.

vägrar dra ensam

Jag blir så obehagligt förstummad
av din kvävande tystnad

Du blir så skrämmande förstummad
av dina namnlösa rädslor
som fastnar i halsen
och knyter i maggropen

Och jag tror att vi hamnat i en återvändsgränd?!

Och skottkärran
(den som vi skulle dra tillsammans)
ligger omkullvält
lämnad kvar
där borta i dikesrenen
och vet du vad,
jag struntar i den den här gången..

Jag struntar blankt i den
Orkar inte vända tillbaka för att hämta den
än en gång

För hur många gånger har jag bett dig
att dra skottkärran tillsammans med mig?

Du vet, varsitt handtag, samma mål, gemensamma krafter,
kämpa tillsammans, övervinna motgångar, jobba ihop, engageras
brinna för det som är vårt, enas, sträva framåt, bekräfta och bejaka..

..tillsammans..


Men lik faan så står den där nu igen
skottkärrehelvetet
omkullvält
och lämnad
i dikesrenen

för att jag vägrar dra den ensam

Ville bara säga att jag tänker på dig.



Vi hamnar ju i våra "perioder" ibland.När allt är tungt och jobbigt.



Kramar om :-)

Kramar om dig det allra hårdaste!

S : Tack fina du för svaret!

Vet inte riktigt hur din story ligger till, men av det jag läst känns det som vi varit med om liknande saker.. just det där fruktansvärda sveket man aldrig trodde var möjligt, och de andra sveken , de som aldrig mer skulle ske..

Att se den man älskar, som är mer än hälften av en själv, ljuga en rätt upp i ansiktet ... gång på gång...



De spår ett sånt förhållande lämnar i en suddas nog aldrig ut.. de finns kvar o bränner en lik förbannat då man blir påmind eller tänker tillbaka...

Är fortfarande tillsammans med min "andre hälft" , jag lever på hoppet att han blivit den jag en gång träffade.. den som var mitt allt och som fortfarande hade ett rent samvete...



Ser fram emot att följa din blogg, inte för att jag förväntar mig något av dig, utan för att jag blir helt hänförd och mållös av det du skriver..



Massa varma kramar. Du kämpar inte ensam där ute, vare sig du är ensam nu eller inte.