.

Jag känner att jag kanske måste förklara mig för er..
Det var inte så illa som det lät i det sista inlägget..
Inte alls faktiskt..

Det var bara nåt han sa,
nåt han svarade på en känslig fråga,
och svaret var inte det jag ville höra.
Svaret gjorde mig rädd.

I det läget skrek min kropps sönderslagna försvar rakt ut.
Mina celler minns nog för mycket av smärtan ännu,
och jag tror att mitt inre reagerade
innan jag själv hade hunnit analysera hans spontana svar.

Jag blev livrädd helt enkelt.
(vill inte uppleva smärtan igen)
aldrig

Med hjärtat på helspänn konfronterade jag honom..
Jag ifrågasatte det som smärtade och skrämde
och jag fick svar
(svar som jag kunde lita på, svar som kändes äkta och relevanta)

Jag inser att jag förmodligen kommer att återuppleva dessa stunder många gånger igen..
Stunder då tvivlena vaknar och rädslan slår till..
Men det gör inget..
Jag överlever..
Vi överlever..



Jag orkar kämpa..



Nu ska jag njuta av en avkopplande helg bland Halloweenutspökade barn
KRAM på er mina underbara läsare ♥
NI betyder mycket för mig!

Han glider undan...
Bort från mig
(ja, nu igen)
Jag tror att det är rädslor som driver honom åt fel håll,
men jag orkar inte stå rak i motvinden längre?
Inte utan hans stöttande händer i ländryggen..
Kraften jag hade inombords
rinner ur mig
i takt med hans ytliga andetag

Jag känner att jag inte når fram med mina desperata rop..
Han ger mig svar som är både svarta och vita
på samma gång
och de förvirrar mig
så långt mycket mer
än de förklarar..

Jag förstår inte?!
Vad menar han?
Vem är han?
Vad känner han?
Vad vill han?

Förlåt att jag blundar
men rädslan som långsamt vaknar i mig
får mig att rygga bakåt
som ett skärrat djur
med uppspärrade hotade ögon




Jag vill inte bli så sårad igen!
*skakar på huvudet*




Inte en gång till..
Snälla, jag orkar inte..

Jag önskade dem SMÄRTA!
Det kan jag villigt erkänna att jag gjorde..

Jag önskade att de skulle få LIDA
de idioterna
lika mycket som vi hade gjort
jag och barnen

Det fanns ett osunt pyrande hat i mig
som gav näring till de förbjudna glödande känslorna

