Dagarna går.. ...
Mina fina läsare..
Jag hittade ett (eller kanske tusen stycken) äldre opublicerat inlägg i arkivet nyss.
Det är skrivet för länge länge sen, men jag insåg ganska snart att orden kan vara aktuella än idag
om än med lite andra andemeningar..
***********************************************************
Dagarna går..
Såren kanske ömmar mindre, men de varar ännu..
Jag hatar ovissheten och obalansen
som inte alls speglar mitt rätta jag..
Ena dagen känner jag mig ganska "normal".. saker känns som "vanligt" igen..
jag glömmer det som har hänt några uppsluppna timmar
och hjärtat slår i takt
som om inget hade hänt..
Men nästa dag kan jag vara oerhört ledsen..
trött, ledsen, förbannad, besviken, bitter, arg...
You name it..
Sveket griper tag i mig med sina vassa svarta klor
och så blir jag plötsligt fast i frågesnurrorna igen..
Jag vill inte vara sån!
Jag är inte sån egentligen
Jag är inte den här människan som hans svek har förvandlat mig till..
Jag är inte en misstänksam människa i grunden..
Jag är inte en svartsjuk människa egentligen..
Jag brukar ju vara den som står med rak rygg och är stolt över mig själv?!
Numera sänker jag mig varje gång jag inser att jag förmodligen förlåter och går vidare..
VEM ÄR JAG om jag förlåter?
(.. jag hade ju lovat mig själv att aldrig någonsin förlåta sånt här igen..)
VAD HÄNDER MED MIN SJÄLVRESPEKT om jag förlåter?
(..jag skulle väl aldrig nedvärdera mig så här..?)
VEM har hans svek förvandlat mig till?
(..jag är ju inte en misstänksam svartsjuk och "svag" människa egentligen..)
Måndag igen..
Jag har haft en bra helg..
Trots allt.
En helg med glittrande blickar
närhet
och efterlängtad värme
Jag behövde det ♥
Verkligen.
(Har medvetet ägnat helgen åt att försöka tränga bort de allra värsta tankarna på lilla älskade Liten ♥)
Läser lite förstrött i tidningen om Tiger Woods alla nyupptäckta smutsiga otrohetsaffärer
Jag blir blir både trött och förvånad och måste skaka uppgivet på huvudet..
(och jag blir förvånad över att jag fortfarande blir förvånad)
Är det något biologiskt oförklarbart med män och deras kvinnoaffärer?
Är det för mycket testosteron eller bara vibrerande lustar?
Är det jakt på sex, bekräftelse, självkänsla, eller vad handlar det om?
Är jag naiv och dum i huvudet om jag fortfarande VILL TRO på trogen kärlek?
Ser sanningen annorlunda ut kanske??
Vi kanske inte är skapta för tvåsamhet?
Människan kanske inte fungerar så?
Är jag korkad om jag tror att jag kan kräva trohet?
Har jag inte fattat spelreglerna då?
*funderar för mig själv*
Be careful what you wish for..
Jag önskade dem SMÄRTA!
Det kan jag villigt erkänna att jag gjorde..
Jag önskade att de skulle få LIDA
de idioterna
lika mycket som vi hade gjort
jag och barnen
Det fanns ett osunt pyrande hat i mig
som gav näring till de förbjudna glödande känslorna
Jag önskade dem smärta!!
Båda två!
Utomordentlig jävlig smärta ville jag att de skulle få känna,
en sån genomträngande smärta som man blir ärrad av för resten av livet.
Precis så tänkte jag.
Mitt i hatet.
Utan minsta censur.
Iskall.
~~~~~~~~~~~~~~~~
Och veckorna gick..
Mina ögon var förmodligen lika trötta och rödgråtna fortfarande
men mitt sinne började så sakteliga att lätta
millimeter för millimeter
och min nya vardag som bedragen kvinna
tog sakta ny form.
Och efter en längre tid
(jag tror det var ca 5-6 månader efter affären?!)
Då hände det!
Olyckan.
HAN fick en livshotande livslång skada..
HON fick en livshotande livslång skada..
BÅDA låg de på sjukhus
och blev ärrade för livet
fast på olika sätt
Precis som jag hade önskat?
Och där satt jag
med min högra hand vilandes på hans sönderstuckna arm
vid en steril sjuksäng på en avdelning sju trappor upp
med nya förvridna frågetecken
och en skum overklighetskänsla under det översta hudlagret..
