.

Vill inte backa
varken i tanke eller i handling

Vill inte byta färdriktning
men ibland blir jag så förvirrad av alla dunkla vägskäl

Tappar fokus
och irrar i blindo
Letar tydliga svar
bland slängda sopor

Vill inte backa
varken i tanke eller i handling
men hur vet man egentligen att blodet pulserar i rätt riktning?
Via förmaken och ut till kamrarna?
Mitt system arbetar ju baklänges periodvis
(så även hjärtat?)

Tappar fokus
som sagt
lätt förvirrad
av alla dunkla vägskäl
berusade av tvivel
och suddiga rädslor


Därför välkomnar jag nu ensamheten...

Jag hade dig i mina armar i natt älskade lilla Liten
Du kom plötsligt (och oväntat) tillbaka till mig i Drömmarnas land
och jag fylldes av en enormt stark moderskärlek då jag såg dig, min lilla sköra dotter

Jag minns att de sa att du var död, personalen på sjukhuset
men jag såg ju att du rörde dig ibland, såg att din lilla bröstkorg lyftes upp och ned, att du andades
så jag låtsades inte om det de sa, jag bar dig med mig, ut från sjukhuset

Tätt intill min varma hud låg du väl inbäddad i mina kläder
Du låg med din högra hands små fingrar i munnen
och jag njöt så mycket av att ha dig hos mig

Du var ju så liten
Så hjälplös
och ynklig

och jag insåg att du inte var stark
att det skulle krävas ett mirakel
men jag ville verkligen kämpa för dig
jag ville göra vad jag kunde
så jag bar dig med mig
vägrade lämna dig med dem
(de trodde ju att du var död)

Jag minns att jag försökte amma dig
för att ge dig lite stärkande näring, för att ge dig beskydd,
för att du åtminstone skulle få en chans till överlevnad

Du låg nära mitt bröst
och sökte instinktivt efter näring
du tog bröstet men du hade inte kraft nog för att suga
och sen låg du bara stilla i min famn

Jag försökte stimulera dig för att vakna
försökte få dig att äta
försökte förtvivlat få dig att återvända till Livet
men insåg med skräck att det var försent..
Du var för svag




Så vaknade jag
Jag låg fortfarande i en anmärkningsvärd amningsställning
men det lilla barnet i mina armar var borta

Vet du Eyla.

Jag funderar ofta på att skriva om livet NU
Livet EFTER

Om hur sveket formade mig
Om hur sveket formade OM mig
Jag skulle vilja berätta om människan jag BLEV
Hon som gick ut genom den stora tunga svarta dörren,
hon som klev ut på andra sidan med krossat hjärta

Jag skulle vilja berätta för er andra
om hur det kan kännas EFTERÅT
när man får ett större och sundare perspektiv
när man ser allt från en helikoptervy

Jag har det bra Eyla
Jag är stark
Jag njuter av livet
men framför allt njuter jag av lugnet.
Lugnet inuti
Lugnet som infinner sig då man tagit farväl
Farväl till frustration,
farväl till tårar och smärta.

Jag tog farväl av honom.
Jag lämnade smärtor och ångest bakom mig
Jag bestämde mig för att välja MIG
Jag valde MIG!

Det var livsfarligt. Jag var livrädd.
Jag trodde många gånger att jag gått vilse, att jag irrat fel, att jag tagit fel beslut
(jag ville vända tillbaka, springa mot det som var förklätt till trygghet i mina tonade ögon)

Jag gjorde kanhända det..
(Sprang tillbaka alltså..)
Men för varje gång jag faktiskt sprang tillbaka kände jag ändå att jag kom två steg längre bort..
Bort från SMÄRTA. Bort från sveket.
(inte bara HANS svek, utan kanske framför allt MITT EGET svek mot mig själv)

Jag tänker att det kanske är det EGNA sveket som är det allra svåraste att acceptera?
När vi trampar sönder oss själva?
När vi ignorerar våra egna innersta önskningar, våra egna ord och de egna känslorna?
Är det kanske DET som är det svåraste att förlåta kanske?

