.

Mina fina läsare..
Jag hittade ett (eller kanske tusen stycken) äldre opublicerat inlägg i arkivet nyss.
Det är skrivet för länge länge sen, men jag insåg ganska snart att orden kan vara aktuella än idag
om än med lite andra andemeningar..


***********************************************************

Dagarna går..
Såren kanske ömmar mindre, men de varar ännu..

Jag hatar ovissheten och obalansen
som inte alls speglar mitt rätta jag..
Ena dagen känner jag mig ganska "normal".. saker känns som "vanligt" igen..
jag glömmer det som har hänt några uppsluppna timmar
och hjärtat slår i takt
som om inget hade hänt..

Men nästa dag kan jag vara oerhört ledsen..
trött, ledsen, förbannad, besviken, bitter, arg...
You name it..
Sveket griper tag i mig med sina vassa svarta klor
och så blir jag plötsligt fast i frågesnurrorna igen..

Jag vill inte vara sån!
Jag är inte sån egentligen
Jag är inte den här människan som hans svek har förvandlat mig till..
Jag är inte en misstänksam människa i grunden..
Jag är inte en svartsjuk människa egentligen..
Jag brukar ju vara den som står med rak rygg och är stolt över mig själv?!

Numera sänker jag mig varje gång jag inser att jag förmodligen förlåter och går vidare..

VEM ÄR JAG om jag förlåter?
(.. jag hade ju lovat mig själv att aldrig någonsin förlåta sånt här igen..)

VAD HÄNDER MED MIN SJÄLVRESPEKT om jag förlåter?
(..jag skulle väl aldrig nedvärdera mig så här..?)

VEM har hans svek förvandlat mig till?
(..jag är ju inte en misstänksam svartsjuk och "svag" människa egentligen..)