.

Min kropp minns smärtan..

Lördag kväll
han
i soffan mittemot

Jag
med korslagda ben
bekvämt tillrättalagd
med laptopen i knät
och filten som alltid värmer

Från teven flashar bilder förbi 
Ljuden når mina öron
men inget registreras

Känslan jag har i kroppen är orolig
(jag kan inte förklara varför, har bara den där oroliga känslan i kroppen, känslan av att nåt inte stämmer..)
Jag avfärdar mig själv
direkt och bestämt
Jag ska inte snöa in
inte fastna
i nätet av ältande

Så jag tiger
förstås
Jag säger några ord
till honom
i soffan brevid
och han svarar
utan att se på mig

Jag tar en rödvit-randig Marianne ur godisskålen på vardagsrumsbordet
tar bort det prassliga pappret och stoppar mintkaramellen i munnen
Sänker sen åter blicken
ner i laptopen
försöker fly
mina irrationella känslor




(Jag kom ner för trappan, kanske för fort, kanske var han inte beredd,
eller är jag bara för ärrad för att se klart?)




Facebook.
Åter detta förbannade jävla fucking Facebook.
*skrämmer mig ännu*
Det gör ont att erkänna, men vem ska jag ljuga för?
Mig själv?!

Han bläddrade
till synes helt planlöst
bland vännernas uppdaterade statusfält
om Sveriges jobba förlust mot Danmark
och störda idioter till domare
som inte borde få döma..

Jag frågade om han hittade nåt intressant
(och sen hatade jag mig själv för att jag frågade!)
och han svarade något svävande
som inte alls lugnade...

Vännen.......sätt Dig själv i främsta rummet nu. Mår Du inte bra så fram med det. Fråga honom, konfrontera. Det är inte lätt, jag vet. Man känner sig dum, misstänksam och hela tiden med känslan av att man förstör när man inte kan slappna av eller förlita sig fullt ut. MEN.......Du måste våga lita på Dig själv. På din intuition. Det om något har jag lärt mig genom min tragedi.



Berätta för honom om dina känslor, vad Du tänker och vad "facebook" symboliserar för Dig. Han borde förstå.



Är det kanske något annat som Du hakat upp Dig på? Kanske Du inte kan sätta fingret på vad det är? Men nåt får Dig att fundera.



Sitter själv just nu uppkrupen i soffan med laptopen i knät.För stunden mår jag bra. Det börjar bli sent och snart dags att lägga sig. Känner så med Dig och vill säga att jag förstår. Jag förstår Dig verkligen.



Dina tankar och känslor är inte FEL, de är fullt naturliga reaktioner efter vad Du varit med om. Glöm inte det.



Vi är främlingar fast ändå inte. Långt bort fast ändå så nära. Olika liv men ändå så lika erfarenheter. Du är inte ensam......glöm absolut inte DET.



Många kramar från en trött Eyla som nu knoppar in för natten.

Tack så hemskt mycket för din kommentar! Det är den finaste jag någonsin fått. Jag har kikat runt lite här och jag förstår, att du förstår mig. Åtminstone vad jag menar med inlägget du kommenterade. Ett svek är ett svek är ett svek, är ett krossat förtroende.



Jag skriver väldigt mycket... både lite här och lite där. Det är en alltid lika otrolig känsla då man lyckas beröra någon. Tack så hemskt mycket för dina ord!