker att titta på den..)
Det gör mig så ledsen...
Flykt från verkligheten..
Idag är jag kraftlös..
KOMPLETT kraftlös
Jag orkar inte försöka spränga sönder hans välkända inbrottssäkra känslobubblor nu..
Jag har inte energi till att vara moderligt överseende och se tiden an..
Jag orkar inte klappa medhårs längre
inte nu
Jag sitter här i soffan
med ömmande svällande bröst
och ett litet oväntat liv inombords..
Jag brottas med mina dagliga hormonduschar
och stickande smärtvågor
medan min livmoder växer
snabbt snabbt
och jag svär på att det syns..
Redan..
Men han vill inte..
Vill inte ha, inte behålla!?
Han är rädd och omskakad
Vad är han rädd för?
Jag förstår inte?
Vad är det jag har missat?!
Jag försöker verkligen prata med honom..
(det funkar sådär kan jag säga..)
Han ger mig svar som inte överrensstämmer med verkligheten..
Han serverar ursäkter som inte ens håller vid en simpel försening på högstadienivå..
Han stammar och fumlar och försjunker i sitt Tetris istället.
Han flyr.
Helt uppenbart.
Flyr undan verkligheten.
Med mörkande skygglappar och dövande öronproppar
hög musik i öronen och hjärnan på OFF-läge..
Han ser sig själv som ett offer för omständigheter
och borrar sedan ned huvudet i sanden,
för det som inte syns, finns inte?!
Blundar man tillräckligt hårt så slipper man se, eller??
Vem ÄR han egentligen?
*skakar oförstående på huvudet*
Varför nu?
Ibland tänker jag
att saker och ting som sker
oftast har en högre mening..
Att det finns en välsorterad tanke
bakom varje livsimpuls,
och en djupare mening
som ska leda i rätt riktning.
Men vad är då meningen med detta?
Ett litet oskyldigt hjärta
på ett förvånat ultraljud
som envist pickar på
djupt inuti
med cirka 150 slag per minut?
Varför nu?
Varför då?
Vägskäl..
Så pausas livet plötsligt..
Allt stannar upp på ett märkligt sätt,
och det enda jag hör just nu är det hemtrevliga brummandet från kylskåpet och mina egna skruvade tankar..
Cellminnen som spökar..
Jag känner att jag kanske måste förklara mig för er..
Det var inte så illa som det lät i det sista inlägget..
Inte alls faktiskt..
Det var bara nåt han sa,
nåt han svarade på en känslig fråga,
och svaret var inte det jag ville höra.
Svaret gjorde mig rädd.
I det läget skrek min kropps sönderslagna försvar rakt ut.
Mina celler minns nog för mycket av smärtan ännu,
och jag tror att mitt inre reagerade
innan jag själv hade hunnit analysera hans spontana svar.
Jag blev livrädd helt enkelt.
(vill inte uppleva smärtan igen)
aldrig
Med hjärtat på helspänn konfronterade jag honom..
Jag ifrågasatte det som smärtade och skrämde
och jag fick svar
(svar som jag kunde lita på, svar som kändes äkta och relevanta)
Jag inser att jag förmodligen kommer att återuppleva dessa stunder många gånger igen..
Stunder då tvivlena vaknar och rädslan slår till..
Men det gör inget..
Jag överlever..
Vi överlever..
Jag orkar kämpa..
Nu ska jag njuta av en avkopplande helg bland Halloweenutspökade barn
KRAM på er mina underbara läsare ♥
NI betyder mycket för mig!
Inte en gång till..
Han glider undan...
Bort från mig
(ja, nu igen)
Jag tror att det är rädslor som driver honom åt fel håll,
men jag orkar inte stå rak i motvinden längre?
Inte utan hans stöttande händer i ländryggen..
Kraften jag hade inombords
rinner ur mig
i takt med hans ytliga andetag
Jag känner att jag inte når fram med mina desperata rop..
Han ger mig svar som är både svarta och vita
på samma gång
och de förvirrar mig
så långt mycket mer
än de förklarar..
Jag förstår inte?!
Vad menar han?
Vem är han?
Vad känner han?
Vad vill han?
Förlåt att jag blundar
men rädslan som långsamt vaknar i mig
får mig att rygga bakåt
som ett skärrat djur
med uppspärrade hotade ögon
Jag vill inte bli så sårad igen!
*skakar på huvudet*
Inte en gång till..
Snälla, jag orkar inte..
Be careful what you wish for..
Jag önskade dem SMÄRTA!
Det kan jag villigt erkänna att jag gjorde..
