vägrar dra ensam
Jag blir så obehagligt förstummad
av din kvävande tystnad
Du blir så skrämmande förstummad
av dina namnlösa rädslor
som fastnar i halsen
och knyter i maggropen
Och jag tror att vi hamnat i en återvändsgränd?!
Och skottkärran
(den som vi skulle dra tillsammans)
ligger omkullvält
lämnad kvar
där borta i dikesrenen
och vet du vad,
jag struntar i den den här gången..
Jag struntar blankt i den
Orkar inte vända tillbaka för att hämta den
än en gång
För hur många gånger har jag bett dig
att dra skottkärran tillsammans med mig?
Du vet, varsitt handtag, samma mål, gemensamma krafter,
kämpa tillsammans, övervinna motgångar, jobba ihop, engageras
brinna för det som är vårt, enas, sträva framåt, bekräfta och bejaka..
..tillsammans..
Men lik faan så står den där nu igen
skottkärrehelvetet
omkullvält
och lämnad
i dikesrenen
för att jag vägrar dra den ensam
Lugn
Jag tror att mitt hjärta har fått ro..
Orden kommer inte längre till mig
tårarna fastnar inte längre i halsen
Jag finner svar
när frågor stockar sig
och jag andas ut
när jag inser
att jag inte längre söker..
Och min själ ler
när jag ser
att de efterlängtade snödropparna
har letat sig upp ur snön ute på altanen..
Det är april månad
och jag känner mig fri inuti..
ifrågasättande
Jag ifrågasätter mig själv
i princip varje dag
Ifrågasätter mina handlingar
mina beslut
och varför jag kämpar vidare
där andra hånskrattande
hade gett upp
för länge sedan?
Jag trampar vatten
för att hålla mitt huvud över vattenytan
för att aldrig någonsin mer
sjunka
för djupt
Jo, visst.
Jag får också jobbiga kallsupar då och då
men jag slutar inte trampa
slutar inte kämpa
och jag slutar inte tro
Men jag undrar ofta
varför du inte har viljan
att ta min hand
och hjälpa mig upp?
Stormar inuti..
Jag blir så jäkla ARG på dig ibland..
så FÖRBANNAD
så BESVIKEN
LEDSEN
och SÅRAD
Vissa dagar tror jag nästan att jag hatar..?
(Inte dig men det du gjort..)
Du har skadat mig
så djupt
Inte bara en gång
Inte två gånger
utan alltför många gånger
Alltid utan ord
ljudlöst
kommunikationsfritt
med kraftig silvertejp
över de strängt förseglade läpparna
Du inser dina misstag
absolut
men lär du av dem?!
Jag har alltför svårt
tyvärr
att se något värde
i din personliga utveckling
när den sker
till bekostnad
av stora smutsiga fotavtryck
i min själ?
Till fel central.. av misstag..?
Attraktion är inget abnormt resistent virus som lever sitt eget liv utanför skyddsramarna..
Otrohet är inte något som bara "händer" av misstag..
Det är en längre process, som kräver både tid och tanke för att få näring och kunna gro.
Det är något som man ger sin tillåtelse till att växa fram.
Det är ungefär som att sitta och slumra på ett skakigt tåg som rullar in på Malmö central
och yrvaket titta upp och säga:
-Nämen hoppsan.. nu rullar vi visst in i Malmö? Jag bor ju visserligen i högst uppe i Luleå,
men nu när jag ändå är här kan jag ju lika gärna hoppa av en stund och se mig omkring lite..
Och min, kanske trångsynta, kontenta av denna insikt är
att du naturligvis hade förstått redan i Borås att tåget gick söderut istället för norrut.
Det kunde ju inte ha undgått dig, eller hur?!
Konduktören hade ju ropat ut det i de raspiga högtalarna flertalet gånger
och det står ju dessutom Malmö på din biljett..
Det jag menar är
att otrohet och uppflammande förälskelse är något som man faktiskt kan välja eller välja bort.
Du hade ju tusen och åter tusen tillfällen att hoppa av det skenande tåget och vända norrut igen
göra rätt
men du valde att fortsätta din vingliga färd söderut
och nu får du betala det skyhöga priset
för din smutsiga långfärdsbiljett
till fel central..