Jag funderar på att skriva om det Eyla.
Livet efteråt
Hur jag gick vidare
För att få chans att visa er andra
att det faktiskt finns både värme, kärlek och lycka
utanför..

Jag finns här
(men numera i lycka och självrespekt)

KRAM

tystnad

bara tystnad
hjärtat är tyst
fingrarna likaså

och frånvaro
av känslor

(inte likt mig)

jag brukar ju bejaka
skriva, uttrycka
k ä n n a
vara inuti


men jag har ingen ork till det självdestruktiva levernet längre
sen jag klev ut ur den onda cirkeln
har jag inte tittat bakåt
en enda gång

jag fick nog
av tystnaden
(hans panikartade flyende)

och därmed välkomnade jag
uppenbarligen
min egen
tystnad


?

s a k n a d



jag får inte
jag vet

jag borde inte
jag vet

men jag saknar så ofantligt
hans varma kropp
hans andedräkt
hans närvaro
hans händer
honom


jag får inte sakna
jag vet

jag kan inget förändra
jag vet

jag måste glömma honom, gå vidare
jag vet

för han älskar ju inte mig
jag vet

släppa taget
ja, jag vet, för i helvete, jag fattar väl det!!!
Jag är inte dum i huvudet!!


* och tårarna rinner igen, tar de aldrig slut?*



men vem ska jag ljuga för?



s a k n a r   h o n o m   s å   o e r h ö r t

Nog är det väl bra konstigt..

Jag tar dagligen hand om andra människors smärta
såväl fysisk som psykisk
jag vet bot, känner till alla lämpliga mediciner och vetenskapligt grundade metoder,
hjälper gärna varsamt och lindrar det onda
kompetent, trygg och lugn

men min   e g e n   smärta
kan jag inte alls hantera?!

Mycket kan jag stå ut med
Jag kan förlåta oigenomtänkta svek
sudda ut dumma sagda ord
och igonorera omogna känslostormar

men

jag blir både frustrerat besviken och ledsen
om du utnyttjar mina svaga punkter
för att tillfredsställa dina egna behov
till din egen fördel
och för ditt eget väl

då krossar du mig




gör inte det
snälla

-Du blir utnyttjad!! väser förnuftet vasst
och ljudet skär sönder mina trumhinnor

Men hjärtat svarar inte..
Hjärtat ignorerar dövt det som förnuftet påstår

Jag älskar honom ju..
(trots allt)

Igår kväll:

Första krogbesöket sen separationen
hela det föredetta arbetslaget hade en efterlängtad reunion
med trerätters festmiddag och glada trubadurer
och kramarna var så många fler än de tunga tankarna

och jag visste ju egentligen att det skulle hända
i närheten av dem som alltid vandrat i min skuggbild
för min förklädda själ sörjer ännu i skydd av mörkret
och mina händer saknar värmen av någon annans

Jag fick låna en människas hjärta för några stulna timmar
fick känna spåren av hans unika fingeravtryck mot min trötta handrygg
fick låna lite ärlig värme, pulsen i hans artärer, och en trygg famn att luta huvudet mot

Det hade varit totalt otänkbart för tre veckor sen
totalt omöjligt
T A B U


Men igår kväll var det bara rätt
för det stärkte mig

Tvåsamhet
Samhörighet
Härlighet
Verklighet
Ömhet
Sårbarhet
Nyfikenhet
Nyvakenhet
Vaksamhet
Klantighet

Otrohet

Dumhet
Tråkighet
Ensamhet
Sårbarhet
Hemskhet
Avskildhet
Verklighet

Och en av de där riktigt gråmulna trista dagarna i mars
(när det regnade irriterande och oupphörligen utanför vårt smutsiga köksfönster)
upptäckte jag med en enorm sorgekraft 
och väl undertryckta smärtvågor
att det inte längre kom någon post 
adresserad till honom
i vår gröna fula brevlåda
av billig plast

I åtta jävla års tid
hade det dagligen kommit nya brev, räkningar,
reklam, tidningar och erbjudanden
adresserade till honom
men nu gapade lådan plötsligt ekande tom
så hånande tom..

