Mod
Om jag bara vågar bejaka
både mina styrkor
och mina svagheter
så växer det snart spirande blommor
ur mina öppna sår
Nedsmutsad
Det blev så smutsigt plötsligt..
I mitt hem
min borg
min vardag
mitt hjärta
min kropp
min familj
Smuts smuts smuts
Han skitade ner det som var vi.
Han skitade ner Oss.
Mig, barnen, familjen, oss..
allt det där som var bergfast
äkta
ärligt
och rent
Det började i februari 2008
Hon hade addat honom på Facebook
och jag hittade henne bland "hans vänner",
något som inte alls rörde upp eller skapade svartsjuka..
Inte då
Jag hade inga onda aningar
Inte då
Nej, jag bara frågade i förbifarten
vem hon var
den där leende tjejen
med det långa vackra håret
och hans fladdriga svar
avslöjade genast
hans fläckiga samvete
och korsade fingrar
(Han hade ingen aning om vem hon var påstod han med en pinsamt flackande blick..)
Jag tror att det var exakt då jag fattade
att något inte stod rätt till
Det var iallafall då
som klockorna började ringa
högljutt
inombords..
Jag ställde förstås några förvånade motfrågor
-Vadå inte visste vem hon var?
-Varför var hon då "vän" med honom på Facebook?
-Man addar väl inte helt okända människor?
-Varför har du bekräftat en vänförfrågan från någon du inte känner?
Han blev arg på mig
Såklart.
Och sur.
"Varför frågade jag så himla mycket, han hade ju inte en aning om vem hon var!?" muttrade han
och jag fick genast en släng av dåligt samvete och jag kände mig dryg och jobbig som frågade så mycket..
-Äh, men skriv och fråga vem hon är då? föreslog jag senare över en kopp kaffe..
-Nåt i stil med: "Hej, känner vi varandra? Jag känner inte igen dig nämligen.." kanske? föreslog jag
och han nickade till svar och verkade tycka att det var en bra idé..
Sagt och gjort..
Han drog iväg det där mailet via Facebook..
Och dagarna gick
inget svar
Veckorna gick
och jag kunde se hennes ansikte
framför mig
varje dag
men jag ville ju inte tjata
och verka manisk
så jag väntade ut honom istället
"han säger väl till när han har fått svar" resonerade jag
trots att min starka intiutiva sida slog mig alltför hårt i magen
Men han övertygade mig om att hon inte hade svarat..
Han visade mig en ekande tom inkorg
och jag trodde ju honom
då
Tills den dagen då jag fann ett mail
från henne
i den där förbannade inkorgen
på Facebook
Där stod bara några få ord
några få jävla rader
så äckligt väl utvalda
och genomtänkta
för att brutalt och besinningslöst
knäcka sönder min vardag
och meja ner min lilla familj:
****************************************
"Du borde berätta sanningen för henne älskade,
du vet ju vad som är rätt och fel.
Lämna mig utanför det här nu är du snäll"
*****************************************
Jag rasade
Inombords
Magen knöt sig
och jag mådde plötsligt så fruktansvärt illa
ville kräkas
ville få ur mig smärtan
köket började snurra
alldeles för fort
blomkrukorna ändrade form i köksfönstret
allt blev dimmigt
lamporna fick ringar av ljusbågar
och verkligheten sögs in ett smärtsamt vacuum
av panik, rädsla och tusen frågor..
-Nu får du tamigfaan berätta vad det är som händer!!!
skrek jag upprört till honom när han stod i ytterdörren med en glasartad blick några timmar senare.
-Vad faan är det som händer!!!??
Men han fortsatte att spela skådespel..
Nej, han hade ingen aaaning om vem hon var påstod han..
Ingen som helst aning..
Varför?
Jag har funderat på din fråga länge Kristina,
så många gånger
för att försöka förstå
varför?
Varför gav hon mig tillgång till allt?
(Ja, jag fick se allt till sist. Mail, sms, mms, telefontrafik, allt..)
Vad hade hon att vinna på det?
Jag tror att hon fick en slags egoistisk bekräftelse av att få visa mig att hon ständigt fanns i hans erotiska dagdrömmar? Jag tror faktiskt att hon njöt lite av det? Av att vara i centrum, jag tänker att hon kanske rentav "växte" för stunden?
Men det kan också ha varit så att hon ville visa mig alla perversa kladdiga konversationer för att rentvå sig själv?
Genom att visa mig alla mail så fick jag ju se med egna ögon vem han egentligen var, och i ärlighetens namn så var det faktiskt inte hon som var den mest pådrivande i deras relation.. Kan det vara så tror du?
