.

Jag blir så jäkla ARG på dig ibland..
så FÖRBANNAD
så BESVIKEN
LEDSEN
och SÅRAD

Vissa dagar tror jag nästan att jag hatar..?
(Inte dig men det du gjort..)

Du har skadat mig
så djupt
Inte bara en gång
Inte två gånger
utan alltför många gånger

Alltid utan ord
ljudlöst
kommunikationsfritt
med kraftig silvertejp
över de strängt förseglade läpparna

Du inser dina misstag
absolut
men lär du av dem?!
 
Jag har alltför svårt
tyvärr
att se något värde
i din personliga utveckling
när den sker
till bekostnad
av stora smutsiga fotavtryck
i min själ?

Om jag hade fått behålla dig så hade hela situationen varit en helt annan..
Min vardag hade inte alls sett ut som den gör idag..
Inte om jag hade haft dig kvar
inuti

Jag hade haft en stor vacker mage vid det här laget,
hemligheten hade varit offentlig,
lyckotårar hade runnit på svärmors stolta kinder
och gratulationerna hade haglat..

Jag hade nog börjat leta efter den där vita spjälsängen som jag så gärna ville ha..
(den som skulle stå där i hörnet vid garderoberna.. nära min säng..)
Jag hade nog sneglat lite på olika barnvagnsmodeller,
tittat på pyttepyttekläder i könsneutrala färger


och jag vet 
att en längtande storasyster
hade älskat dig
från allra första stund.. 


Men det blev aldrig så..


Istället fick jag begrava dig.
I all hemlighet.
I mörker.
Djupt inuti.

Och det gör så jävla jävla jävla ont
att du aldrig ens "har funnits"
för någon annan
än för mig

Och det gör så jävla jävla jävla ont
att du inte saknas
av någon annan
än mig


Jag önskar att jag kunde flyga upp till himlen
och hämta ner dig till jorden igen
till min famn
där du hör hemma
älskade
saknade
lilla Liten..

Jag har lagt till en ny kategori i bloggen nu, det kanske någon redan har uppmärksammat??

Kategorin heter: Älskade saknade lilla Liten ♥
och den kategorin berör utvalda delar av min graviditet, våndorna, känslorna och dess irrationella stormar.

Den handlar kort och gott om saknaden, sorgen och smärtan efter ett förlorat änglabarn som inte fick leva..

Tack för att NI lyssnar
när jag behöver prata
när det blir för fullt
inuti


Det betyder så otroligt mycket för mig


Eftersom graviditeten inte var officiell ännu
så var det ju ingen som visste
ingen nära
ingen som gladdes
ingen som frågade något
ingen som delade mina tankar

Så när lilla älskade Liten dog
så hade jag plötsligt ingen att prata med
för ingen visste ju
och jag orkade inte ta om allt
från början

Då blev NI mina terapeuter
mina kloka psykologer
mina hörande öron och mina klara ögon,
mina nyktra ventiler till den vanliga omvärlden

Och för det vill jag tacka er

Det betyder så MYCKET för mig
att ni lyssnar
att ni finns där
fysiskt frånvarande fast så närvarande

Utan er hjälp hade jag stått kvar på ruta ett..





♥♥♥

Våra gemensamma vänner berättade idag
med stor lycka
och förväntan i rösterna
att de ska få en liten bebis..

(bara tre veckor före vår lilla Litens beräknade födelsedatum)

Marken öppnade sig under mig
började gunga
Ett stort svart hål
under mina fötter
utan förvarning
och tårarna trillade baklänges
när tankarna vilseledde mig
ut i smärtträsket igen

Vi befinner oss i ett stort hus just nu
han och jag

I ett jättehus
med minst hundra olika rum
klädda med ångesttapeter
och patetiskt inträngda
mellan mörkerlagda labyrintgångar

HAN lever i ett av de vanliga rummen
(på andra sidan skräckkammaren)
De som vetter åt söder
där livet rullar på
och där musiken aldrig tystnat
som om inget hade hänt

JAG lever i ett rum på andra sidan huset,
(de som vetter åt norr där kylan bor)
Jag har ett rum med svarta skuggor
på de kala flagnande väggarna
Ett rum utan levande färger
och med toner i moll
där inget är sig likt

inget är sig likt längre

Jag irrar runt i korridorerna om nätterna
försöker nå fram
till honom
vill ruska om
hårt
vill så gärna berätta
förklara
förtydliga
beskriva
hur det känns
när huden brinner
när hälften saknas
när kroppen skälver av längtan
och huvudet värker sönder av skuld och skam

Men han sover tryggt borta i andra änden
andas djupt och ler i sömnen,
totalt omedveten om mina mardrömmar..


Min kropp skriker så hjärtskärande efter dig lilla Liten.. ♥
Det känns som om min ömma mammakropp inte har förstått att du är borta,
att du är död, att du inte finns, för tårarna lever sitt eget vildsinta liv, och hormonerna likaså..

Jag saknar dig så oerhört mycket lilla hjärtat mitt.
Så enormt mycket..