Jag önskade att de skulle få LIDA
de idioterna
lika mycket som vi hade gjort
jag och barnen
Det fanns ett osunt pyrande hat i mig
som gav näring till de förbjudna glödande känslorna
Jag önskade dem smärta!!
Båda två!
Utomordentlig jävlig smärta ville jag att de skulle få känna,
en sån genomträngande smärta som man blir ärrad av för resten av livet.
Precis så tänkte jag.
Mitt i hatet.
Utan minsta censur.
Iskall.
~~~~~~~~~~~~~~~~
Och veckorna gick..
Mina ögon var förmodligen lika trötta och rödgråtna fortfarande
men mitt sinne började så sakteliga att lätta
millimeter för millimeter
och min nya vardag som bedragen kvinna
tog sakta ny form.
Och efter en längre tid
(jag tror det var ca 5-6 månader efter affären?!)
Då hände det!
Olyckan.
HAN fick en livshotande livslång skada..
HON fick en livshotande livslång skada..
BÅDA låg de på sjukhus
och blev ärrade för livet
fast på olika sätt
Precis som jag hade önskat?
Och där satt jag
med min högra hand vilandes på hans sönderstuckna arm
vid en steril sjuksäng på en avdelning sju trappor upp
med nya förvridna frågetecken
och en skum overklighetskänsla under det översta hudlagret..
Och jag visste att hon låg
på en annan avdelning
någon annanstans
med långa fula operationssår
ett blåslaget ansikte
och men för livet..
Jag kände nästan skam
Skam för att jag ens hade tänkt de där tankarna
Jag kände någon slags skuld
för att jag faktiskt hade önskat..
Det blev en konstig situation inuti,
en komplicerad kollision i min hjärna
diskussioner och tumult i mitt hjärta
men ibland log jag ändå diskret och osynligt för mig själv..
Helt ärligt..
Jag ville ju att de skulle få lida,
men kanske inte precis så här...?!?
Priset var kanske lite väl hårt??
Märklig situation va?
Var det en slump tror ni?
Ännu mer förbjudna känslor..
På tal om förbjudna känslor..
Det finns faktiskt dagar då faan själv flyger i mig..
(I tysthet förstås, för jag är ju en väluppfostrad flicka)
;)
Jag vet ju att älskarinnan längtar efter kärlek
(det har hon ju tydligt gjort klart för mig)
Jag vet ju att hon förmodligen redan har hittat en ny man
(flera?) att skicka sina utmanande lockande mms till
Staden som vi bor i är inte alltför stor
vilket betyder att jag med all säkerhet kommer att få veta
vem hennes framtida avgudade man är,
när hon väl har fångat någon av värde i sitt klibbiga nät..
HON skadade mig
så sjukt mycket
när HON valde att snärja in sig i min man..
JAG kan skada henne
sjukt mycket
om JAG väljer att snärja in mig i HENNES man..
Jag vet.
De här tankegångarna låter inte friska..
Det här låter inte sunt alls.
Jag vet det, men jag ler ändå finurligt när jag skriver det här..
Jag är ingen hämndkvinna..
Absolut inte
(Ni kan andas ut..)
Jag har större självrespekt än så..
Men ändå.
Tanken lockar mig
i mina mörkare stunder
och bara vetskapen om att jag kan
får mig att le
förlåt
*ler i smyg*
Förbjudna tankar
Tidig morgon
regnet smattrade frenetiskt mot bilrutan
medan vindrutetorkarna arbetade rytmiskt.
Jag stod vid rödljusen
på Parkvägen,
där de gula löven
hade bildat en tunn höstmatta
av oktobers allra första dagar..
Bilen var behagligt varm,
min kropp avslappnad
och ur bilens högtalare strömmade
Melissa Horns spröda röst..
Mina händer vilade tungt på ratten
och jag nynnade försiktigt med i refrängen:
Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mig?
Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig..
Jag går brevid men halkar efter, jag orkar inte springa mer..
Jag kände mig trygg där
innanför bilens plåtväggar
Trygg bakom regnsmattret
när jag njöt av de spröda tonerna
tog in varje ord
på djupet
Så står hon där plötsligt.
På övergångsstället.
Älskarinnan!
Hon stormade in i mitt inre utan förvarning
Hon slet brutalt ut mina inre organ
för ett ögonblick
och jag kunde se hur hon lyste upp hela gatan
med sin blotta närvaro.
Hennes vita parkas
och de lårhöga stövlarna
i brunt svindyrt skinn
signalerade
alarmerande
om hennes önskan att sticka ut ur mängden
och synas
Hon stod där helt plötsligt
och väntade på grön gubbe
och för att skydda det avundsvärda långa håret
bar hon ett fult rött paraply
med godisreklam på ovansidan.
