Mr Right
Milsvida längtande
trånande
hon hade redan bestämt sig
I ett av hennes mail till
min man
skrev hon att hon hade spanat in honom
under en längre tid..
Hon skrev att hon så ofta hade stött på honom
slumpvis
eller av ödets viljor (?)
och att något oidentifierbart
hos honom
fick henne att
längta
galet
Hon skrev att hon inte kunde förklara vad det var,
men hon drogs som en magnet mot hans muskulösa ryggtavla..
Hon hade viskat till sin väninna
från ett nyputsat skyltfönster
uppe på våning två
och hon pekade på
min man
som just korsade övergångsstället på Drottninggatan
Och de hade fnittrat och glittrat
och givit honom ett fingerat smeknamn,
han blev "Mr Right"
Han med tatueringarna..
Han med de oförutsägbara svåra ögonen..
Han som var min
Lite fredagssvammel...........Kan man bli så förlorad att man nöjer sig med så lite? Att man med öppna ögon och fri vilja låter sig flyta med och tar det som blir över? Eller kan man verkligen vara så kallhamrad att man bestämmer sig för att "ta" någon annans man? Är det kanske i själva spänningen man blir kär? Att det är det faktum att mannen just är upptagen som ger honom hans skimmer och mystik? Och att det är det som egentligen lockar fast man tror det är "mannen" i sig själv som gör det?
Det finns naturligtvis inga svar. Jag har bara så svårt att förstå att man som kvinna kan förnedra sig själv så. Förnedra sig genom att smyga till hotellrum för sex för att sedan lika obemärkt försvinna. Att man nöjer sig med "smulorna" när det finns hela kakor. Att man accepterar att mannen har ett liv som man inte är del i och som han inte ger minsta vink att lämna. Hur kan man förlora sin självrespekt? Hur kan man respektera mannen man har "affären" med? Han som bedrar och ljuger? Är man så "blåögd" att man tror att det inte kan hända en själv?
Älskarinnan frågade aldrig något om oss, aldrig om mig eller barnen eller om min mans liv överhuvudtaget. Varför? Vågade hon inte? Var hon inte intresserad? Kanske var det ändå bara sex hon ville ha? Samtidigt som jag självklart tycker att hon inte har något med mig, oss att göra så kan jag bli förbannad att hon visade oss så lite respekt att hon inte ens pratade om vår existens. Skulle Du kunna inleda något med en ny man utan att ha viljan att veta allt om honom? Hans barn, hans liv, hans ev före detta eller fru. Hur han fungerar, tänker, känner? Vad han upplevt, vill uppleva, vad som gör honom glad eller ledsen? Skulle Du nöja Dig med hans "jobbjag"? Känna honom som "chefen"?
Nej, jag får aldrig några svar.
De senaste dagarna har jag mått så bra. Har känt mig så lätt och fri. Jag vet det kommer bakslag, när jag minst anar det, men jag är beredd på det. HON kan inte såra mig längre. Hennes existens kan inte såra mig längre. HON är inget för mig.Luft. Jag har inget att bevisa för någon förutom mig själv. Jag har självrespekt, jag är stolt och jag vill inte byta mitt liv mot något. Skulle aldrig vilja vara någon annan än just JAG.
Kram
Eyla, fina Eyla..
Jag blir så uppriktigt glad när jag läser dina rader. Varför?
För du sätter ord på mina känslor och mina funderingar..
Jag har tänkt varje ord, jag har undrat och ritat stora frågetecken på tomma A4-ark, jag har också funderat på självrespekt och fladdrande tankar i natten.
Men framför allt blir jag så löjligt GLAD av att läsa dina sista 4 rader. De vittnar om HOPP. De vittnar om kärlek, och en stor självrespekt, och du är på rätt väg, vi går sida vid sida.. Jag ser dig, jag hör dig, jag förstår, jag gråter när du gråter och jag skrattar när du skrattar.. på avstånd..
Vi känner inte varandra.. Nej, naturligtvis inte..
Men jag känner med dig.
Mycket.
Vi fixar det här du och jag..
(jag ler för mig själv, för det känns som den här bloggen har blivit din och min egna dialog den sista tiden.. ;)
Ditt fredagssvammel stärker mig. :)
Jag blir mer och mer nyfiken på Dig och din historia.. Jag hoppas att du sitter i tevesoffan och känner dig stark och vacker just nu. Det är du värd. Och vet du. JAG sitter i tevesoffan just nu, och JA, jag känner mig VACKER ikväll.. Från insidan och ut.. Ärlig och vacker..
VARM KRAM till dig vännen
Jag tycker mycket om dina texter, och även om de är sorgliga så kan man nästan känna nyttan det gör dig att få ut orden i svart på vitt. Hang in there! Inte alla människor är hänsynslösa narcissister eller svaga idioter.
