.

spricker
krackelerar
trasas sönder
sömmarna brister
jag kvävs

ena dagen
vill han älska passionerat
smeka varje millimeter av min kropp
och drunkna i mitt inre

men nästa dag
vill han vara en fri singel
och leva tonårsliv
utan ansvar
eller krav

familj
kombi
barn och katter
spagetti och köttfärssås med riven ost

eller

singelliv
party
fester och alkohol
och take-away mat mitt i natten

han vill inte välja
han KAN inte välja

han tvingar mig att
välja
tvingar mig
att ta besluten
för att skydda sin egen rädda osäkra mask
men gode gud, hur ska jag kunna göra det?
Jag vill ju inte!!
Ville ju aldrig!
Det var ju inte så här det skulle vara!
Jag ville inte det här!
Aldrig någonsin..

Men han tvingar mig
känslomänniskan
som alltid har nära till
skratt och gråt
att ta besluten
som han själv
inte klarar av att ta


Så
ska jag ta på mig den dammiga värdelöskoftan igen?
ska jag lägga mig ner på det kalla stengolvet
och be om nåd, nåd, nåd?

ska jag gråta och skrika
och förnedra mig själv
genom att be honom stanna?
Trots allt?
Be honom stanna?

Eller vänta!
Vad var det som hände?
Är det jag som kämpar nu alltså?
Är det plötslig jag som ber om nya chanser?
Var det inte han som.....??!!
Var det inte han som svek?
Var det inte han som valde sida?
Han som gick vilse i livet?
Han som ljög
tisslade
och tasslade
bakom min rygg
bedrog
smutsade ner
och trampade sönder?

Så varför är det då jag som ligger på golvet och kvider?
Varför är det då på hans bord de tunga beslutena ligger?
Varför står han där med armarna i kors och anser sig ha makt över mitt liv?

När bytte vi dessa tragikomiska roller
och varför?

Förvirrad

Står inte ut med min egen spegelbild längre..