.

Varför?

Jag har funderat på din fråga länge Kristina,
så många gånger
för att försöka förstå
varför?

Varför gav hon mig tillgång till allt?
(Ja, jag fick se allt till sist. Mail, sms, mms, telefontrafik, allt..)

Vad hade hon att vinna på det?

Jag tror att hon fick en slags egoistisk bekräftelse av att få visa mig att hon ständigt fanns i hans erotiska dagdrömmar? Jag tror faktiskt att hon njöt lite av det? Av att vara i centrum, jag tänker att hon kanske rentav "växte" för stunden?

Men det kan också ha varit så att hon ville visa mig alla perversa kladdiga konversationer för att rentvå sig själv?
Genom att visa mig alla mail så fick jag ju se med egna ögon vem han egentligen var, och i ärlighetens namn så var det faktiskt inte hon som var den mest pådrivande i deras relation.. Kan det vara så tror du?

(..samtidigt sitter jag och tänker på hur mycket hon faktiskt sänkte sig själv genom att överlämna det där tunga kuvertet till mig.. Eftersom alla konversationer dem emellan var totalt ocensurerade så fick ju även jag tillgång till en massa integritetskränkande obehaglig information om henne.. så hur tänkte hon?? Jag vet inte..??)

Eller var det kanske så att hon ville att han skulle få lida?!
Ja, för hon visste ju min åsikt i frågan, vi hade ventilerat ämnet många gånger under fikarasterna på jobbet..
Hon trodde sig veta till hundra procent att jag absolut skulle lämna honom om något sånt här kom fram, och när hon sedan bittert insåg att hon inte kunde få honom så gjorde hon sitt allra bästa för att se till att jag inte skulle vilja ha honom heller?? För att skada honom?

Kan det vara så tror du?

Jag har faktiskt inga givna svar i den frågan..
Bara funderingar
och nötta teorier
djupt inuti..



Det enda jag vet med säkerhet är att jag nästan tycker synd om henne.. after all..
Bara en söndertrasad fläckad själ kan väl känna bekräftelse av att skada och slita itu en annan.. ?
















Tack för att ni läser, lyssnar, reflekterar, kommenterar och reagerar.
Det betyder så oerhört mycket för mig ♥

Jag som har funderat på att berätta för henne. Liksom låta henne veta vad hennes man egentligen sysslat med. Kanske inte på samma vis som du fick veta, men ändock.



Jag vet inte. Det kanske inte är en bra idé trots allt?

Det här kanske låter motsägelsefullt, men jag tycker att det är bättre att få veta sanningen.



Absolut.



Även fast det smärtar..

Jag kan inte tänka mig att hon lät Dig veta för att vara snäll. Hade hon brytt sig om Dig och Dina känslor så hade hon aldrig påbörjat något med Din man från första början.



Om hon ville lätta sitt samvete (om hon nu har något, tvivlar??) så kunde hon låtit Dig få veta på ett skonsammare sätt. Att hon utlämnade sig själv så tyder på att hon inte riktigt kanske tänkt igenom konsekvenserna av sin handling. Det var viktigare för henne att markera, visa sin makt och kanske indirekt genom detta straffa Din man.Det till den grad att hon faktiskt inte brydde sig om vad som kom fram om henne. Hon blev ju "ratad" till sist och det måste ha svidit.



Jag tycker inte synd om henne, inte det minsta. Hon är vuxen och ansvarar för sina handlingar. Man har ALLTID ett val. Det går inte att dölja sig bakom "jag hade inget val" eller "jag var tvungen".

Hon hade makten för en stund. Genom att göra som de gjorde så omyndigförklarade de Dig. Förde Dig bakom ljuset. I min värld så är det nästan det värsta du kan göra mot en annan människa.Att förnedra någon så.



Nej, Leia.....hon har uppenbarligen problem. Hon är nog inte bara en söndertrasad fläckad själ utan frågan är om hon har någon själ alls. Vem gör så mot en annan människa?