Inspirationen till det här inlägget har jag fått av skribenten Bengt. Tack snälla för insikterna..
Trängd eller ärlig?
.jpg)
Det är så fruktansvärt onödigt att sparka på någon som redan ligger ned..
Jag ber dig ju inte om mycket,
men jag ber dig
att vara ärlig
(..är det så svårt?)
Är det för mycket begärt?
(..eller är ditt hjärta på villovägar igen?)
Varför ägnar du annars
tid och energi
åt att sopa undan dina fotspår?
Vad har du att dölja??
(..jag förstår inte??)
Är det sant det du säger?
Eller är du bara livrädd att du ska bli inmålad i ett hörn igen?!
Isn´t it ironic.. don´t you think?
När JAG inte fanns där
för DIG
när du behövde mig
så fanns HON
nära till hands
närvarande
När DU inte finns här
för MIG
nu när jag behöver dig
så finns HAN
nära till hands
närvarande
Isn´t it ironic
don´t you think?
Rörd. Stolt. Och glad.
Det är inte alla dagar som smärtar..
tack gode gud för det
Idag är en lindrigare dag
hittills iallafall
en ljusare dag
utan svart krigskonst längs hjärtats innerväggar
Jag fick en förvånande och helt underbar kommentar
av en medmänniska ídag
en helt nyfunnen vän
vars närhet jag uppskattar mycket
Den nyfunna vännen är höggravid och vi lärde känna varandra då vi
delade aviga frågetecken och graviditetsbekymmer
under våra gemensamma MVC-besök..
Så idag tittade hon plötsligt lite försynt på mig,
hon sänkte rösten en aning och såg försiktigt på mig under lugg..
Sen frågade hon, med trevande röst, om jag kanske skulle kunna tänka mig att vara stand-in-reserv
när hennes förlossning startar, om hennes man inte är hemma i staden just då..
(..han jobbar över hela Sveriges avlånga land..)
-Jo, jag tänkte, kan jag ringa till dig, även om det är mitt i natten, om jag är ensam hemma när det är dags?
Jag vill ju inte åka till förlossningen själv och det är ju alltid skönt om man har någon med sig som stöd sa hon,
och jag tror att jag log med hela själen av lycka och värme..
Jag blev så rörd av hennes fråga att tårarna vällde upp i ögonen på mig.
(för hundrafemtionde gången de senaste dagarna)
Hon frågade MIG av alla människor,
och det känns som en fantastisk uppgift och ett stort förtroende
och jag svämmar över av ödmjukhet och kärlek.
Och självklart vill jag vara hennes stöd på förlossningen om hennes man inte hinner hem i tid, jag vill inget hellre!!
Jag blev så oerhört stolt och glad över att hon frågade mig, och jag är överväldigad av känslor..
(Igen..)
Det är nog den allra finaste komplimangen jag någonsin har fått.. ♥
*varm i hjärtat idag*
Cellminnen som spökar..
Jag känner att jag kanske måste förklara mig för er..
Det var inte så illa som det lät i det sista inlägget..
Inte alls faktiskt..
Det var bara nåt han sa,
nåt han svarade på en känslig fråga,
och svaret var inte det jag ville höra.
Svaret gjorde mig rädd.
I det läget skrek min kropps sönderslagna försvar rakt ut.
Mina celler minns nog för mycket av smärtan ännu,
och jag tror att mitt inre reagerade
innan jag själv hade hunnit analysera hans spontana svar.
Jag blev livrädd helt enkelt.
(vill inte uppleva smärtan igen)
aldrig
Med hjärtat på helspänn konfronterade jag honom..
Jag ifrågasatte det som smärtade och skrämde
och jag fick svar
(svar som jag kunde lita på, svar som kändes äkta och relevanta)
Jag inser att jag förmodligen kommer att återuppleva dessa stunder många gånger igen..
Stunder då tvivlena vaknar och rädslan slår till..
Men det gör inget..
Jag överlever..
Vi överlever..
Jag orkar kämpa..