Jag hann aldrig se henne komma?!
Vart kom hon ifrån?!
Från ingenstans?
Hon såg inte mig
det är jag säker på
Men jag såg henne
Jag skänkte henne alltför många ögonkast
med korpsvarta ögon
i skydd av ovädret
Med ens fick jag en utmattad känsla i kroppen
och en förbjuden tanke passerade min, ibland osunt hämndlystna hjärna:
"Tänk om jag skulle råka gasa liite för mycket nu.."
Trafikljuset slog förstås om till grönt
Jag fällde snabbt ner solskyddet på passargerarsidan
för att dölja mitt ansikte
och körde sedan vidare
med väl sammanbitna käkar
och ett smutsigt sinne..
Tydligt?
Ibland slås jag av insikten
att jag behöver
lyfta mitt huvud högt
över skådespeleriet
och de tunga ridåerna
för att kunna se
(det som andra ser)
tydligt
Min kropp minns smärtan..
Lördag kväll
han
i soffan mittemot
Jag
med korslagda ben
bekvämt tillrättalagd
med laptopen i knät
och filten som alltid värmer
Från teven flashar bilder förbi
Ljuden når mina öron
men inget registreras
Känslan jag har i kroppen är orolig
(jag kan inte förklara varför, har bara den där oroliga känslan i kroppen, känslan av att nåt inte stämmer..)
Jag avfärdar mig själv
direkt och bestämt
Jag ska inte snöa in
inte fastna
i nätet av ältande
Så jag tiger
förstås
Jag säger några ord
till honom
i soffan brevid
och han svarar
utan att se på mig
Jag tar en rödvit-randig Marianne ur godisskålen på vardagsrumsbordet
tar bort det prassliga pappret och stoppar mintkaramellen i munnen
Sänker sen åter blicken
ner i laptopen
försöker fly
mina irrationella känslor
(Jag kom ner för trappan, kanske för fort, kanske var han inte beredd,
eller är jag bara för ärrad för att se klart?)
Facebook.
Åter detta förbannade jävla fucking Facebook.
*skrämmer mig ännu*
Det gör ont att erkänna, men vem ska jag ljuga för?
Mig själv?!
Han bläddrade
till synes helt planlöst
bland vännernas uppdaterade statusfält
om Sveriges jobba förlust mot Danmark
och störda idioter till domare
som inte borde få döma..
Jag frågade om han hittade nåt intressant
(och sen hatade jag mig själv för att jag frågade!)
och han svarade något svävande
som inte alls lugnade...
Vad tycker ni?
Jag känner att jag gärna vill hjälpa en rådvill medmänniska
Därför vill jag publicera hennes kommentar som jag fick häromdagen...
Eftersom jag vet att jag har så underbara kloka bloggläsare så överlåter jag frågan till ER ♥
"Jag måste bara fråga...
Det hände en gång och det var ett fyllemisstag, han berättade på en gång.
VAD SKA JAG GÖRA? jag har aldrig vart så här förstörd och förvirrad. Ingen kommer med något svar och jag skulle verkligen uppskatta din/era åsikter."
Vad tycker ni?
Utflykt eller bara flykt?
Hans hjärta var på utflykt
de där månaderna
då nysnön gnistrade ikapp med
hennes lockande leende
Eller var det bara en flykt?
Måhända var hans hjärta bara bedövat
av vardagens tristess??
Jag tror att han ville bort
Bort från mig
bort från verkligheten
bort från spaghetti och köttfärssås
med Felix tomatketchup,
bort från överfulla tvättmaskiner
och griniga kvällströtta barn..
Det ville jag också ibland..
Bort..
Mr Right
Milsvida längtande
trånande
hon hade redan bestämt sig
I ett av hennes mail till
min man
skrev hon att hon hade spanat in honom
under en längre tid..
Hon skrev att hon så ofta hade stött på honom
slumpvis
eller av ödets viljor (?)
och att något oidentifierbart
hos honom
fick henne att
längta
galet
Hon skrev att hon inte kunde förklara vad det var,
men hon drogs som en magnet mot hans muskulösa ryggtavla..
Hon hade viskat till sin väninna
från ett nyputsat skyltfönster
uppe på våning två
och hon pekade på
min man
som just korsade övergångsstället på Drottninggatan
Och de hade fnittrat och glittrat
och givit honom ett fingerat smeknamn,
han blev "Mr Right"
Han med tatueringarna..
Han med de oförutsägbara svåra ögonen..