Ja, men man kan berätta på olika vis. En oskyldig lapp/brev där det bara står "vet du vad din man håller på med" eller liknande. Att skicka alla brev, telefonsamtal, sms osv är bara osmakligt och till vilken nytta. Till vilken nytta?



Jag tror att det är som du säger, lite av varje. Jag tror att det gav henne bekräftelse. Makt. Då hon kände sig som kvinnan i hans liv. För att stärka sin egen position i deras relation.

Dels för att såra dig. På djupet. Att förgöra dig, sudda ut dig ur hans liv.

Kanske ville hon också visa vilken man du var tillsammans med. Men jag tror inte det. Jag vill tro att vi har mer finess än så. Vi kvinnor. Jag inser ju att alla inte har det. Särskilt inte de som är "den andra kvinnan".



Men frågan kvarstår ändå och något riktigt svar får du nog aldrig. Makt. För att göra dig illa. För att stärka sig själv. För att få dig att lämna honom.



Men vad jag inte förstår, är varför de kvinnor som har affärer med gifta/upptagna män, måste berätta det för frun? Det är inte hennes uppgift. Varför ska man sparka på någon som redan ligger även om den personen inte vet om det ännu. Vem har gett den andra kvinnan den rätten, och hur kommer det sig att hon tro sig ha den rätten. Att härska och söndra.

Ta ut det på mannen istället. Det här han som är boven i dramat, inte hans fru/sambo.

Kanske gjorde hon det för att straffa honom.



Och du "hon den andra". Visa mer respekt för dig själv och för den kvinnan vars man du bedrar henne med. Det är inte upp till dig att avgöra om och när hon ska få veta. Den rätten har inte du. Du har redan trampat sönder henne genom att ha en affär med hennes man. Gör henne inte mer illa. om du vill behålla din värdighet. Det är inte ditt beslut. och det borde du ha förstått den dag du gav dig i lag med någon som redan var upptagen.



Och Leia. Svar får vi aldrig. Vi kan bara gissa. men i slutändan så är det du som har blivit vinnaren, om det nu finns vinnare och förlorare, i den här historien. Du är stark och så klok.

En kvinna att beundra faktiskt.

Även jag blev ju bedragen av min man och även jag lever fortfarande kvar i förhållandet.



I mitt fall blev det så att älskarinnan letade upp min dåvarande blogg och kommenterade i den. Skrev att jag borde förstå att mitt liv ihop med min man var slut, att han sagt att hon var kvinnan i hans liv, att det var med henne han åkte bort några dagar den sommaren...

Jag var då nyförlöst med vårt andra barn.



Till Hondenandra vill jag skriva GÖR DET INTE. Deras relation är inte din sak, du har ingenting med den att göra. Du valde att vara tillsammans med en gift man. Du har skrivit vackert, poetiskt och engagerande om det men det ändrar inte faktum. Det är fel, du har förnedrat en annan kvinna, hans fru, å det djupaste. Vad som händer mellan dem har du ingenting med att göra. Lämna det där.



Till dig Leia, det var synnerligen grymt av denna kvinna att ge dig allt denna information. Att veta att någon varit otrogen är nog illa, man behöver inte veta mer än så. Inte få alla fula detaljer, inte smutsa ner sin tillvaro med ett elände man inte kan förändra. Han var otrogen. Man kan fortsätta tillsammans eller man kan skiljas åt. Man kan inte ändra det förflutna. Väljer man att fortsätta tillsammans är det bättre att inte veta precis allt. Då blir det bara mer saker man måste lägga bakom sig, mer saker att förlåta.

Det du beskriver hände mig också..

(det har jag inte berättat om här ännu..)

Det kanske kommer..?



Hon hittade också min blogg..

(den "officiella" blogg som jag hade förut)

Hon valde också att kommentera I den, TILL mig, och riktigt konstiga kommentarer dessutom..

(Jag känner nu att jag måste skriva om det också, för det är en story för sig själv..)



Jag har så svårt att förstå hennes beteende..

Jag har lika svårt att förstå hans beteende när jag tänker efter..



kramar om

Jag hade gärna lämnat det, tro inget annat. Jag hade mer än gärna lämnat hela den här hemska månaden bakom mig för det som hänt är så tungt och tufft att jag ibland inte kan andas.



