.

Det är grått utanför mitt nyputsade köksfönster..
Syrénbusken vid ytterdörren har tappat alla sina löv
och gräsmattan böjer sig bevekligt inför höstens tunga mörker

Det regnar här hos mig idag
och jag önskar stilla
att det vore lite kallare utanför
så att regndropparna blev till vit snö istället
för just nu orkar jag inte med
regn
rusk
grått
och
trist

Jag försöker förstå
försöker förstå
HONOM
hans handlingar
hans beteenden
hans ursäkter
och hans själsliga sår
de han själv inte vill se
de han själv inte kan sätta ord på
de försöker jag förstå?!

Försöker vara förnuftig
vuxen, förstående och förtrollande
men så upptäcker jag
förvånat
att han gräver sina dolda gropar igen

Jag snubblar i dem
gång på gång
slår sönder mina armbågar i fallet
stannar upp i isande tystnad
tittar förvånat på gropen
tittar förvånat inåt
hur kunde det hända?
Igen?
Vad är det som händer?

Mönstrena upprepar sig
och här står jag,
den ständigt förstående och förlåtande
och undrar varför såren på mina armbågar gör så ont?

Trodde jag verkligen att något hade förändrats?!
Trodde jag verkligen att något hade blivit annorlunda?
Varifrån bottnar min enorma vilja att övervinna och kämpa?
Varför har jag så svårt att ge upp, trots att jag vindpiskas
så hårt, om och om igen?
Vart föddes min längtan att hjälpa?

Jag har svaren:



Min pappa är alkoholist

Jag har levt som ett vilset maskrosbarn
som alltid längtat till "dagen därpå"
dagen efter oändliga timmar av gitarrspel
och avgrundsdjupa känslouttryck
Dagen då ångesten kom på besök

Jag har nog alltid varit överseende med dåliga beteenden
alltid älskat till hundratio procent
oavsett och ovillkorligt
för så gör ju barn.
(och vad har barnet att välja på?)

Barn älskar sina föräldrar
oavsett hur dysfunktionell familjen kan te sig.
De älskar, förlåter och älskar igen.
De har ju inga andra val
inte där
inte då

Den de älskar sviker
Den de älskar beter sig inte vuxet
Den de älskar beter sig oansvarigt
gör saker de inte borde
gör olämpliga saker
sårar, framkallar tårar
trasar sönder och förstör..
Men ändå.
Barnet älskar.

Och så gör jag.
Än.
Idag.

Jag ser det nu.
Det gör ont att se,
men jag ser!


Och vet du.
Familjerådgivaren, mannen med de snälla blå ögonen sa,
att de strategier som var direkt livsviktiga självbevarelsestrategier i din barndom
inte alls behöver inte vara lika riktiga och viktiga strategier idag, som vuxen.

De beteendemönster som räddade det lilla rädda barnet DÅ
kan vara de beteendemönster som skadar den vuxne människan nu.

Vi sitter kanhända i samma båt
du och jag?

Skillnaden liggger kanske i att jag ser vad som sker?
Att jag ser mönstret?
Att jag upplever, inser, brottas, kämpar, slåss
medan du resignerat skjuter bort
skjuter undan
vägrar inse
flyr din väg 


Jag vet att jag har makten i mina händer.
Jag vet att jag kan förändra!
Bygga nya broar, plantera nytt liv inför den kommande våren.

Vi har en snårig väg framför oss.
Vägen grenar sig åt två olika håll.
Vilken väg väljer du?!

Jag har redan valt väg.
Kom med mig.
Res med mig.
Eller ge dig av.

För alltid.


Jag lämnar min tunga toviga medberoendekappa
här ute i novemberregnet
under den kommande snön
under en hård isande kall vinter

För jag vill inte bära den längre.
Den hör till mitt förflutna.



Den tillhör inte mig längre..