Han som var min
Mod
Om jag bara vågar bejaka
både mina styrkor
och mina svagheter
så växer det snart spirande blommor
ur mina öppna sår
Nedsmutsad
Det blev så smutsigt plötsligt..
I mitt hem
min borg
min vardag
mitt hjärta
min kropp
min familj
Smuts smuts smuts
Han skitade ner det som var vi.
Han skitade ner Oss.
Mig, barnen, familjen, oss..
allt det där som var bergfast
äkta
ärligt
och rent
Det började i februari 2008
Hon hade addat honom på Facebook
och jag hittade henne bland "hans vänner",
något som inte alls rörde upp eller skapade svartsjuka..
Inte DÅ
Jag hade inga onda aningar
Inte DÅ
Nej, jag bara frågade i förbifarten vem hon var
den där tjejen med det långa vackra håret
och hans fladdriga svar
avslöjade genast
hans fläckiga samvete
och korsade fingrar
(Han hade ingen aning om vem hon var påstod han med en genant flackande blick..)
Jag tror att det var DÅ jag fattade
att något inte stod rätt till
Det var iallafall då
som klockorna började ringa högljutt
inombords..
Jag ställde förstås några förvånade motfrågor
-Vadå inte visste vem hon var?
-Varför var hon då "vän" med honom på Facebook?
-Man addar väl inte helt okända människor?
-Varför har du bekräftat en vänförfrågan från någon du inte känner?
Han blev arg på mig
Såklart.
Och sur.
"Varför frågade jag så himl mycket, han hade ju inte en aning om vem hon var!?" muttrade han
och jag fick genast en släng av dåligt samvete och jag kände mig dryg och jobbig som frågade så mycket..
-Äh, men skriv och fråga vem hon är då? föreslog jag senare över en kopp kaffe..
-Nåt i stil med: "Hej, känner vi varandra? Jag känner inte igen dig nämligen.." kanske? föreslog jag
och han nickade till svar och verkade tycka att det var en bra idé för att stilla mina frågor..
Sagt och gjort..
Han drog iväg det där mailet via Facebook..
Och dagarna gick
inget svar
Veckorna gick
och jag kunde se hennes ansikte
framför mig
varje dag
men jag ville ju inte tjata
och verka manisk
så jag väntade ut honom istället
"han säger väl till när han har fått svar" resonerade jag
trots att min starka intiutiva sida slog mig alltför hårt i magen
Men han övertygade mig om att hon inte hade svarat..
Han visade mig en ekande tom inkorg
och jag trodde ju honom
då
Tills den dagen då jag fann ett mail
från henne
i den där förbannade inkorgen
på Facebook
Där stod bara några få ord
några få jävla rader
väl utvalda och genomtänkta
för att knäcka sönder min vardag
och meja ner min lilla familj:
****************************************
"Du borde berätta sanningen för henne älskade,
du vet ju vad som är rätt och fel.
Lämna mig utanför det här nu är du snäll"
*****************************************
Jag rasade
Inombords
Magen knöt sig
och jag mådde plötsligt så fruktansvärt illa
ville kräkas
ville få ur mig smärtan
köket började snurra
alldeles för fort
blomkrukorna ändrade form i köksfönstret
allt blev dimmigt
lamporna fick ringar av ljusbågar
och verkligheten sögs in ett smärtsamt vacuum
av panik, rädsla och tusen frågor..
-Nu får du tamigfaan berätta vad det är som händer!!! skrek jag upprört till honom när han stod i ytterdörren med en glasartad blick några timmar senare.
-Vad faan är det som händer!!!??
Men han fortsatte att spela skådespel..
Nej, han hade ingen aaaning om vem hon var påstod han..
Ingen som helst aning..
Varför?
Jag har funderat på din fråga länge Kristina,
så många gånger
för att försöka förstå
varför?
Varför gav hon mig tillgång till allt?
(Ja, jag fick se allt till sist. Mail, sms, mms, telefontrafik, allt..)
Vad hade hon att vinna på det?
Jag tror att hon fick en slags egoistisk bekräftelse av att få visa mig att hon ständigt fanns i hans erotiska dagdrömmar? Jag tror faktiskt att hon njöt lite av det? Av att vara i centrum, jag tänker att hon kanske rentav "växte" för stunden?
Men det kan också ha varit så att hon ville visa mig alla perversa kladdiga konversationer för att rentvå sig själv?
Genom att visa mig alla mail så fick jag ju se med egna ögon vem han egentligen var, och i ärlighetens namn så var det faktiskt inte hon som var den mest pådrivande i deras relation.. Kan det vara så tror du?