Och jag visste att hon låg
på en annan avdelning
någon annanstans
med långa fula operationssår
ett blåslaget ansikte
och men för livet..
Jag kände nästan skam
Skam för att jag ens hade tänkt de där tankarna
Jag kände någon slags skuld
för att jag faktiskt hade önskat..
Det blev en konstig situation inuti,
en komplicerad kollision i min hjärna
diskussioner och tumult i mitt hjärta
men ibland log jag ändå diskret och osynligt för mig själv..
Helt ärligt..
Jag ville ju att de skulle få lida,
men kanske inte precis så här...?!?
Priset var kanske lite väl hårt??
Märklig situation va?
Var det en slump tror ni?
Utflykt eller bara flykt?
Hans hjärta var på utflykt
de där månaderna
då nysnön gnistrade ikapp med
hennes lockande leende
Eller var det bara en flykt?
Måhända var hans hjärta bara bedövat
av vardagens tristess??
Jag tror att han ville bort
Bort från mig
bort från verkligheten
bort från spaghetti och köttfärssås
med Felix tomatketchup,
bort från överfulla tvättmaskiner
och griniga kvällströtta barn..
Det ville jag också ibland..
Bort..
Mr Right
Milsvida längtande
trånande
hon hade redan bestämt sig
I ett av hennes mail till
min man
skrev hon att hon hade spanat in honom
under en längre tid..
Hon skrev att hon så ofta hade stött på honom
slumpvis
eller av ödets viljor (?)
och att något oidentifierbart
hos honom
fick henne att
längta
galet
Hon skrev att hon inte kunde förklara vad det var,
men hon drogs som en magnet mot hans muskulösa ryggtavla..
Hon hade viskat till sin väninna
från ett nyputsat skyltfönster
uppe på våning två
och hon pekade på
min man
som just korsade övergångsstället på Drottninggatan
Och de hade fnittrat och glittrat
och givit honom ett fingerat smeknamn,
han blev "Mr Right"
Han med tatueringarna..
Han med de oförutsägbara svåra ögonen..
Han som var min
Nedsmutsad
Det blev så smutsigt plötsligt..
I mitt hem
min borg
min vardag
mitt hjärta
min kropp
min familj
Smuts smuts smuts
Han skitade ner det som var vi.
Han skitade ner Oss.
Mig, barnen, familjen, oss..
allt det där som var bergfast
äkta
ärligt
och rent
Det började i februari 2008
Hon hade addat honom på Facebook
och jag hittade henne bland "hans vänner",
något som inte alls rörde upp eller skapade svartsjuka..
Inte då
Jag hade inga onda aningar
Inte då
Nej, jag bara frågade i förbifarten
vem hon var
den där leende tjejen
med det långa vackra håret
och hans fladdriga svar
avslöjade genast
hans fläckiga samvete
och korsade fingrar
(Han hade ingen aning om vem hon var påstod han med en pinsamt flackande blick..)
Jag tror att det var exakt då jag fattade
att något inte stod rätt till
Det var iallafall då
som klockorna började ringa
högljutt
inombords..
Jag ställde förstås några förvånade motfrågor
-Vadå inte visste vem hon var?
-Varför var hon då "vän" med honom på Facebook?
-Man addar väl inte helt okända människor?
-Varför har du bekräftat en vänförfrågan från någon du inte känner?
Han blev arg på mig
Såklart.
Och sur.
"Varför frågade jag så himla mycket, han hade ju inte en aning om vem hon var!?" muttrade han
och jag fick genast en släng av dåligt samvete och jag kände mig dryg och jobbig som frågade så mycket..
-Äh, men skriv och fråga vem hon är då? föreslog jag senare över en kopp kaffe..
-Nåt i stil med: "Hej, känner vi varandra? Jag känner inte igen dig nämligen.." kanske? föreslog jag
och han nickade till svar och verkade tycka att det var en bra idé..
Sagt och gjort..
Han drog iväg det där mailet via Facebook..
Och dagarna gick
inget svar
Veckorna gick
och jag kunde se hennes ansikte
framför mig
varje dag
men jag ville ju inte tjata
och verka manisk
så jag väntade ut honom istället
"han säger väl till när han har fått svar" resonerade jag
trots att min starka intiutiva sida slog mig alltför hårt i magen
Men han övertygade mig om att hon inte hade svarat..
