.

Torsdag kväll
Han säger att han förmodligen flyttar, att det lutar åt det hållet
Han bekänner att han arbetar aktivt på att lämna oss
Allt han säger förbereder mig på att han är på väg bort
Han söker febrilt och uppenbart efter varje ledig lägenhet
och han jobbar medvetet mot målet; att bli singel och fri



Fredag kväll
Han säger att han förmodligen stannar, att det lutar åt det
Han bekänner att han sedan några timmar arbetar mer aktivt för att stanna hos oss
Allt han säger förbereder mig på att han plötsligt kanske vill stanna iallafall?
Han säger att han vill följa sina känslor
och jobba mot målet; att stanna kvar, hos oss


♦


och själv känner jag bara
en obehaglig lust att kräkas
när jag kastas så brutalt
mellan ytterligheterna
från en timme
till en annan





no mercy

spricker
krackelerar
trasas sönder
sömmarna brister
jag kvävs

ena dagen
vill han älska passionerat
smeka varje millimeter av min kropp
och drunkna i mitt inre

men nästa dag
vill han vara en fri singel
och leva tonårsliv
utan ansvar
eller krav

familj
kombi
barn och katter
spagetti och köttfärssås med riven ost

eller

singelliv
party
fester och alkohol
och take-away mat mitt i natten

han vill inte välja
han KAN inte välja

han tvingar mig att
välja
tvingar mig
att ta besluten
för att skydda sin egen rädda osäkra mask
men gode gud, hur ska jag kunna göra det?
Jag vill ju inte!!
Ville ju aldrig!
Det var ju inte så här det skulle vara!
Jag ville inte det här!
Aldrig någonsin..

Men han tvingar mig
känslomänniskan
som alltid har nära till
skratt och gråt
att ta besluten
som han själv
inte klarar av att ta


Så
ska jag ta på mig den dammiga värdelöskoftan igen?
ska jag lägga mig ner på det kalla stengolvet
och be om nåd, nåd, nåd?

ska jag gråta och skrika
och förnedra mig själv
genom att be honom stanna?
Trots allt?
Be honom stanna?

Eller vänta!
Vad var det som hände?
Är det jag som kämpar nu alltså?
Är det plötslig jag som ber om nya chanser?
Var det inte han som.....??!!
Var det inte han som svek?
Var det inte han som valde sida?
Han som gick vilse i livet?
Han som ljög
tisslade
och tasslade
bakom min rygg
bedrog
smutsade ner
och trampade sönder?

Så varför är det då jag som ligger på golvet och kvider?
Varför är det då på hans bord de tunga beslutena ligger?
Varför står han där med armarna i kors och anser sig ha makt över mitt liv?

När bytte vi dessa tragikomiska roller
och varför?

Förvirrad

Står inte ut med min egen spegelbild längre..

frustration.se


Är jag både blind och döv
och dum i huvudet?!

Vad håller jag på med
och varför?!

Har jag inget värde?
Vilket pris har min kärlek?
Hur mycket är jag beredd att uppoffra?

Är han värd det?
Förtjänar han det?
Förtjänar han fler chanser?
Vill han ens leva med mig?!

Älskar han mig?
Överhuvudtaget?

Eller är han kanske alltför rädd för sig själv
för att våga släppa taget om mig?

Ja, jag är nog både blind och döv
och förmodligen jävligt dum i huvudet



!

Mina fina läsare..
Jag hittade ett (eller kanske tusen stycken) äldre opublicerat inlägg i arkivet nyss.
Det är skrivet för länge länge sen, men jag insåg ganska snart att orden kan vara aktuella än idag
om än med lite andra andemeningar..


***********************************************************

Dagarna går..
Såren kanske ömmar mindre, men de varar ännu..

Jag hatar ovissheten och obalansen
som inte alls speglar mitt rätta jag..
Ena dagen känner jag mig ganska "normal".. saker känns som "vanligt" igen..
jag glömmer det som har hänt några uppsluppna timmar
och hjärtat slår i takt
som om inget hade hänt..

Men nästa dag kan jag vara oerhört ledsen..
trött, ledsen, förbannad, besviken, bitter, arg...
You name it..
Sveket griper tag i mig med sina vassa svarta klor
och så blir jag plötsligt fast i frågesnurrorna igen..

Jag vill inte vara sån!
Jag är inte sån egentligen
Jag är inte den här människan som hans svek har förvandlat mig till..
Jag är inte en misstänksam människa i grunden..
Jag är inte en svartsjuk människa egentligen..
Jag brukar ju vara den som står med rak rygg och är stolt över mig själv?!

Numera sänker jag mig varje gång jag inser att jag förmodligen förlåter och går vidare..

VEM ÄR JAG om jag förlåter?
(.. jag hade ju lovat mig själv att aldrig någonsin förlåta sånt här igen..)

VAD HÄNDER MED MIN SJÄLVRESPEKT om jag förlåter?
(..jag skulle väl aldrig nedvärdera mig så här..?)

