Rörd. Stolt. Och glad.
Det är inte alla dagar som smärtar..
tack gode gud för det
Idag är en lindrigare dag
hittills iallafall
en ljusare dag
utan svart krigskonst längs hjärtats innerväggar
Jag fick en förvånande och helt underbar kommentar
av en medmänniska ídag
en helt nyfunnen vän
vars närhet jag uppskattar mycket
Den nyfunna vännen är höggravid och vi lärde känna varandra då vi
delade aviga frågetecken och graviditetsbekymmer
under våra gemensamma MVC-besök..
Så idag tittade hon plötsligt lite försynt på mig,
hon sänkte rösten en aning och såg försiktigt på mig under lugg..
Sen frågade hon, med trevande röst, om jag kanske skulle kunna tänka mig att vara stand-in-reserv
när hennes förlossning startar, om hennes man inte är hemma i staden just då..
(..han jobbar över hela Sveriges avlånga land..)
-Jo, jag tänkte, kan jag ringa till dig, även om det är mitt i natten, om jag är ensam hemma när det är dags?
Jag vill ju inte åka till förlossningen själv och det är ju alltid skönt om man har någon med sig som stöd sa hon,
och jag tror att jag log med hela själen av lycka och värme..
Jag blev så rörd av hennes fråga att tårarna vällde upp i ögonen på mig.
(för hundrafemtionde gången de senaste dagarna)
Hon frågade MIG av alla människor,
och det känns som en fantastisk uppgift och ett stort förtroende
och jag svämmar över av ödmjukhet och kärlek.
Och självklart vill jag vara hennes stöd på förlossningen om hennes man inte hinner hem i tid, jag vill inget hellre!!
Jag blev så oerhört stolt och glad över att hon frågade mig, och jag är överväldigad av känslor..
(Igen..)
Det är nog den allra finaste komplimangen jag någonsin har fått.. ♥
*varm i hjärtat idag*
Hudlös..
Hudlös
utan försvar
ett jagat byte
som i förtvivlad dödskamp
försöker fly
men kastas omkull
och slits
itu
i små små stycken
Så känner jag mig just nu:
Hudlös
Förlåt älskade Liten, förlåt..
Det kom inga tårar under sjukhusbesöket idag..
*lite förvånad över hur irrationellt sorgen beter sig*
Det vällde visserligen över i ögonvrån några sekunder
när hon pratade om längtan
men inget mer..
Nej, det var mer en påtaglig ilska i min trötta kropp idag..
Jag ifrågasatte starkt,
hur det som enligt expertisen var "omöjligt"
faktiskt kunde ske,
och jag hävdade bestämt min rätt
att få godtagbara förklaringar,
något som kan bekräfta det vi har upplevt,
något som kan förklara hur lilla Litens ♥ hjärta
kunde fortsätta slå
så l ä n g e
trots dödsdomen..
Trots kylan i yttervärlden?
Trots avsaknad av den varma trygga livmodern?
Trots brutalt klippta band och chanslös kamp för överlevnad?
Livet är inte alltid vackert och rosaskimrande,
men kuratorn i det roströda vackra huset
lovade att hon skulle ordna en tid till oss
med en specialist
för att försöka ge oss ett svar på
varför..
Förlåt älskade Liten ♥
Förlåt.
Sorgen flyttar fokus...
Efterlängtad tid hos kuratorn imorgon..
I ett vackert gammalt rostrött stenhus med oblekta näsdukar på bordet intill..
(Vet att tårarna kommer rinna okontrollerat igen..)
Inpressad tid mellan fullspäckade scheman, frisörbesök och läxläsning..
Jag b e h ö v e r verkligen p r a t a om det som har hänt..
...för när det blir tyst så känns det som om det aldrig har hänt..?!
Som det redan är glömt liksom..?
Som om min Liten ♥ aldrig fanns..?
Inte existerat?
Tala med mig.. (!)
JAG glömmer inte.
Jag glömmer a l d r i g.
a l d r i g
n å g o n s i n
Jag v i l l i n t e glömma,
vill inte sudda ut konturerna av den lilla kroppen,
vill inte att vardagen ska rulla på som vanligt,
som om inget har hänt..
Allt som var jag
All min styrka
min stolta ryggrad
min positiva livsanda,
hon som alltid trodde på sig själv,
allt som var jag,
står plötsligt på spel..
Vem har jag blivit EFTER det här som har hänt??
(..för nånting har ju hänt inom mig.. något har brustit, och jag har blivit halv..)
Någonting fattas
Och plötsligt har jag fått en insikt...
Insikten om att en flyktig otrohetsaffär inte kan krossa sönder
som ett litet oskyldigt barns död kan..
..utan rätt till liv..
Vad bryr jag mig i älskarinnan och deras smutsiga affär nu?