Han visade mig en ekande tom inkorg
och jag trodde ju honom
då
Tills den dagen då jag fann ett mail
från henne
i den där förbannade inkorgen
på Facebook
Där stod bara några få ord
några få jävla rader
så äckligt väl utvalda
och genomtänkta
för att brutalt och besinningslöst
knäcka sönder min vardag
och meja ner min lilla familj:
****************************************
"Du borde berätta sanningen för henne älskade,
du vet ju vad som är rätt och fel.
Lämna mig utanför det här nu är du snäll"
*****************************************
Jag rasade
Inombords
Magen knöt sig
och jag mådde plötsligt så fruktansvärt illa
ville kräkas
ville få ur mig smärtan
köket började snurra
alldeles för fort
blomkrukorna ändrade form i köksfönstret
allt blev dimmigt
lamporna fick ringar av ljusbågar
och verkligheten sögs in ett smärtsamt vacuum
av panik, rädsla och tusen frågor..
-Nu får du tamigfaan berätta vad det är som händer!!!
skrek jag upprört till honom när han stod i ytterdörren med en glasartad blick några timmar senare.
-Vad faan är det som händer!!!??
Men han fortsatte att spela skådespel..
Nej, han hade ingen aaaning om vem hon var påstod han..
Ingen som helst aning..
Himmel och helvete
Jag vet att ni har undrat hur jag kan veta alla sjuka små detaljer om dem.
Och svaret är list.
Kvinnlig list.
(De trodde kanske att det var de som lurade mig,
väl gömda under hotellets billiga duntäcken,
men i slutänden var det nog jag som lurade dem..)
"Jag kan vara en riktig jävla bitch
om du trampar på min värdighet" ....du minns va...?
En dag damp det ner ett stort, ovanligt tungt kuvert på mitt högblanka skrivbord..
Utanpå kuvertet stod mitt för- och efternamn med svart slarvig skrivstil
Jag visste direkt.
Utan minsta tvekan.
Bara visste
intiutivt
Kuvertet fick ligga kvar där en stund
medan jag försökte samla mod
och kraft
att våga möta sanningarna
trots ett hysteriskt inre kaos
och en alltför skakig aura..
Och jag kan nog aldrig någonsin beskriva för er
hur det kändes
när pulsen slog så hårt inuti
så att jag fick svårt att andas?!
När luften inte gick ner i lungorna
och när paniken tjöt i mina blödande öron,
eller när verkligheten bara smalnade av
omgivningen
människorna
trafiken
allt bara flöt ihop
i en svindlande dimma
av ren och skär ångest.
Mina händer skakade obönhörligen
när jag hetsigt sprättade upp kuvertet
i skydd av stora nedklottrade betongväggar
på köpcentrets smutsiga parkeringshus
uppe på fjärde våningen.
I kuvertet fanns allt väl dokumenterat.
Mail, efter mail efter mail
mail mail mail och helvetes jävla mail!!
Hela kuvertet var fyllt av
hundratals fuktiga konversationer
sena nätter
kåta önskningar
och trånande bekräftelser
Mina ögon dansade hysteriskt mellan raderna
Datumen parade sig med intensiteten och hettan,
och orden dem emellan högg mig
besinningslöst
och ursinnigt
över hela kroppen
utan censur
och utan bedövning..
En del av mig dog
just där
just då.
Jag föll ur.
Lämnade min kropp..
Rasade brutalt
Försvarslös krossades jag mot de vassa rännstenarna
och kilades fast i de små gliporna
mellan himmel och helvete
på en trång parkeringsruta
uppe på fjärde våningen
Låt mig andas
Nutid:
Till mina underbara fina läsare: Bemärk väl att jag har två kategorier i bloggen, dåtid och nutid. De svåraste stunderna som finns beskrivna här är skrivna i dåtid, i nutidskategorin finns ljusare tankar från andra sidan mörkret. Jag ser själv stora skillnader mellan dessa två kategorier, och jag hoppas att även ni läsare gör detsamma. Jag ligger inte blödande på asfalten och kvider längre. Nej, jag har rest mig upp, borstat bort smutsen från mitt hårt skrubbade skinn, och jag är på väg åt rätt håll nu, hand i hand med självrespekten, min bästa vän.. Jag flyger högre nu.. Så tyck inte synd om mig, för det gör inte jag. Jag tror att allt som sker sker av en djupare mening och jag litar på att Livet leder mig rätt.. ♥
Hon satte sitt vassaste strypkoppel
runt mitt ömtåliga hjärta..