(..samtidigt sitter jag och tänker på hur mycket hon faktiskt sänkte sig själv genom att överlämna det där tunga kuvertet till mig.. Eftersom alla konversationer dem emellan var totalt ocensurerade så fick ju även jag tillgång till en massa integritetskränkande obehaglig information om henne.. så hur tänkte hon?? Jag vet inte..??)
Eller var det kanske så att hon ville att han skulle få lida?!
Ja, för hon visste ju min åsikt i frågan, vi hade ventilerat ämnet många gånger under fikarasterna på jobbet..
Hon trodde sig veta till hundra procent att jag absolut skulle lämna honom om något sånt här kom fram, och när hon sedan bittert insåg att hon inte kunde få honom så gjorde hon sitt allra bästa för att se till att jag inte skulle vilja ha honom heller?? För att skada honom?
Kan det vara så tror du?
Jag har faktiskt inga givna svar i den frågan..
Bara funderingar
och nötta teorier
djupt inuti..
Det enda jag vet med säkerhet är att jag nästan tycker synd om henne.. after all..
Bara en söndertrasad fläckad själ kan väl känna bekräftelse av att skada och slita itu en annan.. ?
Tack för att ni läser, lyssnar, reflekterar, kommenterar och reagerar.
Det betyder så oerhört mycket för mig ♥
Himmel och helvete
Jag vet att ni har undrat hur jag kan veta alla sjuka små detaljer om dem.
Och svaret är list.
Kvinnlig list.
(De trodde kanske att det var de som lurade mig,
väl gömda under hotellets billiga duntäcken,
men i slutänden var det nog jag som lurade dem..)
"Jag kan vara en riktig jävla bitch
om du trampar på min värdighet" ....du minns va...?
En dag damp det ner ett stort, ovanligt tungt kuvert på mitt högblanka skrivbord..
Utanpå kuvertet stod mitt för- och efternamn med svart slarvig skrivstil
Jag visste direkt.
Utan minsta tvekan.
Bara visste
intiutivt
Kuvertet fick ligga kvar där en stund
medan jag försökte samla mod
och kraft
att våga möta sanningarna
trots ett hysteriskt inre kaos
och en alltför skakig aura..
Och jag kan nog aldrig någonsin beskriva för er
hur det kändes
när pulsen slog så hårt inuti
så att jag fick svårt att andas?!
När luften inte gick ner i lungorna
och när paniken tjöt i mina blödande öron,
eller när verkligheten bara smalnade av
omgivningen
människorna
trafiken
allt bara flöt ihop
i en svindlande dimma
av ren och skär ångest.
Mina händer skakade obönhörligen
när jag hetsigt sprättade upp kuvertet
i skydd av stora nedklottrade betongväggar
på köpcentrets smutsiga parkeringshus
uppe på fjärde våningen.
I kuvertet fanns allt väl dokumenterat.
Mail, efter mail efter mail
mail mail mail och helvetes jävla mail!!
Hela kuvertet var fyllt av
hundratals fuktiga konversationer
sena nätter
kåta önskningar
och trånande bekräftelser
Mina ögon dansade hysteriskt mellan raderna
Datumen parade sig med intensiteten och hettan,
och orden dem emellan högg mig
besinningslöst
och ursinnigt
över hela kroppen
utan censur
och utan bedövning..
En del av mig dog
just där
just då.
Jag föll ur.
Lämnade min kropp..
Rasade brutalt
Försvarslös krossades jag mot de vassa rännstenarna
och kilades fast i de små gliporna
mellan himmel och helvete
på en trång parkeringsruta
uppe på fjärde våningen
Ovissheten
Ovissheten..
Jag kan få rysningar på kroppen
bara av vetskapen
att när jag går ovetandes på stan
leende
med färgglada shoppingkassar i båda händerna
och med håret i en slarvig hästsvans.
Då sitter de där
älskarinnan
och hennes vänninor
"made of plastic"
i skydd av stora skyltfönster
på något av stadens alla tusen olika fik
och jag vet att de pekar
hånar, skvallrar & skrattar
-Titta, där är hon! *tissel tassel och skitsnack*
-Jo, men de är tillsammans fortfarande, trots.. bla bla bla..
-Men vilken idiot hon är, jag skulle aaaaaldrig förlåta en sån sak..
-Ha ha, ja, och han då.. nu snackar vi idiot!
De pratar så högt så att övriga gäster vänder sig om..
De skrattar rått och utan minsta genans eller känsla av respekt
Så torkar hon försiktigt bort skrattårarna i ögonvrån
för att skydda de rodnande kinderna mot den rinnande mascaran..
Och hon slänger lite med sitt långa avundsvärda hår
så att det lägger sig som ett snötäcke över hennes högra axel
Och jag går vidare över stadens torg..