VEM har hans svek förvandlat mig till?
(..jag är ju inte en misstänksam svartsjuk och "svag" människa egentligen..)

Nytt möte på Familjerådgivningen
spela skådespel och låtsas le
(blev vi plötsligt två psykologer och en patient?)

Rädda livet på mig
eller rädda livet på honom?

Han lider
av att tvingas känna

Jag lider
av att tvingas att INTE känna

Hur ska vi kunna mötas i en vardag,
om han helst inte vill känna, och jag ständigt känner?

Skilda världar
Natt och dag

♥

Jag kan inte hjälpa dig
det måste du göra själv

När du springer vilse inuti
så kan jag inget annat göra
än att stilla se på
när du faller utan självinsikt

för min uppgift är inte att hejda dig
när du lutar dig ut över stupet
jag låter dig falla

Du behöver lära dig att hitta
dina egna vägar
egna lösningar
egna strategier
egen tro

Dina tankar, handlingar
och förändringar 
måste födas ur egna dyrköpta insikter
inte andras

Och kan det kanske vara så
att man måste falla riktigt hårt
för att kunna resa sig upp?

Det är grått utanför mitt nyputsade köksfönster..
Syrénbusken vid ytterdörren har tappat alla sina löv
och gräsmattan böjer sig bevekligt inför höstens tunga mörker

Det regnar här hos mig idag
och jag önskar stilla
att det vore lite kallare utanför
så att regndropparna blev till vit snö istället
för just nu orkar jag inte med
regn
rusk
grått
och
trist

Jag försöker förstå
försöker förstå
HONOM
hans handlingar
hans beteenden
hans ursäkter
och hans själsliga sår
de han själv inte vill se
de han själv inte kan sätta ord på
de försöker jag förstå?!

Försöker vara förnuftig
vuxen, förstående och förtrollande
men så upptäcker jag
förvånat
att han gräver sina dolda gropar igen

Jag snubblar i dem
gång på gång
slår sönder mina armbågar i fallet
stannar upp i isande tystnad
tittar förvånat på gropen
tittar förvånat inåt
hur kunde det hända?
Igen?
Vad är det som händer?

Mönstrena upprepar sig
och här står jag,
den ständigt förstående och förlåtande
och undrar varför såren på mina armbågar gör så ont?

Trodde jag verkligen att något hade förändrats?!
Trodde jag verkligen att något hade blivit annorlunda?
Varifrån bottnar min enorma vilja att övervinna och kämpa?
Varför har jag så svårt att ge upp, trots att jag vindpiskas
så hårt, om och om igen?
Vart föddes min längtan att hjälpa?

Jag har svaren:



Min pappa är alkoholist

Jag har levt som ett vilset maskrosbarn
som alltid längtat till "dagen därpå"
dagen efter oändliga timmar av gitarrspel
och avgrundsdjupa känslouttryck
Dagen då ångesten kom på besök

Jag har nog alltid varit överseende med dåliga beteenden
alltid älskat till hundratio procent
oavsett och ovillkorligt
för så gör ju barn.
(och vad har barnet att välja på?)

Barn älskar sina föräldrar
oavsett hur dysfunktionell familjen kan te sig.
De älskar, förlåter och älskar igen.
De har ju inga andra val
inte där
inte då

Den de älskar sviker
Den de älskar beter sig inte vuxet
Den de älskar beter sig oansvarigt
gör saker de inte borde
gör olämpliga saker
sårar, framkallar tårar
trasar sönder och förstör..
Men ändå.
Barnet älskar.

Och så gör jag.
Än.
Idag.

Jag ser det nu.
Det gör ont att se,
men jag ser!


Och vet du.
Familjerådgivaren, mannen med de snälla blå ögonen sa,
att de strategier som var direkt livsviktiga självbevarelsestrategier i din barndom
inte alls behöver inte vara lika riktiga och viktiga strategier idag, som vuxen.

De beteendemönster som räddade det lilla rädda barnet DÅ
kan vara de beteendemönster som skadar den vuxne människan nu.

Vi sitter kanhända i samma båt
du och jag?

Skillnaden liggger kanske i att jag ser vad som sker?
Att jag ser mönstret?
Att jag upplever, inser, brottas, kämpar, slåss
medan du resignerat skjuter bort
skjuter undan
vägrar inse
flyr din väg 


Jag vet att jag har makten i mina händer.
Jag vet att jag kan förändra!
Bygga nya broar, plantera nytt liv inför den kommande våren.

Vi har en snårig väg framför oss.
Vägen grenar sig åt två olika håll.
Vilken väg väljer du?!

Jag har redan valt väg.
Kom med mig.
Res med mig.
Eller ge dig av.

För alltid.


Jag lämnar min tunga toviga medberoendekappa
här ute i novemberregnet
under den kommande snön
under en hård isande kall vinter

För jag vill inte bära den längre.
Den hör till mitt förflutna.



Den tillhör inte mig längre..