Nu ska jag njuta av en avkopplande helg bland Halloweenutspökade barn
KRAM på er mina underbara läsare ♥
NI betyder mycket för mig!
Inte en gång till..
Han glider undan...
Bort från mig
(ja, nu igen)
Jag tror att det är rädslor som driver honom åt fel håll,
men jag orkar inte stå rak i motvinden längre?
Inte utan hans stöttande händer i ländryggen..
Kraften jag hade inombords
rinner ur mig
i takt med hans ytliga andetag
Jag känner att jag inte når fram med mina desperata rop..
Han ger mig svar som är både svarta och vita
på samma gång
och de förvirrar mig
så långt mycket mer
än de förklarar..
Jag förstår inte?!
Vad menar han?
Vem är han?
Vad känner han?
Vad vill han?
Förlåt att jag blundar
men rädslan som långsamt vaknar i mig
får mig att rygga bakåt
som ett skärrat djur
med uppspärrade hotade ögon
Jag vill inte bli så sårad igen!
*skakar på huvudet*
Inte en gång till..
Snälla, jag orkar inte..
Ännu mer förbjudna känslor..
På tal om förbjudna känslor..
Det finns faktiskt dagar då faan själv flyger i mig..
(I tysthet förstås, för jag är ju en väluppfostrad flicka)
;)
Jag vet ju att älskarinnan längtar efter kärlek
(det har hon ju tydligt gjort klart för mig)
Jag vet ju att hon förmodligen redan har hittat en ny man
(flera?) att skicka sina utmanande lockande mms till
Staden som vi bor i är inte alltför stor
vilket betyder att jag med all säkerhet kommer att få veta
vem hennes framtida avgudade man är,
när hon väl har fångat någon av värde i sitt klibbiga nät..
HON skadade mig
så sjukt mycket
när HON valde att snärja in sig i min man..
JAG kan skada henne
sjukt mycket
om JAG väljer att snärja in mig i HENNES man..
Jag vet.
De här tankegångarna låter inte friska..
Det här låter inte sunt alls.
Jag vet det, men jag ler ändå finurligt när jag skriver det här..
Jag är ingen hämndkvinna..
Absolut inte
(Ni kan andas ut..)
Jag har större självrespekt än så..
Men ändå.
Tanken lockar mig
i mina mörkare stunder
och bara vetskapen om att jag kan
får mig att le
förlåt
*ler i smyg*
Förbjudna tankar
Tidig morgon
regnet smattrade frenetiskt mot bilrutan
medan vindrutetorkarna arbetade rytmiskt.
Jag stod vid rödljusen
på Parkvägen,
där de gula löven
hade bildat en tunn höstmatta
av oktobers allra första dagar..
Bilen var behagligt varm,
min kropp avslappnad
och ur bilens högtalare strömmade
Melissa Horns spröda röst..
Mina händer vilade tungt på ratten
och jag nynnade försiktigt med i refrängen:
Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mig?
Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig..
Jag går brevid men halkar efter, jag orkar inte springa mer..
Jag kände mig trygg där
innanför bilens plåtväggar
Trygg bakom regnsmattret
när jag njöt av de spröda tonerna
tog in varje ord
på djupet
Så står hon där plötsligt.
På övergångsstället.
Älskarinnan!
Hon stormade in i mitt inre utan förvarning
Hon slet brutalt ut mina inre organ
för ett ögonblick
och jag kunde se hur hon lyste upp hela gatan
med sin blotta närvaro.
Hennes vita parkas
och de lårhöga stövlarna
i brunt svindyrt skinn
signalerade
alarmerande
om hennes önskan att sticka ut ur mängden
och synas
Hon stod där helt plötsligt
och väntade på grön gubbe
och för att skydda det avundsvärda långa håret
bar hon ett fult rött paraply
med godisreklam på ovansidan.
Jag hann aldrig se henne komma?!
Vart kom hon ifrån?!
Från ingenstans?
Hon såg inte mig
det är jag säker på
Men jag såg henne
Jag skänkte henne alltför många ögonkast
med korpsvarta ögon
i skydd av ovädret
Med ens fick jag en utmattad känsla i kroppen
och en förbjuden tanke passerade min, ibland osunt hämndlystna hjärna:
"Tänk om jag skulle råka gasa liite för mycket nu.."