Men så tittar han på mig med den där blicken igen, som om inget av det som hänt nånsin hänt. Och jag vet inte ens om hon vet om det mörka i honom.

Jag blev själv bedragen under några jobbiga veckor när jag låg vaken hela nätterna igenom med en isande känsla i magen av att något var fruktansvärt fel.

Jag funderade länge på om jag skulle ringa hennes man och berätta vad hon gjort några höstveckor förra året, men beslöt mig för att låta bli. Man vet aldrig i vilket skick människan i andra änden av informationen är i. Tänk om han gått in i en depression, tänk om han är en man som får något svart i blicken och ger sig på mamman till sina barn?



Jag bestämde mig för att försöka att inte sjunka till deras vidriga nivå, och det är jag lycklig över idag. För nu när jag, med den sargade självkänslan, börjar resa på mig, känner jag mig glad över att jag i en av de svåraste perioderna i mitt liv var sann mot vem jag är.



Leia - dina ord och din styrka är som balsam för en sårig själ!! Vilken gåva att kunna uttrycka sig så vackert !

Vet du hur jag tänker när jag "tycker synd om"...?



Jag brukar tänka så här.



Människor som beter sig illa gentemot sina medmänniskor har inte kommit till insikt ännu..



Människor som beter sig illa gentemot sina medmänniskor har inte utvecklats personligen, de står kvar och stampar på en lägre nivå på sin egen personliga trappa..



Jag ser det som om jag står på ett trappsteg lite högre upp, och ser ner på dem andra med medlidande..



De har inte levt det liv jag har levt.

De har inte upplevt det jag har upplevt.

De har inte lärt det jag har lärt.

De har inte insikt.



Utan insikt förstår man inte bättre...

Hur kan jag anklaga/hata/döma någon som inte förstår bättre än så?



Nej, jag väljer att inte hata.

Jag väljer att ställa mig "över" sådant beteende.

Jag väljer MIG själv framför hatet och förblindelsen.



Jag "tycker synd om henne" för att hon inte är "större" helt enkelt..



Jag tycker synd om henne för att hon är så "liten" iuniversum...



Jag tycker synd om henne för att hon inte respekterar sig själv..

Leia....jag förstår hur Du menar.



För egen del så känner jag att jag kanske inte kommit riktigt så långt ännu. Jag har inte ork att tycka synd. All min kraft går åt till mig själv. Det innebär inte självklart att jag därmed hatar, nej, jag hatar inte henne. Jag hatar inte honom. Honom älskar jag fast jag i perioder fortfarande kan bli så arg på honom. Det kan explodera inom mig. Men samtidigt som jag vill be honom fara åt hel...te så vill jag ta honom i min famn och säga att allt blir bra. Att jag älskar honom. Märkligt. Henne förstår jag mig inte på. Precis som Du själv skriver i Ditt svar till Maja Gräddnos. Vet inte varför det är så viktigt för mig att veta vad hon var ute efter? Jag har liksom bara hakat upp mig på det. Vill veta. Jag vill få ett sammanhang.



Jag har aldrig haft någon kontakt med henne. Vet egentligen inte mer än vad jag fått veta genom min man. Jag har sett kort och det är inte så att hon är någon skönhet precis. Men något hade hon ju som min man föll för och det svider i mig.



Det är destruktivt och jag måste släppa det. Jag kommer aldrig att få några svar och jag måste inse det.



En av mina vänner sa i ett förtroligt samtal att hon ansåg mig vara den starkaste person hon någonsin mött. Jag? Kanske kan jag framstå som det? Kanske är jag stark och det hon säger är sant? Men varför känner jag mig då så liten inombords? Längst inne i mig är jag liten och rädd, rädd att jag aldrig riktigt skall komma över sveket och rädd att jag aldrig riktigt skall hitta mig själv igen.



Kram

Jag är inte heller "där" jämt..

Oftast går det bra, men jag, liksom du, faller hårt och djupt ibland och just de dagarna blir vanligtvis lite mörkare och tristare. Tro mig, smärtan gör sig påmind ibland, absolut..