Jag önskade dem smärta!!
Båda två!
Utomordentlig jävlig smärta ville jag att de skulle få känna,
en sån genomträngande smärta som man blir ärrad av för resten av livet.
Precis så tänkte jag.
Mitt i hatet.
Utan minsta censur.
Iskall.


~~~~~~~~~~~~~~~~


Och veckorna gick..
Mina ögon var förmodligen lika trötta och rödgråtna fortfarande
men mitt sinne började så sakteliga att lätta
millimeter för millimeter
och min nya vardag som bedragen kvinna
tog sakta ny form.

Och efter en längre tid
(jag tror det var ca 5-6 månader efter affären?!)
Då hände det!
Olyckan.

HAN fick en livshotande livslång skada..
HON fick en livshotande livslång skada..
BÅDA låg de på sjukhus
och blev ärrade för livet
fast på olika sätt

Precis som jag hade önskat?

Och där satt jag
med min högra hand vilandes på hans sönderstuckna arm
vid en steril sjuksäng på en avdelning sju trappor upp
med nya förvridna frågetecken
och en skum overklighetskänsla under det översta hudlagret..

Och jag visste att hon låg
på en annan avdelning
någon annanstans
med långa fula operationssår
ett blåslaget ansikte
och men för livet..

Jag kände nästan skam
Skam för att jag ens hade tänkt de där tankarna
Jag kände någon slags skuld
för att jag faktiskt hade önskat..
Det blev en konstig situation inuti,
en komplicerad kollision i min hjärna
diskussioner och tumult i mitt hjärta
men ibland log jag ändå diskret och osynligt för mig själv..
Helt ärligt..


Jag ville ju att de skulle få lida,
men kanske inte precis så här...?!?
Priset var kanske lite väl hårt??



Märklig situation va?
Var det en slump tror ni?

På tal om förbjudna känslor..
Det finns faktiskt dagar då faan själv flyger i mig..
(I tysthet förstås, för jag är ju en väluppfostrad flicka)

;)

Jag vet ju att älskarinnan längtar efter kärlek
(det har hon ju tydligt gjort klart för mig)
Jag vet ju att hon förmodligen redan har hittat en ny man
(flera?) att skicka sina utmanande lockande mms till

Staden som vi bor i är inte alltför stor
vilket betyder att jag med all säkerhet kommer att få veta
vem hennes framtida avgudade man är,
när hon väl har fångat någon av värde i sitt klibbiga nät..

HON skadade mig
så sjukt mycket
när HON valde att snärja in sig i min man..

JAG kan skada henne
sjukt mycket
om JAG väljer att snärja in mig i HENNES man..



                               Jag vet.
                               De här tankegångarna låter inte friska..
                               Det här låter inte sunt alls.
                               Jag vet det, men jag ler ändå finurligt när jag skriver det här..



Jag är ingen hämndkvinna..
Absolut inte
(Ni kan andas ut..)
Jag har större självrespekt än så..


Men ändå.
Tanken lockar mig
i mina mörkare stunder
och bara vetskapen om att jag kan
får mig att le


förlåt


*ler i smyg*

Tidig morgon

Himlen var tråkigt blygrå
regnet smattrade frenetiskt mot bilrutan
medan vindrutetorkarna arbetade rytmiskt.
Jag stod vid rödljusen
på Parkvägen,
där de gula löven
hade bildat en tunn höstmatta
av oktobers allra första dagar..

Bilen var behagligt varm,
min kropp avslappnad
och ur bilens högtalare strömmade
Melissa Horns spröda röst..

Mina händer vilade tungt på ratten
och jag nynnade försiktigt med i refrängen:



                                           Lät du henne komma närmre?
                                           Var hon vackrare än mig?
                                           Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig..
                                           Jag går brevid men halkar efter, jag orkar inte springa mer..



Jag kände mig trygg där
innanför bilens plåtväggar
Trygg bakom regnsmattret
när jag njöt av de spröda tonerna
tog in varje ord
på djupet


Så står hon där plötsligt.
På övergångsstället.
Älskarinnan!

Hon stormade in i mitt inre utan förvarning
Hon slet brutalt ut mina inre organ
för ett ögonblick
och jag kunde se hur hon lyste upp hela gatan
med sin blotta närvaro.
Hennes vita parkas
och de lårhöga stövlarna
i brunt svindyrt skinn
signalerade
alarmerande 
om hennes önskan att sticka ut ur mängden
och synas

Hon stod där helt plötsligt
och väntade på grön gubbe
och för att skydda det avundsvärda långa håret
bar hon ett fult rött paraply
med godisreklam på ovansidan.

Jag hann aldrig se henne komma?!
Vart kom hon ifrån?!
Från ingenstans?

Hon såg inte mig
det är jag säker på
Men jag såg henne
Jag skänkte henne alltför många ögonkast
med korpsvarta ögon
i skydd av ovädret


Med ens fick jag en utmattad känsla i kroppen
och en förbjuden tanke passerade min, ibland osunt hämndlystna hjärna:

"Tänk om jag skulle råka gasa liite för mycket nu.."











Trafikljuset slog förstås om till grönt
Jag fällde snabbt ner solskyddet på passargerarsidan
för att dölja mitt ansikte
och körde sedan vidare
med väl sammanbitna käkar
och ett smutsigt sinne..

Ibland slås jag av insikten
att jag behöver
lyfta mitt huvud högt
över skådespeleriet
och de tunga ridåerna
för att kunna se
(det som andra ser)
tydligt

Lördag kväll
han
i soffan mittemot

Jag
med korslagda ben
bekvämt tillrättalagd
med laptopen i knät
och filten som alltid värmer

Från teven flashar bilder förbi 
Ljuden når mina öron
men inget registreras

Känslan jag har i kroppen är orolig
(jag kan inte förklara varför, har bara den där oroliga känslan i kroppen, känslan av att nåt inte stämmer..)
Jag avfärdar mig själv
direkt och bestämt
Jag ska inte snöa in
inte fastna
i nätet av ältande

Så jag tiger
förstås
Jag säger några ord
till honom
i soffan brevid
och han svarar
utan att se på mig

Jag tar en rödvit-randig Marianne ur godisskålen på vardagsrumsbordet
tar bort det prassliga pappret och stoppar mintkaramellen i munnen
Sänker sen åter blicken
ner i laptopen
försöker fly
mina irrationella känslor




(Jag kom ner för trappan, kanske för fort, kanske var han inte beredd,
eller är jag bara för ärrad för att se klart?)




Facebook.
Åter detta förbannade jävla fucking Facebook.
*skrämmer mig ännu*
Det gör ont att erkänna, men vem ska jag ljuga för?
Mig själv?!

Han bläddrade
till synes helt planlöst
bland vännernas uppdaterade statusfält
om Sveriges jobba förlust mot Danmark
och störda idioter till domare
som inte borde få döma..

Jag frågade om han hittade nåt intressant
(och sen hatade jag mig själv för att jag frågade!)
och han svarade något svävande
som inte alls lugnade...

Hans hjärta var på utflykt
de där månaderna
då nysnön gnistrade ikapp med
hennes lockande leende

Eller var det bara en flykt?
Måhända var hans hjärta bara bedövat
av vardagens tristess??

Jag tror att han ville bort
Bort från mig
bort från verkligheten
bort från spaghetti och köttfärssås
med Felix tomatketchup,
bort från överfulla tvättmaskiner
och griniga kvällströtta barn..



Det ville jag också ibland..
Bort..

Milsvida längtande
trånande
hon hade redan bestämt sig

I ett av hennes mail till
min man
skrev hon att hon hade spanat in honom
under en längre tid..

Hon skrev att hon så ofta hade stött på honom
slumpvis
eller av ödets viljor (?)
och att något oidentifierbart
hos honom
fick henne att
längta
galet



Hon skrev att hon inte kunde förklara vad det var,
men hon drogs som en magnet mot hans muskulösa ryggtavla..



Hon hade viskat till sin väninna
från ett nyputsat skyltfönster
uppe på våning två
och hon pekade på
min man
som just korsade övergångsstället på Drottninggatan
Och de hade fnittrat och glittrat
och givit honom ett fingerat smeknamn,
han blev "Mr Right"

Han med tatueringarna..
Han med de oförutsägbara svåra ögonen..
Han som var min