Bara mitt!
Plötsligt bara mina brev
mina jävla räkningar
min jävla reklam


Brevlådan blev plötsligt så obarmhärtigt och överbevisande tom
och jag vet att jag inte förmår beskriva smärtan för er med ord
för det snurrade så frenetiskt inuti och minutrarna tickade baklänges utan att blinka..



-Han har lämnat dig!
väste Förnuftet och Sanningen hårdnackat 
utan att någonsin skräda sina smärtande vassa ord 
medan Överlevaren i mig hysteriskt försökte trycka undan
och måla över de mest krackelerande sprickorna
av det som en gång varit mitt liv

för att inte falla, inte falla, inte falla, inte falla..

Inte uppleva!
Inte känna!


DÖ smärta
DÖ för fan!

Hej
Jag heter Leia
och jag är en idiot

En förbannad jubelidiot!

Jag promenerar med raska steg
gata upp
och gata ner
förblindad av dina envisa tårar

utan att stanna
utan att titta upp
jag bara går och går och går

går så fort att jag inte hinner känna
går så fort att februarivinden inte förmår frysa mina tårar

vartannat steg tänker jag:
stäng av!

försöker febrilt tänka på allt annat
något förutom honom
men jag lyckas nog inget vidare
för plötsligt upptäcker jag
med sorg i hjärtat
att jag har gått
till den mest tabubelagda gatan
den som inte längre har något namn
(förutom ångest, smärta och svek)

Plötsligt befinner jag mig
mitt i skärselden
på gatan som inte längre existerar
gatan som försvunnit från kartan
gatan som mördat mina drömmar
och krossat min själ mot alltför hård asfalt

Den finns inte längre
gatan är försvunnen
hela kvarteret är som uppslukat
som ett blanksteg på mitt tangentbord

Huset existerar inte
lägenheten existerar inte
HAN existerar inte
VI existerar inte
inte längre



(aldrig mer)




"stäng av!"

Sönderslagen
i tusen ojämna udda bitar
där ingen passar med den andra
för ingen är den andra lik

Små sylvassa färglösa molekyler
av det som en gång var min värdighet
mitt hjärta

En familj
som inte längre är en familj
Separerade, åtskilda
och jag vet ju inte ens hur man gör
eller varför?!

Står vilse i mitten
vilse & förvirrad
sneglar mot golvbrunnarna på stan
för att slippa möta alla frågande ögon

Iakttar glasartat
hur det slängs i soporna
det som var mitt liv, min familj

Och på en nikotingul ytterdörr
med titthål på mitten
några trasiga kvarter bort
står plötsligt hans namn på brevlådan
(det som borde varit mitt)

Hans lägenhet
Hans nya liv









..och jag badar i avgrundsdjup sotsvart ångest..

Försöker andas lungt och fokuserat,
distraherat och koncentrerat
fastän det blåser hårda vindar
utanför mitt fönster

Men jag hittar inte orden
kan inte beskriva
färgskalorna inuti

Och hjärtat gråter
i stillhet





♥

Okej, det är alltså nu jag ska samla mig?!
Det är nu jag förväntas vara stark och oövervinnerlig?!

Är det nu jag ska räta på ryggen,
sortera mina kraftkällor
memorera de allra ljusaste minnesbilderna
och söka näring och värme i solljuset?

Nu alltså?!
Fast det snöar ju ute?!


(vill bara protestera!)

Vill protestera som ett rabiat litet oförstående barn
vill skrika så argsint att saliven stänker aggressivt ur munnen på mig

Vill helst bara skrika rätt ut
att jag inte vill
att jag inte vill (!)
att det är så jävla orättvist
att det är så fel
för att det är så fegt
och fult, och alldeles för jävla enkelt
att bara dra
bara skita i allt..