(..samtidigt sitter jag och tänker på hur mycket hon faktiskt sänkte sig själv genom att överlämna det där tunga kuvertet till mig.. Eftersom alla konversationer dem emellan var totalt ocensurerade så fick ju även jag tillgång till en massa integritetskränkande obehaglig information om henne.. så hur tänkte hon?? Jag vet inte..??)
Eller var det kanske så att hon ville att han skulle få lida?!
Ja, för hon visste ju min åsikt i frågan, vi hade ventilerat ämnet många gånger under fikarasterna på jobbet..
Hon trodde sig veta till hundra procent att jag absolut skulle lämna honom om något sånt här kom fram, och när hon sedan bittert insåg att hon inte kunde få honom så gjorde hon sitt allra bästa för att se till att jag inte skulle vilja ha honom heller?? För att skada honom?
Kan det vara så tror du?
Jag har faktiskt inga givna svar i den frågan..
Bara funderingar
och nötta teorier
djupt inuti..
Det enda jag vet med säkerhet är att jag nästan tycker synd om henne.. after all..
Bara en söndertrasad fläckad själ kan väl känna bekräftelse av att skada och slita itu en annan.. ?
Tack för att ni läser, lyssnar, reflekterar, kommenterar och reagerar.
Det betyder så oerhört mycket för mig ♥
Himmel och helvete
Jag vet att ni har undrat hur jag kan veta alla sjuka små detaljer om dem.
Och svaret är list.
Kvinnlig list.
(De trodde kanske att det var de som lurade mig,
väl gömda under hotellets billiga duntäcken,
men i slutänden var det nog jag som lurade dem..)
"Jag kan vara en riktig jävla bitch
om du trampar på min värdighet" ....du minns va...?
En dag damp det ner ett stort, ovanligt tungt kuvert på mitt högblanka skrivbord..
Utanpå kuvertet stod mitt för- och efternamn med svart slarvig skrivstil
Jag visste direkt.
Utan minsta tvekan.
Bara visste
intiutivt
Kuvertet fick ligga kvar där en stund
medan jag försökte samla mod
och kraft
att våga möta sanningarna
trots ett hysteriskt inre kaos
och en alltför skakig aura..
Och jag kan nog aldrig någonsin beskriva för er
hur det kändes
när pulsen slog så hårt inuti
så att jag fick svårt att andas?!
När luften inte gick ner i lungorna
och när paniken tjöt i mina blödande öron,
eller när verkligheten bara smalnade av
omgivningen
människorna
trafiken
allt bara flöt ihop
i en svindlande dimma
av ren och skär ångest.
Mina händer skakade obönhörligen
när jag hetsigt sprättade upp kuvertet
i skydd av stora nedklottrade betongväggar
på köpcentrets smutsiga parkeringshus
uppe på fjärde våningen.
I kuvertet fanns allt väl dokumenterat.
Mail, efter mail efter mail
mail mail mail och helvetes jävla mail!!
Hela kuvertet var fyllt av
hundratals fuktiga konversationer
sena nätter
kåta önskningar
och trånande bekräftelser
Mina ögon dansade hysteriskt mellan raderna
Datumen parade sig med intensiteten och hettan,
och orden dem emellan högg mig
besinningslöst
och ursinnigt
över hela kroppen
utan censur
och utan bedövning..
En del av mig dog
just där
just då.
Jag föll ur.
Lämnade min kropp..
Rasade brutalt
Försvarslös krossades jag mot de vassa rännstenarna
och kilades fast i de små gliporna
mellan himmel och helvete
på en trång parkeringsruta
uppe på fjärde våningen
Ovissheten
Ovissheten..
Jag kan få rysningar på kroppen
bara av vetskapen
att när jag går ovetandes på stan
leende
med färgglada shoppingkassar i båda händerna
och med håret i en slarvig hästsvans.
Då sitter de där
älskarinnan
och hennes vänninor
"made of plastic"
i skydd av stora skyltfönster
på något av stadens alla tusen olika fik
och jag vet att de pekar
hånar, skvallrar & skrattar
-Titta, där är hon! *tissel tassel och skitsnack*
-Jo, men de är tillsammans fortfarande, trots.. bla bla bla..
-Men vilken idiot hon är, jag skulle aaaaaldrig förlåta en sån sak..
-Ha ha, ja, och han då.. nu snackar vi idiot!
De pratar så högt så att övriga gäster vänder sig om..
De skrattar rått och utan minsta genans eller känsla av respekt
Så torkar hon försiktigt bort skrattårarna i ögonvrån
för att skydda de rodnande kinderna mot den rinnande mascaran..
Och hon slänger lite med sitt långa avundsvärda hår
så att det lägger sig som ett snötäcke över hennes högra axel
Och jag går vidare över stadens torg..
Leende
och helt ovetandes
om förnedringen
jag just utsatts för..
