Träffar mitt i hjärtat..
Det här är något av det vackraste och sannaste jag någonsin har läst, en fantastiskt avskalad reflektion från en av mina läsare.. Sådana här kommentarer gör mig så ärligt och uppriktigt glad, kanske allra mest för att de bevisar att viljan att vinna kan vara mycket starkare än rädslan för att förlora..
Eyla´s kommentar:
"Jag saknar hon som var jag. Hon som levde mitt liv före "katastrofen". Glad, orädd, med en omättlig aptit på livet och ett självförtroende vissa skulle dö för. Hon försvann. Jag förlorade mig själv och det gör så ont att inse att hon aldrig riktigt kommer tillbaka.
Sanningen kommer ifatt oss alla till slut. Så gjorde den även med oss, mig och min man.
Den slår till med oanad kraft. Skoningslös, hårt och brutalt. Den må vara hemsk men jag föredrar ändå den framför att leva i en lögn. Bedragen, sviken. Sanningen befriar också, kommer med hopp om något nytt. Sannningen gör Dig fri.
En ny kvinna håller på att ta form i mig. En som ser livet annorlunda. Inte bättre inte sämre men annorlunda. Hon må vara ärrad,sårad, nedräknad men hon är stark. Inte ett offer. Aldrig någonsin ett offer. Nu måste jag bara lära känna henne, acceptera henne och bli vän med henne.
Löftet jag gett mig själv är att jag skall våga förlora mig i kärleken till min man igen. Inte bara överleva utan våga LEVA. Hans ärliga ånger och hans öppna sätt att vilja läka mig, oss bär mig framåt. Oändliga samtal, närhet, något nytt spirar mellan oss idag.
Jag tror att vi med tankens kraft kan påverka våra egna liv. Vi kan VÄLJA vad vi fyller våra liv med. Jag väljer att fylla mitt med kärlek och jag väljer att förlåta och gå vidare. Precis som Du skrev så är det ett av de mest genomtänkta val jag gjort i livet.
Lätt är det inte alltid. Ångesten fyller mig ibland. Bearbeta kommer jag nog få göra hela livet framåt. Men jag väljer det också....att inte stagnera utan att låta mig VÄXA.
Kan vi hjälpa varandra genom att dela med oss av våra erfarenheter så är det fantastiskt. Jag blir tårögd när jag läser det Du skriver. Det träffar mig rakt i hjärtat. Så naket och avskalat men fullständigt unikt."
Och Eyla:
Det händer att jag också saknar "hon som var jag.."
Hon som inte blivit ärrad av naiviteten..
Hon som trodde gott och litade blint..
Den oförstörda varianten av
kvinnan i mig
Men i samma vändning kan jag ärligt känna
att jag inte vill vara
någon annan,
än den jag faktiskt är
♥
Till er som undrar..
Jo..
Jag förlät honom..
Nej, jag glömde inte
aldrig
men jag valde att förlåta
för att han förtjänade att förlåtas
för att han förtjänade att få en chans
att visa
att även den vildaste otyglade storm
kan mojna av till en stilla smekande bris
med rätt insikter
lärdom
kärlek
och förståelse
Och jag har inte ångrat mitt val
trots att det har fått mig att
vända och vrida på alla osagda ord.
Och trots att jag ibland har svårt
att se rätt
när nåt
känns fel
djupt inuti
Jag har blåmärken
på insidan av kroppen
som ingen kan se
och de påminner mig
ständigt om
att aldrig ta för givet
och att aldrig lita på någon annan människa fullt ut..
Men jag valde att förlåta
Det var mitt val
och det är ett av de mest genomtänkta val
jag någonsin har gjort
Jag säger inte att det är lätt
Jag säger inte att det är rätt
Men jag vet
att det finns möjligheter
där andra väljer att se oöverkomliga hinder
Och jag vet
att slutet
kan vara början
på något ännu bättre..
Jag vågade hoppa!
Han och jag..
Man brukar säga att motpoler dras till varandra..
oavsett rätt eller fel
Det kanske var så det var med oss?
Vi är som natt och dag
han och jag
Jag är lättläst och social
den som skrattar högt
och vågar synas
Den som organiserar
och artikulerar
Den som drar igång
och håller låda
Utåtriktad
utagerande
uttrycksfull
Jag är måhända ärrad
av livet
av orättvisor
och av vuxna
som inte förstod hur man bäst tar hand om ett barn..
Men jag är stolt
över den jag är
oavsett själsliga blåmärken
och svåra kval..
Han..
Han är allt det andra..
Han är ganska innesluten
och tystlåten
Den som hellre iakttar
och lyssnar
med stora utestängande cementvallar
av integritet
En sån som ibland uppfattas som "svår"
Han är skyddad
från ondo,
i sin uppväxt.
Har aldrig känt sorg
har aldrig rört vid ångest
eller hört oändliga tårkanaler brusa
Jag
äldre
erfaren
världsvan
Han
yngre
oerfaren
ovan
Vi drogs till varandra
Motsatserna
Våra olikheter lockade
Han var "förbjuden frukt"
så ung
orörd
oförstörd
Jag försökte stå emot
Länge
Tittade bort och tänkte förbi
Ändå kunde jag inte förneka
att det kittlade
alldeles för djupt inuti
för att bromsa...
Jag förstår..