(Dessutom satt det åt fel håll,
så att kedjan inte kunde löpa fritt i sin ring,
utan ströp konstant
mer eller mindre)
Och då och då
med jämna mellanrum
men alltid lika oförberett
ryckte hon överlägset
och hårdhänt
i kopplet
så att kedjan ströp
hårt
hårdare
och när jag kippade som mest efter andan,
när jag febrilt försökte svälja vanmaktens uppstötningar
och hålla fast mitt eget skinn
närmast kroppen
så fick jag lära mig att kriga vilt
i mitt eget hem
(där jag borde varit som tryggast)
Jag lärde mig att slåss
med de våldsamma skuggorna
efter henne
Maskrosbarn
Den här bloggen är av det tyngre slaget.. I know..
Inte vidare kul läsning med andra ord.. I know..
Men den fyller en viktig själslig funktion i mitt labyrintliv av igenimmade glasväggar..
Jag har alltför många feltonade tankar som florerar
och för många tvetydiga känslor som skummar över
Här vågar jag ventilera utan att riskera att "fel människor" läser
(hon till exempel)
Helgen passerade relativt smärtfritt
Mysig fredag utan själsliga blåmärken
Mysig lördag förmiddag, MEN på lördagseftermiddagen kände jag hur det började krypa under huden på mig igen.. Frågorna började hopa sig i skallen, och hur jag än försökte trycka undan och kväva så lyckades jag inte.. Demonerna slet sönder min kamplust och tårarna började plötsligt och oväntat att trilla i teve-soffan..
Varför?
Nja, tankarna for iväg för långt bara...
Älskarinnan hade skickat ett utmanande mms till honom på sin putande lockande jeanshäck,
och jag vet ju så väl vad han svarade på det:
(glömmer nog aldrig?)
"...bilden av din härliga rumpa har etsat sig fast på min hornhinna.. Me like a lot.. "
Just de ORDEN attackerade mig alltså brutalt mitt i lördagsmyset och utan minsta förvarning kände jag hur halsen snördes åt och hur tårarna tyst började trilla okontrollerat nedför mina kinder..
Hon har fått full acess till mitt liv via honom..
Hon vet det mesta om mig och min familj..
Hon vet vilken bil jag kör och varför
Hon vet när jag är hemma och när jag åker och tränar..
Hon vet var jag bor och hon vet mina dagliga vanor..
Hon vet var jag jobbar och när jag jobbar
och ibland känns det som om hon har flyttat in i min privata jävla garderob..
Jag hatar det..
Jag hatar att hon har blivit insläppt i mitt liv av någon annan än jag själv.
Jag hatar det faktum att HAN har släppt in henne i MITT liv.
Tack för att ni lyssnar..
Så plötsligt ...
Så plötsligt är jag där igen..
Med skruvade tankar
som inte ger mig ro om nätterna.
Varför?
Alla varför?
Det är ganska precis ett år sen nu..
Jag påminns om smärtan.
Ofta.
Jag mötte älskarinnan på Ica häromdagen..
Jag och barnen stod och tittade på vackra stearinljus i höstens alla varma färger
då plötsligt kom hon gåendes rakt emot oss, med kyla..
Klipp klopp klipp klopp ekade de höga klackarna på hennes svarta blanka stövlar
och hennes blick var obehagligt glasartad, strikt riktad framåt mot brödhyllorna..
Jag ryckte till inombords, som om jag hade bränt mig på riktigt het frityrolja..
(Nej, det gjorde inte lika ont som förr förstås, men ändå..
jag kan inte förneka att mina tankar färgades en nyans mörkare..)
Kan jag nånsin få tillbaka självrespekten tillsammans med honom?
Jag vet inte..
Har inga givna svar.
Jag svalde hårt
höll tyst
försökte skingra tankarna,
kämpade för att inte fastna i "fel tankar",
inte älta..
Vi lämnade ljusavdelningen och började långsamt gå mot brödet..
(efter henne..)
-Glöm inte att köpa rostbröd mamma, utbrast sonen plötsligt
och mina tankar flyttade fokus..
Rostbröd?
Rostbröd!
*lång tystnad*
Men ibland känns det som om han har lagt ut en massa sylvassa häftstift över mina vardagsvägar,
och gång på gång råkar jag kliva på dem av misstag...