Hon rör mig inte i ryggen längre...
Sorgen har flyttat fokus
någonstans mellan bloddränkta lakan, koagel och ångestfyllda avgrundsskrik..
..och jag grimaserar av olustkänslor varje gång jag måste klicka i kategorin: Nutid...
Det är sant alltså.. På riktigt.. Det har hänt.. Finns ingen återvändo.. acceptera.. gå vidare med vetskapen om att Livet kan vara grymt ibland.. gör om, gör rätt.. lär av misstagen.. utvecklas.. se framåt.. våga omfamna smärtan..
Närmast hjärtat..
Jag har tänt ett gravljus i mitt fönster..
Det känns bra..
Igår tog jag mig iväg till en guldsmedsaffär..
Jag ville köpa mig ett smycke som jag kunde bära
närmast hjärtat,
som ett minne av min älskade lilla Liten ♥
(..dömt att misslyckas på förhand kanske, men jag inser ju att jag måste ta mig ut utanför dörrarna,
måste våga möta omvärlden och vardagen igen, hur mycket det än smärtar inuti..)
Jag fann ett hänge med passande symbolik
och en vacker kedja
som landade mitt i hjärttrakten,
men expediten med den fula tantfrisyren
log plötsligt mot mig
och frågade om jag var förkyld
(när mina tårar rann i tysthet och snoret började droppa..)
Då kunde jag inte hejda tårarna längre..
för smärtan anföll mig brutalt och besinningslöst,
utan förvarning
och där stod jag..
Inne på Guldfynd
i rusningstider
bland stressade kunder
med gula kölappar i motljus
och kommande julhets innanför dunjackorna
och jag kunde inget annat göra
än att gråta ut min ångest
mot hans axel..
Mitt i sorgen..
Tack för alla värmande fina kommentarer..
De hjälper och stöttar mig, och jag läser dem när jag behöver tro..
Lilla Liten..
Otäcka avgrundsdjupa ångestfyllda skrik
på ett ensamt kallt badrumsgolv
färgat av ren och skär smärta
Mina kupade bloddränkta händer
runt ett litet ihopkrupet foster
som inte fick fortsätta..
Förblindad av tårar
förtvivlat kippandes efter luft
försökte jag titta
fastän jag inte ville (in-) se
Så skyddad
låg min lilla Liten ♥
i sin lilla varma håla
med en tunn skör hinna
som en genomskinlig slöja
över den lilla lilla kroppen
(så oförberedd, på det som skulle ske..)
Jag kommer aldrig någonsin kunna radera
alla dessa hemska groteska bilder i mitt minne..
Hur det lilla huvudet stack upp ur hinnorna i amnionhålan..
Hur jag försiktigt strök bort den innersta hinnan för att kunna se..
Hur skör dess tunna hud var,
hur de små händerna såg ut där de vilade stilla mot den höjda bröstkorgen,
den lilla ryggraden som lyste genom huden och navelsträngen som förband lilla Liten ♥ med mig...
Hur min lilla Liten ♥
föddes alldeles för tidigt
för att ens ha en chans
till Liv..
Mamma till tre (eller mardröm)
Det visade sig att sorgen har en hel loge full med olika förklädnader..
Jag trodde ju att jag hade sett sorgen i vitögat så många gånger förr,
jag trodde att jag kunde känna igen den nu,
att den inte skulle kunna fälla omkull mig igen,
att jag var "immun" mot allför mörka avgrunder,
men...
..det går liksom inte att spåra den i förväg,
den förvarnar inte minst två dagar innan,
anmäler inte sin ankomst,
den bara hoppar fram då man är som lägst
på botten
då man minst anar det
Den tar ett bestämt stryptag runt halsen
medan den dunkar offrets huvud mot alltför hård asfalt.
Den kan vara tyst, förvriden och kvävande
den kan darra, ta korta syrefattiga andetag och rispa sönder huden
det har jag ju sett förut.. känt förut..
Men den kan också vara B R U T A L och otäckt A G G R E S S I V
det har jag inte känt förr?
Men jag har upplevt det
den här helvetesveckan
i mitt liv
av svåra smärtsamma insikter..
Jag är alldeles för svag för att förklara..
Känslorna går inte att klä med ord ännu,
jag finner inte rätt bokstäver, inte ens om jag försöker..
(Men plötsligt fick ordet S M Ä R T A en helt ny innebörd för mig)
Måndag förmiddag..
Mellan svettiga vita lakan..
Jobbiga drömmar som kastar mig fram och tillbaka i sängen.. av och an..
(Jag minns att jag skrek på hjälp i drömmen.. jag minns det.. för jag hade så jävla ont..)
Några minuter senare satt jag på toalettens nedblodade golv..