Leende
och helt ovetandes
om förnedringen
jag just utsatts för..
Ovissheten är nog värst..
Fotot är lånat här
Livslust
Även jag faller tillbaka ibland..
Tillbaka till otillåtna ältande tankar
och in i snåriga dalar
av alltför stressade andetag..
Självklart gör jag det
Men det intressanta är hur jag bearbetar det numera..
Hur jag väljer att agera..
För styrrodret ligger i mina händer nu
kartan finns i mitt inre
nu är det min uppgift att försöka
parera stormar, hitta rätt vägar,
uppleva, lära och älska..
Jag inser att jag förmodligen kommer
kliva på många smärtsamma minor
under resans gång..
Men vet ni
det gör mig inget
för jag vet ju nu
Jag vet mitt värde!
*ler mot min egen spegelbild*
Jag ser glittret
i mina egna ögon nu
Jag ser något attraktivt
i mig själv
Och jag ser (och inser)
att jag är värd
att älskas
för den jag är..
Livet är nu
Jag lever inte längre i smärta..
*konstaterar, nästan leende*
Jag förstenas inte inne i mörkret längre
Jag hittar ju ut nu
utan att fastna
i nedkladdade bevismaterial,
otaliga telefonsamtal
och fuktiga sena nätter
med ljudlösa sms
fyllda av skamfylld erotik..
Jag ser nya vägar
(där de gamla raserat)
Jag hittar lösningar
där jag förut bara såg omöjligheter
Och jag tror att jag kan påstå
att jag har hittat en sorts balans
mellan ett kontrollerande behov
och frihetslust
Han stannar ju här hos mig
av fri vilja
Inte för att han tycker synd om mig
inte som tidsfördriv
inte i skymundan,
utan för att han vill stanna
av kärlek
På samma sätt
väljer jag att stanna
hos honom
Av fri vilja
och för att jag vill stanna
av kärlek
Jag tror faktiskt att han insåg
nånstans utmed vägen
att livet är nu
Träffar mitt i hjärtat..
Det här är något av det vackraste och sannaste jag någonsin har läst, en fantastiskt avskalad reflektion från en av mina läsare.. Sådana här kommentarer gör mig så ärligt och uppriktigt glad, kanske allra mest för att de bevisar att viljan att vinna kan vara mycket starkare än rädslan för att förlora..
Eyla´s kommentar:
"Jag saknar hon som var jag. Hon som levde mitt liv före "katastrofen". Glad, orädd, med en omättlig aptit på livet och ett självförtroende vissa skulle dö för. Hon försvann. Jag förlorade mig själv och det gör så ont att inse att hon aldrig riktigt kommer tillbaka.
Sanningen kommer ifatt oss alla till slut. Så gjorde den även med oss, mig och min man.
Den slår till med oanad kraft. Skoningslös, hårt och brutalt. Den må vara hemsk men jag föredrar ändå den framför att leva i en lögn. Bedragen, sviken. Sanningen befriar också, kommer med hopp om något nytt. Sannningen gör Dig fri.
En ny kvinna håller på att ta form i mig. En som ser livet annorlunda. Inte bättre inte sämre men annorlunda. Hon må vara ärrad,sårad, nedräknad men hon är stark. Inte ett offer. Aldrig någonsin ett offer. Nu måste jag bara lära känna henne, acceptera henne och bli vän med henne.
Löftet jag gett mig själv är att jag skall våga förlora mig i kärleken till min man igen. Inte bara överleva utan våga LEVA. Hans ärliga ånger och hans öppna sätt att vilja läka mig, oss bär mig framåt. Oändliga samtal, närhet, något nytt spirar mellan oss idag.
Jag tror att vi med tankens kraft kan påverka våra egna liv. Vi kan VÄLJA vad vi fyller våra liv med. Jag väljer att fylla mitt med kärlek och jag väljer att förlåta och gå vidare. Precis som Du skrev så är det ett av de mest genomtänkta val jag gjort i livet.
Lätt är det inte alltid. Ångesten fyller mig ibland. Bearbeta kommer jag nog få göra hela livet framåt. Men jag väljer det också....att inte stagnera utan att låta mig VÄXA.
Kan vi hjälpa varandra genom att dela med oss av våra erfarenheter så är det fantastiskt. Jag blir tårögd när jag läser det Du skriver. Det träffar mig rakt i hjärtat. Så naket och avskalat men fullständigt unikt."
Och Eyla:
Det händer att jag också saknar "hon som var jag.."
Hon som inte blivit ärrad av naiviteten..
Hon som trodde gott och litade blint..