Vill skrika att jag inte alls orkar
att det är helt fel tidpunkt
att jag inte klarar det själv
att jag är så sårad och tillintetgjord
att jag behöver mer krafter först
att jag behöver hans närhet..

För jag mår ju så omänskligt dåligt just nu, 
med en massa kvarglömd sorg i de skarpaste hörnen av min själ
och den enda människan i hela världen som jag trodde jag skulle kunna torka mina tårar mot
är just den människan som har tillfogat mig all smärta och sorg
så vart ska jag då vända mig?!



Jag känner mig ibland som ett misshandlat litet barn
som efter alla hårda och obegripliga slag
trots allt vänder sig mot sin far
och ber honom om tröst
och kärlek

Helt galet, helt fel
det vet jag ju
men vem kan skuldbelägga barnet?




Jag är vilse
det hör ni ju själva
lost




Och nej
jag gör ju inte det
(skriker inte)
Jag är ju inte sån..
Säger det inte ens högt

Menar det inte heller
Inte egentligen.




jag är ju så mycket klokare än så







egentligen

..speachless..

Lämnar du oss nu?
Du gör det va?
Lämnar oss?
Visst är det så!?
(vill inte förstå)

Men jag känner ju det
du har ju redan flyttat
mentalt

Du har redan börjat möblera
fundera, formulera, tapetsera

Din sunkiga lilla ensamma tvåa
på en dammig grå tvärgata
precis där Norr möter Söder
(står öde och väntar på dig)

Och det smärtar mig
men jag fråntar bestämt mig själv
rätten att känna
iallafall nu
just nu

Förtvivlat försöker jag försvara
skydda den ömtåliga sidan av mig själv
omfamna och trösta
stötta och vara nära
dem jag faktiskt har kvar:

barnen
KÄRLEKEN
mellan oss tre

Den är för evigt
pålitlig, ärlig
totalt villkorslös
aldrig sinande och alltid från djupet


(Tack gode Gud att jag har barnen)


♥




Men just nu tror jag att mitt hjärta tillfälligt har domnat bort...

Är det en aldrig sinande ström
av nya täckande lögner
undrar jag
trött och besviken
då jag sitter vid köksbordet
och inser
att jag återigen
blivit matad med
billiga ohållbara lögner

Finns det verkligen ingen ände på
hur mycket man kan ljuga för en annan människa
enbart för att skydda sig själv
från sina egna mardrömmar och känslodemoner?

Svart på vitt
ligger de senaste påhitten
framför mig

Svart på vitt
ser jag
hur han manipulerar
med mina tankar
manipulerar
med sanningen
så att den bättre ska passa mönstret
för stunden

Svart på vitt
förstår jag
att han missbrukar
mig


Missbrukar mig?!?

Missbrukar mig (!)

Missbrukare?


Missbruk!








(jag har aldrig sett på det så förut)
har aldrig tänkt på det viset?
när någon har påstått att han är en missbrukarpersonlighet
 så har jag snabbt slagit tanken ifrån mig
för han missbrukar ju inte
inga droger, inte alkohol, inte sex, inte spel
nej, men mig..







(insikt)

Känslokall
(nu är han plötsligt totalt känslokall igen)
a v s t ä n g d

- hej då
- jag har inga känslor
- jag bryr mig inte
- tack för de här tio åren
- vi kanske ses på stan nån dag..

*nonchalant axelryckning a´la obstinat tonåring*



ROBOTEN är tillbaka
No mercy!