Ovissheten är nog värst..
Fotot är lånat här
Livslust
Även jag faller tillbaka ibland..
Tillbaka till otillåtna ältande tankar
och in i snåriga dalar
av alltför stressade andetag..
Självklart gör jag det
Men det intressanta är hur jag bearbetar det numera..
Hur jag väljer att agera..
För styrrodret ligger i mina händer nu
kartan finns i mitt inre
nu är det min uppgift att försöka
parera stormar, hitta rätt vägar,
uppleva, lära och älska..
Jag inser att jag förmodligen kommer
kliva på många smärtsamma minor
under resans gång..
Men vet ni
det gör mig inget
för jag vet ju nu
Jag vet mitt värde!
*ler mot min egen spegelbild*
Jag ser glittret
i mina egna ögon nu
Jag ser något attraktivt
i mig själv
Och jag ser (och inser)
att jag är värd
att älskas
för den jag är..
Livet är nu
Jag lever inte längre i smärta..
*konstaterar, nästan leende*
Jag förstenas inte inne i mörkret längre
Jag hittar ju ut nu
utan att fastna
i nedkladdade bevismaterial,
otaliga telefonsamtal
och fuktiga sena nätter
med ljudlösa sms
fyllda av skamfylld erotik..
Jag ser nya vägar
(där de gamla raserat)
Jag hittar lösningar
där jag förut bara såg omöjligheter
Och jag tror att jag kan påstå
att jag har hittat en sorts balans
mellan ett kontrollerande behov
och frihetslust
Han stannar ju här hos mig
av fri vilja
Inte för att han tycker synd om mig
inte som tidsfördriv
inte i skymundan,
utan för att han vill stanna
av kärlek
På samma sätt
väljer jag att stanna
hos honom
Av fri vilja
och för att jag vill stanna
av kärlek
Jag tror faktiskt att han insåg
nånstans utmed vägen
att livet är nu
Träffar mitt i hjärtat..
Det här är något av det vackraste och sannaste jag någonsin har läst, en fantastiskt avskalad reflektion från en av mina läsare.. Sådana här kommentarer gör mig så ärligt och uppriktigt glad, kanske allra mest för att de bevisar att viljan att vinna kan vara mycket starkare än rädslan för att förlora..
Eyla´s kommentar:
"Jag saknar hon som var jag. Hon som levde mitt liv före "katastrofen". Glad, orädd, med en omättlig aptit på livet och ett självförtroende vissa skulle dö för. Hon försvann. Jag förlorade mig själv och det gör så ont att inse att hon aldrig riktigt kommer tillbaka.
Sanningen kommer ifatt oss alla till slut. Så gjorde den även med oss, mig och min man.
Den slår till med oanad kraft. Skoningslös, hårt och brutalt. Den må vara hemsk men jag föredrar ändå den framför att leva i en lögn. Bedragen, sviken. Sanningen befriar också, kommer med hopp om något nytt. Sannningen gör Dig fri.
En ny kvinna håller på att ta form i mig. En som ser livet annorlunda. Inte bättre inte sämre men annorlunda. Hon må vara ärrad,sårad, nedräknad men hon är stark. Inte ett offer. Aldrig någonsin ett offer. Nu måste jag bara lära känna henne, acceptera henne och bli vän med henne.
Löftet jag gett mig själv är att jag skall våga förlora mig i kärleken till min man igen. Inte bara överleva utan våga LEVA. Hans ärliga ånger och hans öppna sätt att vilja läka mig, oss bär mig framåt. Oändliga samtal, närhet, något nytt spirar mellan oss idag.
Jag tror att vi med tankens kraft kan påverka våra egna liv. Vi kan VÄLJA vad vi fyller våra liv med. Jag väljer att fylla mitt med kärlek och jag väljer att förlåta och gå vidare. Precis som Du skrev så är det ett av de mest genomtänkta val jag gjort i livet.
Lätt är det inte alltid. Ångesten fyller mig ibland. Bearbeta kommer jag nog få göra hela livet framåt. Men jag väljer det också....att inte stagnera utan att låta mig VÄXA.
Kan vi hjälpa varandra genom att dela med oss av våra erfarenheter så är det fantastiskt. Jag blir tårögd när jag läser det Du skriver. Det träffar mig rakt i hjärtat. Så naket och avskalat men fullständigt unikt."
Och Eyla:
Det händer att jag också saknar "hon som var jag.."
Hon som inte blivit ärrad av naiviteten..
Hon som trodde gott och litade blint..
Den oförstörda varianten av
kvinnan i mig
Men i samma vändning kan jag ärligt känna
att jag inte vill vara
någon annan,
än den jag faktiskt är
♥
Till er som undrar..
Jo..