Det är inte alla dagar som smärtar..
tack gode gud för det

Idag är en lindrigare dag
hittills iallafall
en ljusare dag
utan svart krigskonst längs hjärtats innerväggar

Jag fick en förvånande och helt underbar kommentar
av en medmänniska ídag
en helt nyfunnen vän
vars närhet jag uppskattar mycket

Den nyfunna vännen är höggravid och vi lärde känna varandra då vi
delade aviga frågetecken och graviditetsbekymmer
under våra gemensamma MVC-besök..

Så idag tittade hon plötsligt lite försynt på mig,
hon sänkte rösten en aning och såg försiktigt på mig under lugg..
Sen frågade hon, med trevande röst, om jag kanske skulle kunna tänka mig att vara stand-in-reserv
när hennes förlossning startar, om hennes man inte är hemma i staden just då..

(..han jobbar över hela Sveriges avlånga land..)

-Jo, jag tänkte, kan jag ringa till dig, även om det är mitt i natten, om jag är ensam hemma när det är dags?
Jag vill ju inte åka till förlossningen själv och det är ju alltid skönt om man har någon med sig som stöd sa hon,
och jag tror att jag log med hela själen av lycka och värme..

Jag blev så rörd av hennes fråga att tårarna vällde upp i ögonen på mig.
(för hundrafemtionde gången de senaste dagarna)
Hon frågade MIG av alla människor,
och det känns som en fantastisk uppgift och ett stort förtroende
och jag svämmar över av ödmjukhet och kärlek.
Och självklart vill jag vara hennes stöd på förlossningen om hennes man inte hinner hem i tid, jag vill inget hellre!!

Jag blev så oerhört stolt och glad över att hon frågade mig, och jag är överväldigad av känslor..

(Igen..)

Det är nog den allra finaste komplimangen jag någonsin har fått.. ♥



*varm i hjärtat idag*

Hudlös
utan försvar
ett jagat byte
som i förtvivlad dödskamp
försöker fly
men kastas omkull
och slits
itu
i små små stycken


Så känner jag mig just nu:
Hudlös



 

Det kom inga tårar under sjukhusbesöket idag..
*lite förvånad över hur irrationellt sorgen beter sig*

Det vällde visserligen över i ögonvrån några sekunder
när hon pratade om längtan
men inget mer..

Nej, det var mer en påtaglig ilska i min trötta kropp idag..
Jag ifrågasatte starkt, 
hur det som enligt expertisen var "omöjligt"
faktiskt kunde ske,
och jag hävdade bestämt min rätt 
att få godtagbara förklaringar,
något som kan bekräfta det vi har upplevt,
något som kan förklara hur lilla Litens ♥ hjärta
kunde fortsätta slå
så  l ä n g e
trots dödsdomen..

Trots kylan i yttervärlden?
Trots avsaknad av den varma trygga livmodern?
Trots brutalt klippta band och chanslös kamp för överlevnad?

Livet är inte alltid vackert och rosaskimrande,
men kuratorn i det roströda vackra huset
lovade att hon skulle ordna en tid till oss 
med en specialist
för att försöka ge oss ett svar på
varför..




Förlåt älskade Liten ♥
Förlåt.

Idag är jag kraftlös..
KOMPLETT kraftlös

Jag orkar inte försöka spränga sönder hans välkända inbrottssäkra känslobubblor nu..
Jag har inte energi till att vara moderligt överseende och se tiden an..
Jag orkar inte klappa medhårs längre
inte nu

Jag sitter här i soffan
med ömmande svällande bröst
och ett litet oväntat liv inombords..
Jag brottas med mina dagliga hormonduschar
och stickande smärtvågor
medan min livmoder växer
snabbt snabbt
och jag svär på att det syns..
Redan..

Men han vill inte..
Vill inte ha, inte behålla!?
Han är rädd och omskakad

Vad är han rädd för?
Jag förstår inte?
Vad är det jag har missat?!

Jag försöker verkligen prata med honom..
(det funkar sådär kan jag säga..)
Han ger mig svar som inte överrensstämmer med verkligheten..
Han serverar ursäkter som inte ens håller vid en simpel försening på högstadienivå..
Han stammar och fumlar och försjunker i sitt Tetris istället.

Han flyr.
Helt uppenbart.
Flyr undan verkligheten.
Med mörkande skygglappar och dövande öronproppar
hög musik i öronen och hjärnan på OFF-läge..
Han ser sig själv som ett offer för omständigheter
och borrar sedan ned huvudet i sanden,
för det som inte syns, finns inte?!
Blundar man tillräckligt hårt så slipper man se, eller??


Vem ÄR han egentligen?
*skakar oförstående på huvudet*

Ibland tänker jag
att saker och ting som sker
oftast har en högre mening..

Att det finns en välsorterad tanke
bakom varje livsimpuls,
 och en djupare mening
som ska leda i rätt riktning.

Men vad är då meningen med detta?
Ett litet oskyldigt hjärta
på ett förvånat ultraljud
som envist pickar på
djupt inuti
med cirka 150 slag per minut?

Varför nu?
Varför då?