Trafikljuset slog förstås om till grönt
Jag fällde snabbt ner solskyddet på passargerarsidan
för att dölja mitt ansikte
och körde sedan vidare
med väl sammanbitna käkar
och ett smutsigt sinne..
Tydligt?
Ibland slås jag av insikten
att jag behöver
lyfta mitt huvud högt
över skådespeleriet
och de tunga ridåerna
för att kunna se
(det som andra ser)
tydligt
Min kropp minns smärtan..
Lördag kväll
han
i soffan mittemot
Jag
med korslagda ben
bekvämt tillrättalagd
med laptopen i knät
och filten som alltid värmer
Från teven flashar bilder förbi
Ljuden når mina öron
men inget registreras
Känslan jag har i kroppen är orolig
(jag kan inte förklara varför, har bara den där oroliga känslan i kroppen, känslan av att nåt inte stämmer..)
Jag avfärdar mig själv
direkt och bestämt
Jag ska inte snöa in
inte fastna
i nätet av ältande
Så jag tiger
förstås
Jag säger några ord
till honom
i soffan brevid
och han svarar
utan att se på mig
Jag tar en rödvit-randig Marianne ur godisskålen på vardagsrumsbordet
tar bort det prassliga pappret och stoppar mintkaramellen i munnen
Sänker sen åter blicken
ner i laptopen
försöker fly
mina irrationella känslor
(Jag kom ner för trappan, kanske för fort, kanske var han inte beredd,
eller är jag bara för ärrad för att se klart?)
Facebook.
Åter detta förbannade jävla fucking Facebook.
*skrämmer mig ännu*
Det gör ont att erkänna, men vem ska jag ljuga för?
Mig själv?!
Han bläddrade
till synes helt planlöst
bland vännernas uppdaterade statusfält
om Sveriges jobba förlust mot Danmark
och störda idioter till domare
som inte borde få döma..
Jag frågade om han hittade nåt intressant
(och sen hatade jag mig själv för att jag frågade!)
och han svarade något svävande
som inte alls lugnade...
Vad tycker ni?
Jag känner att jag gärna vill hjälpa en rådvill medmänniska
Därför vill jag publicera hennes kommentar som jag fick häromdagen...
Eftersom jag vet att jag har så underbara kloka bloggläsare så överlåter jag frågan till ER ♥
"Jag måste bara fråga...
Det hände en gång och det var ett fyllemisstag, han berättade på en gång.
VAD SKA JAG GÖRA? jag har aldrig vart så här förstörd och förvirrad. Ingen kommer med något svar och jag skulle verkligen uppskatta din/era åsikter."
Vad tycker ni?
Mod
Om jag bara vågar bejaka
både mina styrkor
och mina svagheter
så växer det snart spirande blommor
ur mina öppna sår
Varför?
Jag har funderat på din fråga länge Kristina,
så många gånger
för att försöka förstå
varför?
Varför gav hon mig tillgång till allt?
(Ja, jag fick se allt till sist. Mail, sms, mms, telefontrafik, allt..)
Vad hade hon att vinna på det?
Jag tror att hon fick en slags egoistisk bekräftelse av att få visa mig att hon ständigt fanns i hans erotiska dagdrömmar? Jag tror faktiskt att hon njöt lite av det? Av att vara i centrum, jag tänker att hon kanske rentav "växte" för stunden?
Men det kan också ha varit så att hon ville visa mig alla perversa kladdiga konversationer för att rentvå sig själv?
Genom att visa mig alla mail så fick jag ju se med egna ögon vem han egentligen var, och i ärlighetens namn så var det faktiskt inte hon som var den mest pådrivande i deras relation.. Kan det vara så tror du?
(..samtidigt sitter jag och tänker på hur mycket hon faktiskt sänkte sig själv genom att överlämna det där tunga kuvertet till mig.. Eftersom alla konversationer dem emellan var totalt ocensurerade så fick ju även jag tillgång till en massa integritetskränkande obehaglig information om henne.. så hur tänkte hon?? Jag vet inte..??)