Det svider till..
(Inte så att jag skriker högt förstås, men plötsligt bränner det till i fotsulan, och jag grimaserar med hårt ihopbitna käkar medan jag sammanbitet rycker ut häftstiftet ur foten, och torkar bort bloddroppen som träder fram där nålen suttit.)
Varje gång tillfogar det mig smärta,
och varje gång känns det som om det är hans fel att det gör ont,
det känns som om det är HAN som gör mig illa.. med flit...
För han visste ju vad han gjorde, eller hur..
Förklädda lögner..
De där dagarna i mars
jag minns dem som i en dimma
som i ett dunkel fyllt av billig alkohol
där inget var som som jag trodde..
Jag minns smärtan
den som fick mig att krama badrumsmattan
i ren förtvivlan
för att kväva
alla inåtvända vrål
Men jag minns inte detaljerna!?
Det gjorde mig så ledsen att se
att vitt inte längre var vitt
och svart inte längre var svart
Det gjorde mig så ledsen att inse
att "ja" inte alls betydde "ja" alla gånger
och "nej" inte betydde "nej"
Att alla sanningar var förvridna
Att alla lögner var förklädda
Hans kropp befann sig visserligen inom samma väggar som min
men hans hjärta var någon annanstans
slog hetsigt
och hårt
för henne..
Dränkt i tårar
Dåtid:
Kalla mig besatt om du vill, men jag begärde faktiskt att få en samtalsspecifikation på hans äckliga repiga jobbmobil, och idag ligger det alltså hundrafemtiofyra brännheta sidor från Telia på köksbordet bland hårda brödsmulor och utspillt Oboypulver. På dessa äckliga papper finns nästan allt som har hänt mellan dem dokumenterat..
Alla söta smickrande sms
Alla erotiska nakna mms
och alla sena samtal med tunga spruckna andetag och förvirrade hånglande bokstäver..
Vill jag läsa skiten?
Nej.. (och ja på samma gång..)
Vill jag veta sanningarna?
Nej.. (och ja på samma gång..)
Jag känner hur obehaget plötsligt och brutalt tränger sig in under mitt skinn, och trots att jag har haft en helt underbar dag tillsammans med barnen så beslutar jag mig ändå för att riva upp det stora kuvertet från Telia (och sårskorporna invid hjärteroten.) Jag är väl medveten om att när jag har gått igenom alla dessa idiotiska siffror och minutrar och timmar och sekundrar hit och dit så kommer det SMÄRTA igen.
S M Ä R T A
(...och det känns så otroligt urbota korkat av mig att utsätta mig själv för smärtan igen, för hade jag inte kommit vidare?!! Hade jag inte börjat vandra framåt?!! Hade jag inte tagit ett steg uppåt på stolthetstrappan kanske???!... )
*funderar för mig själv*
Ändå måste jag..
För att komma vidare..
Måste få veta sanningen..
Ocensurerad
Någon timme senare:
Nu har jag läst skiten, om och om igen..
Siffrorna dansar krigsdans framför mina trötta röda ögon och återigen får jag konstanta kväljningar och en pervers lust att kräkas... (..som om det skulle hjälpa...? ...som om det skulle få bort smutsen på våra vita lakan..?)
Han har tagit varje litet tillfälle i akt.. det ser jag tydligt på samtalsspecifikationen..
Tvättstugetimmarna har förtrollats till förbjuden och stulen tid med hennes ömma röst, och tiden på Ica Maxi har blivit telefontid med en långhårig blekt blondin, och aldrig någonsin har jag väl känt mig så tillintetgjord och förlöjligad som när jag fick läsa hennes hånande ord om MIG, om OSS, om MITT liv och om MIN vardag..
HAT är ett starkt ord. Jag vet. Jag brukar inte välja att använda ordet hat.
Men just nu är det det enda ordet som passar in i min känslostämning..
Förlåt..
Jag är bara så jävla sjukt trött just nu..
*krama mig, snälla, krama om mig en stund.... Jag behöver det mer än nånsin..*
Resan
Resan till Aruba var så hett efterlängtad
av oss båda
trodde jag
Mitt huvud mot hans trygga axel på flygplanet
Min flygrädda flackiga blick i hans lugna trygga..
Hans tunga varma hand på mitt spända lår och
mina fingrar ihopflätade med hans..