Den oförstörda varianten av
kvinnan i mig
Men i samma vändning kan jag ärligt känna
att jag inte vill vara
någon annan,
än den jag faktiskt är
♥
Till er som undrar..
Jo..
Jag förlät honom..
Nej, jag glömde inte
aldrig
men jag valde att förlåta
för att han förtjänade att förlåtas
för att han förtjänade att få en chans
att visa
att även den vildaste otyglade storm
kan mojna av till en stilla smekande bris
med rätt insikter
lärdom
kärlek
och förståelse
Och jag har inte ångrat mitt val
trots att det har fått mig att
vända och vrida på alla osagda ord.
Och trots att jag ibland har svårt
att se rätt
när nåt
känns fel
djupt inuti
Jag har blåmärken
på insidan av kroppen
som ingen kan se
och de påminner mig
ständigt om
att aldrig ta för givet
och att aldrig lita på någon annan människa fullt ut..
Men jag valde att förlåta
Det var mitt val
och det är ett av de mest genomtänkta val
jag någonsin har gjort
Jag säger inte att det är lätt
Jag säger inte att det är rätt
Men jag vet
att det finns möjligheter
där andra väljer att se oöverkomliga hinder
Och jag vet
att slutet
kan vara början
på något ännu bättre..
Jag vågade hoppa!
Låt mig andas
Nutid:
Till mina underbara fina läsare: Bemärk väl att jag har två kategorier i bloggen, dåtid och nutid. De svåraste stunderna som finns beskrivna här är skrivna i dåtid, i nutidskategorin finns ljusare tankar från andra sidan mörkret. Jag ser själv stora skillnader mellan dessa två kategorier, och jag hoppas att även ni läsare gör detsamma. Jag ligger inte blödande på asfalten och kvider längre. Nej, jag har rest mig upp, borstat bort smutsen från mitt hårt skrubbade skinn, och jag är på väg åt rätt håll nu, hand i hand med självrespekten, min bästa vän.. Jag flyger högre nu.. Så tyck inte synd om mig, för det gör inte jag. Jag tror att allt som sker sker av en djupare mening och jag litar på att Livet leder mig rätt.. ♥
Hon satte sitt vassaste strypkoppel
runt mitt ömtåliga hjärta..
(Dessutom satt det åt fel håll,
så att kedjan inte kunde löpa fritt i sin ring,
utan ströp konstant
mer eller mindre)
Och då och då
med jämna mellanrum
men alltid lika oförberett
ryckte hon överlägset
och hårdhänt
i kopplet
så att kedjan ströp
hårt
hårdare
och när jag kippade som mest efter andan,
när jag febrilt försökte svälja vanmaktens uppstötningar
och hålla fast mitt eget skinn
närmast kroppen
så fick jag lära mig att kriga vilt
i mitt eget hem
(där jag borde varit som tryggast)
Jag lärde mig att slåss
med de våldsamma skuggorna
efter henne
Maskrosbarn
Den här bloggen är av det tyngre slaget.. I know..
Inte vidare kul läsning med andra ord.. I know..
Men den fyller en viktig själslig funktion i mitt labyrintliv av igenimmade glasväggar..
Jag har alltför många feltonade tankar som florerar
och för många tvetydiga känslor som skummar över
Här vågar jag ventilera utan att riskera att "fel människor" läser
(hon till exempel)
Helgen passerade relativt smärtfritt
Mysig fredag utan själsliga blåmärken
Mysig lördag förmiddag, MEN på lördagseftermiddagen kände jag hur det började krypa under huden på mig igen.. Frågorna började hopa sig i skallen, och hur jag än försökte trycka undan och kväva så lyckades jag inte.. Demonerna slet sönder min kamplust och tårarna började plötsligt och oväntat att trilla i teve-soffan..
Varför?
Nja, tankarna for iväg för långt bara...
Älskarinnan hade skickat ett utmanande mms till honom på sin putande lockande jeanshäck,
och jag vet ju så väl vad han svarade på det:
(glömmer nog aldrig?)
"...bilden av din härliga rumpa har etsat sig fast på min hornhinna.. Me like a lot.. "
Just de ORDEN attackerade mig alltså brutalt mitt i lördagsmyset och utan minsta förvarning kände jag hur halsen snördes åt och hur tårarna tyst började trilla okontrollerat nedför mina kinder..
Hon har fått full acess till mitt liv via honom..
Hon vet det mesta om mig och min familj..
Hon vet vilken bil jag kör och varför
Hon vet när jag är hemma och när jag åker och tränar..
Hon vet var jag bor och hon vet mina dagliga vanor..