Eller var det kanske så att hon ville att han skulle få lida?!
Ja, för hon visste ju min åsikt i frågan, vi hade ventilerat ämnet många gånger under fikarasterna på jobbet..
Hon trodde sig veta till hundra procent att jag absolut skulle lämna honom om något sånt här kom fram, och när hon sedan bittert insåg att hon inte kunde få honom så gjorde hon sitt allra bästa för att se till att jag inte skulle vilja ha honom heller?? För att skada honom?
Kan det vara så tror du?
Jag har faktiskt inga givna svar i den frågan..
Bara funderingar
och nötta teorier
djupt inuti..
Det enda jag vet med säkerhet är att jag nästan tycker synd om henne.. after all..
Bara en söndertrasad fläckad själ kan väl känna bekräftelse av att skada och slita itu en annan.. ?
Tack för att ni läser, lyssnar, reflekterar, kommenterar och reagerar.
Det betyder så oerhört mycket för mig ♥
Ovissheten
Ovissheten..
Jag kan få rysningar på kroppen
bara av vetskapen
att när jag går ovetandes på stan
leende
med färgglada shoppingkassar i båda händerna
och med håret i en slarvig hästsvans.
Då sitter de där
älskarinnan
och hennes vänninor
"made of plastic"
i skydd av stora skyltfönster
på något av stadens alla tusen olika fik
och jag vet att de pekar
hånar, skvallrar & skrattar
-Titta, där är hon! *tissel tassel och skitsnack*
-Jo, men de är tillsammans fortfarande, trots.. bla bla bla..
-Men vilken idiot hon är, jag skulle aaaaaldrig förlåta en sån sak..
-Ha ha, ja, och han då.. nu snackar vi idiot!
De pratar så högt så att övriga gäster vänder sig om..
De skrattar rått och utan minsta genans eller känsla av respekt
Så torkar hon försiktigt bort skrattårarna i ögonvrån
för att skydda de rodnande kinderna mot den rinnande mascaran..
Och hon slänger lite med sitt långa avundsvärda hår
så att det lägger sig som ett snötäcke över hennes högra axel
Och jag går vidare över stadens torg..
Leende
och helt ovetandes
om förnedringen
jag just utsatts för..
Ovissheten är nog värst..
Fotot är lånat här
Livslust
Även jag faller tillbaka ibland..
Tillbaka till otillåtna ältande tankar
och in i snåriga dalar
av alltför stressade andetag..
Självklart gör jag det
Men det intressanta är hur jag bearbetar det numera..
Hur jag väljer att agera..
För styrrodret ligger i mina händer nu
kartan finns i mitt inre
nu är det min uppgift att försöka
parera stormar, hitta rätt vägar,
uppleva, lära och älska..
Jag inser att jag förmodligen kommer
kliva på många smärtsamma minor
under resans gång..
Men vet ni
det gör mig inget
för jag vet ju nu
Jag vet mitt värde!
*ler mot min egen spegelbild*
Jag ser glittret
i mina egna ögon nu
Jag ser något attraktivt
i mig själv
Och jag ser (och inser)
att jag är värd
att älskas
för den jag är..
Livet är nu
Jag lever inte längre i smärta..
*konstaterar, nästan leende*
Jag förstenas inte inne i mörkret längre
Jag hittar ju ut nu
utan att fastna
i nedkladdade bevismaterial,
otaliga telefonsamtal
och fuktiga sena nätter
med ljudlösa sms
fyllda av skamfylld erotik..
Jag ser nya vägar
(där de gamla raserat)
Jag hittar lösningar
där jag förut bara såg omöjligheter
Och jag tror att jag kan påstå
att jag har hittat en sorts balans
mellan ett kontrollerande behov
och frihetslust
Han stannar ju här hos mig
av fri vilja
Inte för att han tycker synd om mig
inte som tidsfördriv
inte i skymundan,
utan för att han vill stanna
av kärlek
På samma sätt
väljer jag att stanna
hos honom
Av fri vilja
och för att jag vill stanna
av kärlek
Jag tror faktiskt att han insåg
nånstans utmed vägen
att livet är nu