Väl framme på Aruba väntade alltför stark sol
och tropisk hetta
dignande stor frukostbuffé
och läskande kvällsdrinkar med krossad is i solnedgången
Svidande solbränd hud och fascinerande krabbor längs strandkanten
solstolar av ädelträ och medryckande musik vid poolen
Det var magiskt
när två fria kroppar mötte varandra
och två sinnen enades
på ett hotellrum
med havsutsikt
Sju underbara dagar av komplett närhet och närvaro
Jag minns att jag faktiskt nämnde älskarinnans namn en gång där nere vid poolen..
Jag sa nåt i stil med att "jag hoppas verkligen att mina känningar angående XX är fel?!"
Jag sa det med en svårdold osäkerhet i rösten
för att bli övertygad
för att få bekräftelse
för att bli lugnad
för att få ro..
Men han slätade snabbt över
"ja, för det fanns ju inget att oroa sig för,
han visste ju inte vem hon var, absolut inte..det måste skett nåt missförstånd..?!?"
Jag valde att låta det vara
trots att jag kände att pusselbitarna inte alls passade ihop
Jag ville inte skrapa hans bara sommarknän mot den hårda asfalten..
så jag gick emot min inre känsla
Jag svalde de hånskrattande tvivlen och återvände istället till verkligheten
med skådespelarmasken över ansiktet
På planet hem efter en underbar vecka växte en varm känsla i mitt inre
av kärlek
av samhörighet
och av tilltro
Hans fingrar ihopflätade med mina
Hans lugna blick som log mot min
Mitt högra lår som klibbade mot hans vänstra
och hans ömsinta tunga som lekte med min
när vi gick ner för landning på Arlanda..
Väl hemma efter en lång och tråkig bilresa kände jag mig så stark inombords
Jag var levande, synlig, åtråvärd, vacker, solbränd, attraktiv och fylld av nyvunnen lust
Medan jag leende packade upp våra tunga resväskor försvann han till tvättstugan för ett ögonblick...
i skydd av tvättmaskinens entoniga bullrande
skickade iväg ett snabbt sms till älskarinnan:
"hej min babe, jag har inte glömt dig..."
Osynlig
Osynlig
Jag måste vara osynlig?
Genomskinlig?
Transparent hud med alltför suddiga kanter..?
Jag syns inte!
Hallå?!?
Jag är här!!
Jag finns här!
Jag känner, jag andas, jag mår och jag undrar..
Är det bara jag som undrar??
Varför känner jag mig så ensam trots att du sitter alldeles intill mig?
Varför ser du inte mina tysta tårar och mitt förvridna ansikte?
Mina ord verkar inte nå dig?
Bort.
Jag är på väg bort nu..
Sakta, sakta, men åt fel håll..
(...och du ser inte ens.. du märker inget...???!)
Vägen har delat sig..
Du har ditt, jag har mitt,
vart ska vi mötas?
När ska vi fläta samman våra liv till ett igen?
Brutala insikter mitt i natten..
I MIN värld, i MIN sanningsbild
så sker inte otrohet utan anledning.
MIN sanning är att OM någon är otrogen mot sin partner
så är det något som är fel i förhållandet..
Något saknas..
Något fattas..
Någon saknas..
Vad saknade han?
(Jag vet inte.. jag har ingen aning..)
Om ingenting saknades så skulle otroheten aldrig ske..
Det är min personliga åsikt och det är MIN SANNING och den kan ingen ta ifrån mig.
Jag kan bara gå till mig själv..
JAG skulle aldrig ens kunna fundera i de banorna OM OM OM det inte var något som kändes riktigt SNETT i mitt förhållande och inte ens då skulle jag nog klara av att vara otrogen...
För VAD skulle det ge mig?
En tillfällig kick?
En tillfällig bekräftelse?
Jo, det förstås, men vill jag ha TILLFÄLLIGA kickar och TILLFÄLLIGA bekräftelser?
Nej, absolut inte!
Jag är inte intresserad av korta lekar och stulna blickar..
Jag är inte intresserad av katt-och-råttalekar..
Otrohet finns inte i en bra relation.
Aldrig aldrig aldrig i ett sunt förhållande med ömsesidig respekt och hundraprocentig kärlek.
ALDRIG!
Alltså blir min brutala insikt så smärtande tydlig för mig :
Han saknade något hos m i g.
Han ville ha något som jag inte kunde ge honom.
Han längtade bort.