(Hälsa artigt på Mr Stoneface gott folk)

Stenhård
Macho
Iskall
Tuff



(fast egentligen,
om du frågar mig
 innerst inne; så ynkligt liten)





Han påminner om ett oförstående och förvånat litet barn
som just varit in på Buttericks och köpt en häftig svindyr maskeradkostym
fem storlekar för stor och bara så fel fel fel

Jag lever som i en dålig jävla B-film
dammig och orörd i hyllan sedan sju och en halv månad tillbaka
för allt bara är på låtsas
och storyn är fejk
Nothings for real


Så länge jag inte tittar på det som blivit mitt nya liv
så kan jag nästan inbilla mig att det är okej ändå
att det faktiskt funkar, att jag orkar stå rak i stormarna
fastän sömmarna brister ibland

Men gud
det är ju bara fejk!
Bara dåligt patetiskt skådespel
bräckliga fasader och lögnaktig rekvisita

Jag låtsas vara hel
Jag låtsas vara stark
Låtsas fungera, orka, kämpa, kväva..

Men inget av det där funkar särskilt bra
(Det är bara förbannad lögn och dikt)

För:

Jag är inte hel
Jag är inte stark
Jag fungerar inte som jag borde
och jag orkar inte

Jag kämpar inte längre emot och jag kan faan inte kväva.. (!)



Tiden står obönhörligt stilla
Och huset som skulle föda kärlek
börjar istället andas sorg

Det handlar nog om
att brutalt tvingas inse
att han faktiskt inte älskar mig
helt enkelt



det gör så ont
så jävla ont

Ensam är inte stark
Jag är inte stark
Jag vill inte vara stark
Jag vill inte vara ensam

Jag kliver ur alla givna ramar för en stund
för jag orkar inte formulera orden längre
jag låter fingrarna tala istället:

Vi sitter återigen i det lilla rummet på familjerådgivningen
tusen dryga trappor upp i ett vackert gammalt stenhus med frenetiskt ekande trappor
och i vanlig ordning kommer jag på mig själv
att sitta och stirra glasartat ut genom det enorma panoramafönstret

I normala fall brukar jag tycka om att gå hit
för att få andrum, få uttrycka, få lyssna, få bekräftelse, få prata

Men just idag skruvar jag på mig av olust
vrider mig omständigt på stolen ibland
pillar lite stressat på det nya silverhalsbandet

för att jag vet
för att det är så fruktansvärt genant
för att jag skäms
så som en mor skäms över sin sons dåliga beteende
men också för att jag skäms över mitt eget (!)

Jag kan inte längre stå för mitt
överslätande förstående förlåtande jag

Och just den här dagen visste jag ju att vi skulle bli tvungna att lufta
det "senaste" som hänt:


"..om hur du på trettondagsafton plötsligt blev 19 år igen och ville springa på krogen, supa dig tokfull och oberoende, vara komplett ansvarslös och utan krav, festa hela natten, leva singelliv, skratta och prata med okända kvinnor i baren som lockade ditt bedövade sinne, vara fri, koppla bort, leva här och nu, det finns ingen morgondag, ingen ånger, ingen eftertanke.."


Jag skämdes när sambon började berätta med lätt besvärad stämma..
Jag skämdes när familjerådgivaren tittade förvånat på sambon med en bekymrad min..
Jag skämdes för varje liten fråga familjerådgivaren ställde till honom:





~~~~


- Jaha, så du beslutade dig helt plötsligt för att dra iväg på krogen bara....??
(...jaaa...)

- Men du pratade inte med Leia om det innan eller så....??
(...neej, det var ju inget bestämt eller.. så...)

- Men när det väl var bestämt att du skulle gå på krogen
så valde du ändå att inte prata med henne, stämmer det?
(...jaaa, det var väl så...)

- Så hur tänkte du då?
(...ordlös tystnad...)

- Var det en medveten handling, alltså visste du att du borde prata med henne innan....??
(...jo, det visste jag nog)

- Så tänkte du något på riskerna med ditt beteende....??
(...njaaa...)

- Det var ju sånt här som inte fick hända, det hade vi ju kommit överrens om eller hur?
(...besvärlig tystnad...)

- Poängen med familjerådgivningen är ju att försöka stärka tilliten er emellan, så hur tänker du att Leia ska kunna lita på dig om du inte ens kan vara tydlig i en sån här, så kallad "ofarlig" situation?
(...han skakade på huvudet till svar...)

- Så vad var det då som lockade dig så oerhört mycket att ett krogbesök blev värt risken....??
- Det är ju din relation och din familj som sätts på spel här, så vad var det som lockade dig..??
(...jag vet faktiskt inte, jag tänkte inte så...)

- Och din tanke var alltså att du bara skulle vara ute i nån timme..??
(...jaa... det var så jag hade tänkt...)

- Men så blev det alltså inte..??
(...nej, uppenbarligen inte...)

- Det bara hände..??
(....)

- Och din tanke var att du skulle ta det lugnt med alkoholen sa du..??
(...nickar...)

-Men så blev det inte heller, eller..??
(...neej...)

- Så du hade alltså en tveksam handlingsplan som inte fungerade särskilt bra, är det rätt uppfattat..??
(...ja det ser onekligen ut så..)

- Kunde du på något sätt ha förutsett att det här skulle kunna hända tror du..??
(...ja, det här har ju hänt flera gånger tidigare..)

- Men den tidigare vetskapen fick dig inte att dra i nödbromsen på vägen..??
(...nej, jag trodde att jag skulle klara av situationen, jag skulle ju bara gå ut nån timme, ta nån öl bara...)