Däremot kan jag märka att den bleknar ur med tiden..

Den är inte lika hårt attackerande längre..

Jag faller inte handlöst av att höra hennes namn..

Jag sjunker inte till botten när jag ser hennes vänner.. Jag har nog fått en distans som är sund för mig..



Men jag vet också..

Varje gång vi stöter ihop..

På gatan..

På jobbet..

Så smärtar det..



Och jag förstår dina funderingar..

Jag är likadan..

Jag ville också ha ett sammanhang..

Jag ville också veta veta veta..

Jag fick många svar, men långtifrån alla, och tyvärr fungerar hjärnan så att den skriver ihop sina egna svar när inga andra finns att tillgå..



(de svaren blir inte alltid rätt...)



JAG tror på din vän.

Jag tror att du är stark.

Om du INTE vore det så hade du nog inte kraften att skriva allt det här som du skriver till mig!? Jag känner att du är en stark och stolt kvinna.. precis som jag.. och jag känner ju som du..



Jag VILL stanna hos min man.

Jag HAR VALT att stanna.

Jag har VALT att försöka.



....även fast det smärtar..



VARM HELGKRAM!!!!!

Får man försiktigt fråga hur länge sedan allt är för Er? Själv fick jag veta genom att konfrontera, misstänkte direkt att något var fel redan innan jul men kunde inte riktigt sätta fingret på vad förrän i mitten på feb- 09. Min man erkände då utan omsvep. Han mådde riktigt dåligt. Ett "misstag" i fyllan efter julfesten hade blivit några träffar till. Egentligen har vi aldrig haft det dåligt. Självklart är det ju inte kanske himlastormande varje dag efter 20 år tillsammans men vi hade absolut ett bra liv, mycket närhet, regelbunden sex ja.....jag förstår inte.....och det gör inte han själv heller. Mycket på jobbet för honom, jag blev i denna period uppsagd pga arbetsbrist och gick in lite i mig själv och deppade. Så plötsligt fanns HON där på jobbet. Hon uppmuntrade, berömde, visade sin uppskattning och fanns nära, nära varje dag. Jag försvann i pereferin. Jag bleknade mot henne. Jag var bara den som skötte allt praktiskt hemma och rent administrativt fick allting att gå runt. Själv hade han spännande möten på hotellrum med en annan kvinna. Han säger att när väl misstaget var begånget 1 gång så förstod han att allt skulle gå förlorat (han visste min inställning till otrohet) och då fortsatte han att träffa henne några ggr till liksom för att bekräfta för sig själv att han gjort rätt. Intala sig själv, försvara sig själv att HON faktiskt var värd det.



Han säger till mig att han aldrig valt bort mig, att han aldrig slutat älska mig. Jag säger att han visst valde bort mig i och med att han gjorde som han gjorde.



Han ångrar sitt misstag nåt fruktansvärt. Han insåg vad han var på väg att förlora. Gräset är inte grönare på den andra sidan. Han insåg också att det vi har är så mycket större och djupare och att han är beredd att göra allt för att få behålla OSS.



Och jag? Jag älskar honom. Trots allt. Mina barns far, min tvillingsjäl, min älskare och bästa vän. Det fanns inget annat alternativ för mig än att försöka förlåta (trots att jag aldrig trott att jag skulle kunna). Därför är jag nu här på den långa och vingliga vandringen på stigen mot ett nytt liv. Idag har det gått lite mer än 7 månader sedan jag fick bekräftelse på sveket. Det har varit en jobbig tid. Det är fortfarande jobbigt men som Du säger så bleknar det mer och mer.



Hur långt har Du kommit? Hur länge har Ni "kämpat"? Förstår att det är olika för alla men samtidigt skönt att få en "måttstock" på vad man har att vänta. Jag skall aldrig ta något för givet i livet mer. Jag är bränd. Samtidigt har det gjort att jag upplever allt så mycket mer nu, tar till vara varje sekund. Livet är här och nu. Låt inget gå förlorat.



Kram