DET gör ont.
Det gör ont att INSE att det faktiskt VAR så.
Det gör ont att inse att bakom hans slutna ögonlock fanns en naken kvinna,
och den nakna kvinnan var inte jag.....
Det gör sjuhelvetes ont...
Jag överlever och jag vet att jag kliver stark ur det här när jag är redo.
Det här är MITT liv.
Det är HÄR och NU jag lever.
Jag VILL vara älskad till hundra procent.
Jag VILL vara respekterad till hundra procent.
Jag VILL känna mig uppskattad och önskad.
Gör jag det?
Till hundra procent?
Jag tror ...
Jag tror att fan flög i mig
en solig dag i maj
när en okänd kvinna plötsligt kallade min man för "älskling"
och jag själv degraderades
till osynlig
oviktig
ointressant
nonchalerad
utskrattad
och
hånad.
Jag tror att fan flög i mig
den där dagen då hon släppte bomben
när hon mailade mig
när jag fick svart på vitt
Då min vardag plötsligt
pausades
och allt stod stilla
Trädens kronor slutade vajja för vinden
Molnen på himlen blev som förstenade
Människor runt omkring mig pratade
men jag hörde inte vad de sa?
Tevens tablåer flimrade framför mina ögon
men jag såg aldrig vad det stod?
Jag befann mig i en bubbla
av rädsla
av hat
av ilska
av svartsjuka
av bitterhet
av obesvarade frågor
av förbannad jävla äckel..
Och utanför bubblan stod han..
(Han som hade mördat
min självkänsla)
Bara på låtsas..
Jag förlamades nog av alla de där ut- och invända lögnerna.. ?!
Paralyserades en period av mitt liv..
Jag fick smaka på sveket under ändlösa vilsna maj-dagar
och jag lyssnade på klangen
av alla de bottenlösa smutsiga ord
som bara var på låtsas
Hans desperata ursäkter tappade mer och mer av sin flagnande färg vartefter minutrarna gick:
det kanske var därför hon addade mig?! Eller kanske för att vi har setts på stan en gång, en sekund?
Jag tror att det var henne jag såg en gång med en rinnig mjukglass vid Tempos stora entrédörrar..?
Jaa, eller hur!!?!
För helvete!!
WHATEVER!
Det var som att sitta och lyssna på de sämsta jävla sagor som någonsin hade skrivits..
Varför skulle jag?
Varför skulle jag förnedra mig så?!
Trodde han att jag var dum i huvudet eller?!?
När började han underskatta min intelligens så brutalt och känslokallt?
Min kropp började att skaka okontrollerat av insikten..
Mina tänder skallrade hårt mot varandra och nattsvart blev dagen..
Jag skrek åt honom så att saliven spottade ur min mun..
Jag trängde in honom i enkelriktade hörn som han själv hade målat upp..
Jag pressade ur honom en massa oigenomtänkta vaga meningar
och tavlan av fula lögner blev bara mer och mer detaljrik i takt med timmarna som gick..
Men jag ville nog så gärna hitta ett uns av sanning i det han sa
vad han än sa
bara någonting som faktiskt var s a n t
av allt han sa?
Jag VILLE tro att allt var ett missförstånd
och att allt skulle vara som vanligt igen..
Men det blev ju inte så..
Det fanns inte ett uns av sanning i det han sa
vad han än sa
det var faktiskt ingenting som var sant.
Ingenting
Det var nåt som inte stämde..
En dag hittade jag älskarinnan bland hans "vänner" på Facebook...
*lång tystnad, letar efter de rätta orden för att förklara...*
Tro mig, min första reaktion var totalt och helt ärligt avsaknad av misstankar..
Jag bara undrade vem hon var
utan skepsism
utan misstro
utan minsta uns av svartsjuka
Men du vet,
har man levt tillsammans med någon i många år så känner man oftast till varandras "vänner och bekanta",
men den här kvinnan kände jag inte igen?!?
Inte alls..
Så frågan slank förstås ur mig i förbifarten
den där kvällen när regnet äntligen hade stillat sig
och han svarade blixtsnabbt
trettio mil bort:
- Nej gumman, jag vet inte?
Jag vet inte vem hon är... Ingen aning!
Vad hette hon sa du??
Visste han inte vem hon var?!!?
Men hur hade hon då blivit "vän" med honom på Facebook..??!
Vem hade addat vem isåfall, och varför?!?