Jag förlät honom..
Nej, jag glömde inte
aldrig
men jag valde att förlåta
för att han förtjänade att förlåtas
för att han förtjänade att få en chans
att visa
att även den vildaste otyglade storm
kan mojna av till en stilla smekande bris
med rätt insikter
lärdom
kärlek
och förståelse
Och jag har inte ångrat mitt val
trots att det har fått mig att
vända och vrida på alla osagda ord.
Och trots att jag ibland har svårt
att se rätt
när nåt
känns fel
djupt inuti
Jag har blåmärken
på insidan av kroppen
som ingen kan se
och de påminner mig
ständigt om
att aldrig ta för givet
och att aldrig lita på någon annan människa fullt ut..
Men jag valde att förlåta
Det var mitt val
och det är ett av de mest genomtänkta val
jag någonsin har gjort
Jag säger inte att det är lätt
Jag säger inte att det är rätt
Men jag vet
att det finns möjligheter
där andra väljer att se oöverkomliga hinder
Och jag vet
att slutet
kan vara början
på något ännu bättre..
Jag vågade hoppa!
Låt mig andas
Nutid:
Till mina underbara fina läsare: Bemärk väl att jag har två kategorier i bloggen, dåtid och nutid. De svåraste stunderna som finns beskrivna här är skrivna i dåtid, i nutidskategorin finns ljusare tankar från andra sidan mörkret. Jag ser själv stora skillnader mellan dessa två kategorier, och jag hoppas att även ni läsare gör detsamma. Jag ligger inte blödande på asfalten och kvider längre. Nej, jag har rest mig upp, borstat bort smutsen från mitt hårt skrubbade skinn, och jag är på väg åt rätt håll nu, hand i hand med självrespekten, min bästa vän.. Jag flyger högre nu.. Så tyck inte synd om mig, för det gör inte jag. Jag tror att allt som sker sker av en djupare mening och jag litar på att Livet leder mig rätt.. ♥
Hon satte sitt vassaste strypkoppel
runt mitt ömtåliga hjärta..
(Dessutom satt det åt fel håll,
så att kedjan inte kunde löpa fritt i sin ring,
utan ströp konstant
mer eller mindre)
Och då och då
med jämna mellanrum
men alltid lika oförberett
ryckte hon överlägset
och hårdhänt
i kopplet
så att kedjan ströp
hårt
hårdare
och när jag kippade som mest efter andan,
när jag febrilt försökte svälja vanmaktens uppstötningar
och hålla fast mitt eget skinn
närmast kroppen
så fick jag lära mig att kriga vilt
i mitt eget hem
(där jag borde varit som tryggast)
Jag lärde mig att slåss
med de våldsamma skuggorna
efter henne
Maskrosbarn
Den här bloggen är av det tyngre slaget.. I know..
Inte vidare kul läsning med andra ord.. I know..
Men den fyller en viktig själslig funktion i mitt labyrintliv av igenimmade glasväggar..
Jag har alltför många feltonade tankar som florerar
och för många tvetydiga känslor som skummar över
Här vågar jag ventilera utan att riskera att "fel människor" läser
(hon till exempel)
Helgen passerade relativt smärtfritt
Mysig fredag utan själsliga blåmärken
Mysig lördag förmiddag, MEN på lördagseftermiddagen kände jag hur det började krypa under huden på mig igen.. Frågorna började hopa sig i skallen, och hur jag än försökte trycka undan och kväva så lyckades jag inte.. Demonerna slet sönder min kamplust och tårarna började plötsligt och oväntat att trilla i teve-soffan..
Varför?
Nja, tankarna for iväg för långt bara...
Älskarinnan hade skickat ett utmanande mms till honom på sin putande lockande jeanshäck,
och jag vet ju så väl vad han svarade på det:
(glömmer nog aldrig?)
"...bilden av din härliga rumpa har etsat sig fast på min hornhinna.. Me like a lot.. "
Just de ORDEN attackerade mig alltså brutalt mitt i lördagsmyset och utan minsta förvarning kände jag hur halsen snördes åt och hur tårarna tyst började trilla okontrollerat nedför mina kinder..
Hon har fått full acess till mitt liv via honom..
Hon vet det mesta om mig och min familj..
Hon vet vilken bil jag kör och varför
Hon vet när jag är hemma och när jag åker och tränar..
Hon vet var jag bor och hon vet mina dagliga vanor..
Hon vet var jag jobbar och när jag jobbar
och ibland känns det som om hon har flyttat in i min privata jävla garderob..
Jag hatar det..
Jag hatar att hon har blivit insläppt i mitt liv av någon annan än jag själv.
Jag hatar det faktum att HAN har släppt in henne i MITT liv.
Tack för att ni lyssnar..