Bilden som mötte min man måste vara som tagen ur en dålig skräckfilm,
för det var blod på toalettstolen, blod på handfatet, på dörrhandtaget, på toalettdörren, på telefonen, på kranen, på toalettpappershållaren, på min vita tröja, på badrumsmattan, på mina händer, i mitt ansikte, på hallgolvet, överallt där jag hade ålat mig fanns spår av rött blod..
Jag skrek ut min smärta, och ljudet studsade skrämmande mellan kakelväggarna
och jag förblindades gång på gång av de tårar som ständigt blandade sig med allt det röda..
Och i mina slutna blodiga händer låg det finaste lilla välskapta foster jag någonsin sett... ♥
?
Är det hat
det jag känner just nu..???
Söndertrasad inuti
Jag lever..
Men det är inte så mycket mer heller...
Söndertrasad
inuti
Tabu
T A B U
En pappa som inte vill ta sitt ansvar
En pappa som inte vill bli inlåst, hämmad
En pappa som är livrädd för prestationskraven
och känslorna "som inte är han"
för tänk om..
Han är en livrädd blivande pappa som blundar hårt med själen
stänger av hjärtats utgående ventiler
tätar noggrant igen varje litet pyshål
och suddar ut spåren
av det
som faktiskt är
finns
lever
växer
existerar
men inte äger rätten över sitt eget liv..
Skavsår i hjärtat
Kan man ha skavsår i hjärtat?
Hur stillar man en själslig blödning?
Han smyger sig undan igen
vill inte se/uppleva/känna/tänka
och jag orkar inte leva i hans fejkade låtsasvärld
där man tar fram gigantiska sopkvasten så fort det bränner till under huden..
Han vill inte ha barnet.
Han vill att vi gör abort.
Skälen till hans åsikt är lika många som nyanserna i gatstenarna på avenyn
men inga av argumenten håller i en djupare diskussion
och han avslutar alltid samtalen med
r ä d s l a och p r e s t a t i o n s å n g e s t
Jag döljer min lilla begynnande mage under stora tunikor och klänningar på dagarna..
Jag känner hur brösten stimuleras och förändras
och hela min kropp signalerar och alarmerar graviditet dygnet runt..
Han delar inte min nyfikenhet alls..
Han delar inte mina frågor, funderingar, min glädje, mina känslor, mina tankar..
Han känner ingen kärlek till det lílla liv som växer i mig och det förstummar mig på ett obehagligt sätt
Han vågar knappt titta på min mage..
(Jag tror inte att han har gjort det en enda gång sedan vi fick veta faktiskt,
det verkar som att han undviker att titta på den..)
Det gör mig så ledsen...
Flykt från verkligheten..
Idag är jag kraftlös..
KOMPLETT kraftlös
Jag orkar inte försöka spränga sönder hans välkända inbrottssäkra känslobubblor nu..
Jag har inte energi till att vara moderligt överseende och se tiden an..
Jag orkar inte klappa medhårs längre
inte nu
Jag sitter här i soffan
med ömmande svällande bröst
och ett litet oväntat liv inombords..
Jag brottas med mina dagliga hormonduschar
och stickande smärtvågor
medan min livmoder växer
snabbt snabbt
och jag svär på att det syns..
Redan..
Men han vill inte..
Vill inte ha, inte behålla!?
Han är rädd och omskakad
Vad är han rädd för?
Jag förstår inte?
Vad är det jag har missat?!
Jag försöker verkligen prata med honom..
(det funkar sådär kan jag säga..)
Han ger mig svar som inte överrensstämmer med verkligheten..
Han serverar ursäkter som inte ens håller vid en simpel försening på högstadienivå..
Han stammar och fumlar och försjunker i sitt Tetris istället.
Han flyr.
Helt uppenbart.
Flyr undan verkligheten.
Med mörkande skygglappar och dövande öronproppar
hög musik i öronen och hjärnan på OFF-läge..
Han ser sig själv som ett offer för omständigheter
och borrar sedan ned huvudet i sanden,
för det som inte syns, finns inte?!
Blundar man tillräckligt hårt så slipper man se, eller??
Vem ÄR han egentligen?
*skakar oförstående på huvudet*
Varför nu?
Ibland tänker jag
att saker och ting som sker
oftast har en högre mening..
Att det finns en välsorterad tanke
bakom varje livsimpuls,
och en djupare mening
som ska leda i rätt riktning.
Men vad är då meningen med detta?
Ett litet oskyldigt hjärta
på ett förvånat ultraljud
som envist pickar på
djupt inuti
med cirka 150 slag per minut?
Varför nu?
Varför då?
Vägskäl..
Så pausas livet plötsligt..
Allt stannar upp på ett märkligt sätt,
och det enda jag hör just nu är det hemtrevliga brummandet från kylskåpet och mina egna skruvade tankar..