~~~





För några dagar sen undrade jag om han var dum i huvudet på riktigt
Nu konstaterar jag krasst att jag är dum i huvudet

dum i huvudet för att jag fortfarande tror på hans ord
och snälla, protestera inte, för känslan är min egen
inte granskad med lupp, och heller inte vetenskaplig
men ändock

Dum i huvudet!

HANS handlingar har jag inte kunnat försvara på flera år
men MINA EGNA handlingar då? Kan jag ens försvara DEM??!

Nej, inte nu längre..


♥


I söndags kväll kom han som sagt "hem" igen
med huvudet djupt begravet i den svarta sanden
låtsas som inget hänt
som att allt är som vanligt

Jag frågar smått desperat om han inte kan få låna företagets tomma gästlägenhet
men han svarar att det inte går "för den är upptagen nu"
Jag tipsar honom om en ledig möblerad lägenhet på Norr
men han svarar att han inte vill ha en andrahandslägenhet


Han verkar tro att allt blir bra bara man sopar den synliga skiten under mattan och visslar lite förstrött?





j a g 

g å r
 
s ö n d e r















 
Hej igen ilska!

Ilskan i min trötta kropp börjar så sakteliga lägga sig till ro
och istället knackar  s o r g e n  på dörren

Sorgen är så smärtsamt 
 
klarsynt

Den ser ju allt det där
som jag egentligen inte vill se..

Fyra dagar var han borta
uppåt i landet
på flykt undan känslorna
Men så på söndag kväll
 kom han plötsligt hem
som gubben i lådan
Öppnade ytterdörren
 som om inget hade hänt
och frågade om vi redan hade ätit....?!



Gode gud, ge mig kraft
ge mig styrka

Jag fick nog helt enkelt


Den berömda bägaren rann över, måttet var rågat,
den tålmodiga eviga kärleken rann hejdlöst ut genom de många ömmande såren i mitt hjärta

Jag bad honom att dra dit pepparn växer
Jag bad honom att lämna mig ifred, försvinna ur mitt liv,
eftersom hans blotta närvaro förvandlade mig till ett sönderkrossat blodigt offer

och jag
är
inget
offer

Alltså tog jag tillbaka makten över min egen situation
Tog tillbaka makten över MITT liv
min hälsa, mitt välmående
min självrespekt

Jag tog över rodret
(för han har ju redan bevisat att han inte kan styra det här skeppet åt rätt håll)


Och han gjorde som jag sa
Han drog
Tog tåget uppåt i landet
Och försvann

Sedan några dagar är jag alltså ensam
i det lilla rosa huset på Söders snöiga gator

känslan är fridfull
befriande trygg
inga spänningar
inga vibrationer

kaoset inuti har stillat sig
frågetecknen i maggropen
känns inte alls lika viktiga att räta ut längre


bara jag och barnen
och friheten

..och som på beställning kom förstås nästa käftsmäll..
(bara några ynka timmar efter den senaste..)