Hon vet var jag jobbar och när jag jobbar
och ibland känns det som om hon har flyttat in i min privata jävla garderob..
Jag hatar det..
Jag hatar att hon har blivit insläppt i mitt liv av någon annan än jag själv.
Jag hatar det faktum att HAN har släppt in henne i MITT liv.
Tack för att ni lyssnar..
Så plötsligt ...
Så plötsligt är jag där igen..
Med skruvade tankar
som inte ger mig ro om nätterna.
Varför?
Alla varför?
Det är ganska precis ett år sen nu..
Jag påminns om smärtan.
Ofta.
Jag mötte älskarinnan på Ica häromdagen..
Jag och barnen stod och tittade på vackra stearinljus i höstens alla varma färger
då plötsligt kom hon gåendes rakt emot oss, med kyla..
Klipp klopp klipp klopp ekade de höga klackarna på hennes svarta blanka stövlar
och hennes blick var obehagligt glasartad, strikt riktad framåt mot brödhyllorna..
Jag ryckte till inombords, som om jag hade bränt mig på riktigt het frityrolja..
(Nej, det gjorde inte lika ont som förr förstås, men ändå..
jag kan inte förneka att mina tankar färgades en nyans mörkare..)
Kan jag nånsin få tillbaka självrespekten tillsammans med honom?
Jag vet inte..
Har inga givna svar.
Jag svalde hårt
höll tyst
försökte skingra tankarna,
kämpade för att inte fastna i "fel tankar",
inte älta..
Vi lämnade ljusavdelningen och började långsamt gå mot brödet..
(efter henne..)
-Glöm inte att köpa rostbröd mamma, utbrast sonen plötsligt
och mina tankar flyttade fokus..
Rostbröd?
Rostbröd!
*lång tystnad*
Men ibland känns det som om han har lagt ut en massa sylvassa häftstift över mina vardagsvägar,
och gång på gång råkar jag kliva på dem av misstag...
Det svider till..
(Inte så att jag skriker högt förstås, men plötsligt bränner det till i fotsulan, och jag grimaserar med hårt ihopbitna käkar medan jag sammanbitet rycker ut häftstiftet ur foten, och torkar bort bloddroppen som träder fram där nålen suttit.)
Varje gång tillfogar det mig smärta,
och varje gång känns det som om det är hans fel att det gör ont,
det känns som om det är HAN som gör mig illa.. med flit...
För han visste ju vad han gjorde, eller hur..
Förklädda lögner..
De där dagarna i mars
jag minns dem som i en dimma
som i ett dunkel fyllt av billig alkohol
där inget var som som jag trodde..
Jag minns smärtan
den som fick mig att krama badrumsmattan
i ren förtvivlan
för att kväva
alla inåtvända vrål
Men jag minns inte detaljerna!?
Det gjorde mig så ledsen att se
att vitt inte längre var vitt
och svart inte längre var svart
Det gjorde mig så ledsen att inse
att "ja" inte alls betydde "ja" alla gånger
och "nej" inte betydde "nej"
Att alla sanningar var förvridna
Att alla lögner var förklädda
Hans kropp befann sig visserligen inom samma väggar som min
men hans hjärta var någon annanstans
slog hetsigt
och hårt
för henne..
Han och jag..
Man brukar säga att motpoler dras till varandra..
oavsett rätt eller fel
Det kanske var så det var med oss?
Vi är som natt och dag
han och jag
Jag är lättläst och social
den som skrattar högt
och vågar synas
Den som organiserar
och artikulerar
Den som drar igång
och håller låda
Utåtriktad
utagerande
uttrycksfull
Jag är måhända ärrad
av livet
av orättvisor
och av vuxna
som inte förstod hur man bäst tar hand om ett barn..
Men jag är stolt
över den jag är
oavsett själsliga blåmärken
och svåra kval..
Han..
Han är allt det andra..
Han är ganska innesluten
och tystlåten
Den som hellre iakttar
och lyssnar
med stora utestängande cementvallar
av integritet
En sån som ibland uppfattas som "svår"
Han är skyddad
från ondo,
i sin uppväxt.
Har aldrig känt sorg
har aldrig rört vid ångest
eller hört oändliga tårkanaler brusa
Jag
äldre
erfaren
världsvan
Han
yngre
oerfaren
ovan
Vi drogs till varandra
Motsatserna
Våra olikheter lockade
Han var "förbjuden frukt"
så ung
orörd
oförstörd
Jag försökte stå emot
Länge
Tittade bort och tänkte förbi
Ändå kunde jag inte förneka
att det kittlade
alldeles för djupt inuti
för att bromsa...