Jag tror att jag anade redan då...
(Vart allt skulle bära hän..)
Ja, för redan där kände jag hur det började krypa olustigt under huden på mig..
Jag kände hur frågetecknen började rista ljudlöst i mitt skinn
och långsamt försökte jag kväva alla de frågor som han helt uppenbart inte ville besvara..
Varningsklockorna klingade i mitt bakhuvud och smaken i munnen blev plötsligt så obehagligt besk..
Jag minns att han febrilt försökte formulera alla möjliga tänkbara anledningar till att hon fanns..
Jag minns hur han målade in sig själv i ett fattigt jävla hörn och hur lögnerna med ens galopperade ifatt honom..
Jag minns hur han svärjde sig, försökte skydda sig, slog upp garden och satte på sig stenmasken..
(Klart som fan att det inte funkade...!!)
Jag fattade ju att det var nåt som inte stämde..
men han vägrade bestämt att servera sanningar för mig..
Om och om och om igen matade han mig med sina svettiga ursäkter
och om och om igen försökte jag se någon form av logik i det han sa
men det funkade ju inte
(Klart som fan att det inte funkade...!!)
Trettio mil bort
Timmarna som passerade blev till dagar..
Dagarna som passerade blev till veckor, och hans sinne vacklade från minut till minut..
Jag vet att han våndades när han tänkte på mig och på älskarinnan..
Hon var spännande, outforskad, het, lockande, kittlande
och hon slet beslutsamt i honom på ett sätt som han inte var van vid..
Jag själv stod nog mest för trygghet, kärlek och grå samhörighet,
och vardagen var förstås inte alls lika erotiskt eggande som den förbjudna trappuppgången på Söders gator...
Så kom då dagen då hans chef erbjöd honom att jobba på annan ort i några månader..
Det skulle förstås ge ett rejält tillskott i kassan och de övriga villkoren var alltför goda för att slås ner..
Vi diskuterade faktumet över en kopp kaffe en kväll, och jag kunde inte se något hinder med hans traktjobb..?
-Klart att du ska åka. Varför inte? Vad har du att förlora? Du kommer ju hem på helgerna hjärtat..
resonerade jag stöttande och två veckor senare var allt klart, han hade åkt.
Trettio mil bort
Fysiskt
Trettio mil bort
Psykiskt
Hans arbetspass blev plötsligt så långa,
och om kvällarna kände han sig ensam när hans tankar allt oftare började smita ut genom den dolda bakvägen..
men hotellets renbäddade sängar kunde inte längre värma hans längtande kropp tillräckligt,
och älskarinnans lockande telefonnummer fanns ju redan inmatat i hans repiga jobbmobil..
Låtsas sova..
Sent på natten kom han så hem..
Jag hörde att hans fotsteg var fyllda av skavande samvetskval och billig flasköl..
Jag hörde hur han öppnade kylskåpet nere i köket..
Jag hörde hur han försökte vara smidig och tyst,
men hans balanssinne lurade honom genast för innerväggarna i hans suddiga värld hade plötsligt krympt..
Steg i trappan..
In i badrummet..
Han borstade tänderna med den berusade tunga kroppen lutandes mot badrumsväggens kalla kakel..
Han blundade..
I mörkret..
Och jag kunde höra hur han drog av sig de nyinköpta jeansen från Carlings
när spännet på hans bälte klingade till i klinkersen på golvet..
Jag drog duntäcket alltför högt över öronen..
Försökte andas tungt..
Låtsas sova..
Låtsas oberörd av hans frånvaro..
Jag stängde av alla läckande känslokranar,
för ljudet av dess frenetiska droppande borde kanske vara sövande,
men det gav mig bara blodsmak i munnen och klumpar i halsen..
Så kom han in i sovrummet..
doften
Han luktade alkohol
smärta
(Jag kastades ofrivilligt och brutalt tillbaka till den tid då systembolagets öppettider
var mycket mer självklara för pappa än de läxor som min fröken hade givit mig..)
Hans kropp föll tungt ner i sängen brevid mig..
Han luktade fylla, sötma och cigaretter och han smackade litegrann med munnen
innan hans andhämtning långsamt saktade ner..
Plötsligt sökte hans stora kalla händer efter min varma kropp
och jag vågade inte öppna ögonen, trots mörkrets befriande skydd..
Jag vågade inte känna efter hur det kändes..
.. djupt inuti..