Istället för att lära av läxan
lägga upp korten på bordet
och vara ÖVERTYDLIG
så valde han förstås
den enklaste vägen
den kortsiktliga
han åkte iväg
i skydd av mörkret
och smusslade undan sina sanningar (?)
utan min vetskap

Initialt funderade jag trött
på vad sjutton han hade att dölja den här gången?!

Ingen aning..
Inte en blekaste faktiskt..



..men vet du..




..jag skiter högaktningsfullt i vilket..











(telefonsamtal med medbrottsling)

Flera dagar i förväg började han att prata om att eventuellt gå på krogen med Jonas och hans tjej
"inget var bestämt, men Jonas hade frågat om han ville följa med.. typ"

(jag var uppenbarligen inte lika välkommen av okänd anledning?)

Dagen i fråga kom och fortfarande pratade han som om "äh, inget var bestämt"
och i min mage fladdrade den välkända tärande oron, 
dock väl nedtystad då jag verkligen ville ge honom en chans att få bevisa
att han har lärt, att han fått sig en läxa, att något i hans tankemönster var förändrat

Jag for ner på stan med en väninna för någon timmes shopping
och när han dök upp på stan lite senare för att hämta upp oss i bilen så slängde han plötsligt ur sig:

-Jag drar iväg till Jonas nu!
-Jaha...?? Ska du?? Men jag trodde..?? Öh.. Okej..??

*pinsam tystnad och kvävd panik inuti*

Jag kände mig så obehagligt snärjd och generad av situationen.
Jag kände att jag inte kunde prata med honom överhuvudtaget eftersom väninnan stod där brevid.
Jag hade velat veta vad som var planerat, när han skulle komma hem och så,
men min tappert kämpande stolthet hindrade mig att fråga, än en gång.

~~

(..i en normal och sund relation utan en massa tidigare lögner och svek så är denna information förstås inte alls lika viktig, men i en relation som redan är rejält tillitsskadad så krävs ständig övertydlighet och rak ärlighet för att vinna tillbaka små delar tillit som sedan kan bygga en ny grund till förhållandet. I en så pass skadad relation som vår har man inte "råd" att svajja omkring planlöst utan att ge någon form av information)

~~

Nej, jag ville förstås inte visa för väninnan hur skör jag är, hur skört vårt förhållande är,
så jag stammade frågande fram något mjukt och försiktigt 
om när han trodde han skulle vara hemma åtminstone,
men han svarade med en axelryckning
och en överdrivet överlägsen attityd 
att han inte visste
och så gick han iväg 
med bestämda arroganta steg 
ut i natten..


Och där satt jag alltså
I den uppvärmda familjebilen
med doften av hans dyra parfym
och allt började snurra snurra..

Glada väninnan
förstod förstås inget alls 
hon skulle också gå ut på krogen den kvällen
så hon skrattade lite för högt
och pratade energiskt
om vilka kläder hon skulle ha på sig
och jag kunde inte bry mig mindre just då..

Skådespelardax igen.
Jag drog på mig masken
Överlevnadsmasken
Inte visa något!
Låtsas som om allt är som det ska.
Lugn och trygg.
Skratta tillgjort åt väninnans poänglösa skämt
Glasartad blick ut över torget

Jag släppte av väninnan vid hennes bostad
Körde ut på stadens snötäckta gator
Hjärnans alla synapser blev akut felkopplade
Hjärtats alla blodbanor blev plötsligt för fattiga

Inombords:
k r i g 

Bara krig






Klockan tre på natten ramlade han innanför dörren
Alltför berusad, alltför förlamad och komplett förlorad
avskärmad och avslöjad
Han somnade på toaletten
i sina egna spyor
utan värdighet

och jag lät honom ligga där
i förnedringen





för han dödar min självrespekt

Jag börjar tro att du är dum i huvudet
På riktigt