Jag kan se vad han föll för..
trots att det gör ont
Jag kan förstå hans kittlande nyfikenhet
för hennes busiga gröna ögon
glittrar farligt,
och hennes kvinnliga kropp
skriker vällustigt,
och utmanande
men utan ord
helt ljudlöst..
När hon fuktade sina läppar
med ett ljusrosa läppglans från Dior
och när hon log mot honom
med hela ansiktet
så var han fast
och jag kan förstå det
Klyftan mellan hennes fräkniga bröst
och doften av hennes nytvättade hår
Svanken i ryggslutet och alltför trånga jeans,
och han kunde inte stå emot henne längre
jag kan förstå det
Hon lockade honom som en djurtämjare lockar sitt vildaste byte,
med van hand förde hon sina fingrar över de strängar som gav mest utdelning,
och snart hade hon fått honom dit hon ville..
In i nätet
Hennes nät.
Fångad.
Tagen
Makt
Överlägsenhet
Jag tror att hon njöt av vetskapen om att jag fanns där i periferin.
Jag tror att hon njöt av att sitta där
(några ögonkast längre bort)
och titta hånleende på mig
med de allra bästa korten på handen
Och jag kan förstå det också..
Rätt ur hjärtat
HAN har erkänt att han har hittat min blogg
Först blev jag så förbannad på honom
(för att han inte hade sagt något
för att han hade läst allt jag hade skrivit,
men framför allt för att han inte berättade
utan läste i avvaktande tystnad..)
Men så insåg jag
att jag står för vartenda ord som jag har skrivit.
Jag står för varenda tanke
varje fundering
varje mening..
Så jag fortsätter att skriva här.
Öppenhjärtigt.
Sårande.
Ärligt.
Rätt ur hjärtat
utan minsta lilla censur
Det är hans egen huvudvärk om han väljer att läsa..
Så resonerar jag.
Hans huvudvärk..
Söka svar
Vi sitter i ett alltför kvavt rum på plan 2
några trappor upp
i ett av stadens allra vackraste hus
(det med tornrum på utsidan och krossade drömmar på insidan...)
Trots att de tunga persiennerna av borstat stål är neddragna sedan tidig förmiddag så trycker värmen så påtagligt inne i det opersonliga och trista rummet. Tre vuxna människor sitter runt ett rökfärgat glasbord från Ikea, och på bordets mitt har någon placerat ut Lambi-näsdukar, och jag tänker att de kanske ska användas till att snyta ut infekterade känslor eller för att torka trötta rödgråtna kinder..
Terapeuten mitt emot oss rätar bestämt till en av sina ostadiga hennafärgade hårlockar i pannan, och så tittar hon på honom med genomträngande och sökande ögon:
-Vill du berätta för mig varför det blev som det blev?
-Vad var det som du saknade i din relation när du valde att vara otrogen? frågar terapeuten,
och jag känner genast hur hans konflikträdda själ börjar skruva sig baklänges några varv innan han hittar orden..
Jag hör vad han svarar,
för orden i hans mun bildar fullständiga meningar
som försöker förklara
ibland försvara
sneda steg
och
raka svek,
men jag känner ändå att han glider undan
för att slippa känna..
-Hon gav mig bekräftelse, svarar han med bruten och besvärad röst.
-Fast det gjorde ju du också säger han i nästa sekund och han tittar på mig med plågade ögon..
-Och hon gav mig uppmärksamhet säger han sedan vidare,
och det smärtar mig så att höra
för jag inser
att jag verkligen inte hade några andra val
jag kunde inte agerat annorlunda
för det hade hänt ändå..
*funderar tyst för mig själv*
Jag kunde inte tävla mot henne i den frågan helt enkelt.
Hon fanns så nära, både fysiskt och psykiskt.
Medan jag bara fanns i dunklet
som en luddig bakgrundsfigur
lite suddig i kanterna
och ganska blek..
Ovisshet
Jag tänker att det känns ungefär som att ha en knappnål inuti hjärtat
oftast går det bra
om vinkeln är den rätta
om knappnålshuvudet vilar försiktigt
vänd åt rätt håll
då känns inte nålen överhuvudtaget
märks inte
alls faktiskt..
Men så plötsligt
vrider jag mig lite för hastigt
eller när jag tänker ett steg för mycket
eller sjunker för fort
..då tränger plötsligt nålspetsen djupt in i hjärtats kärlrika innerväggar
och blodet börjar sippra ljudlöst
jag pressar mina käkar hårt mot varandra
och stänger inne ett kvidande
när det svider
och gör ont
(men bara inuti, aldrig utanpå)
Och aldrig någonsin är jag förberedd på när..
Rädd för elden
Det är mörkt utanför mitt sovrumsfönster
nästan becksvart
i augusti månad..
Ljuset från det förbipasserande tåget mot Norrland är det enda som stör tystnaden
när jag försöker finna orden
de som kan förklara
vad det är som får mig att tveka
och backa undan
rädd för elden
Han säger att han ljuger för att skydda mig..
Han säger att han ljuger för att undvika att skada mig..
(Och inget av det där han säger
kan jag någonsin förstå)
Jag bör inte ifrågasätta honom säger ni
Men får jag inte ifrågasätta honom när han plötsligt försvinner ut i krogvimlet på Stureplan, trots att han sms-ade mig någon timme tidigare och skrev att han var på väg hem?
Får jag inte ifrågasätta honom när de hastigt ihopkokade lögnerna plötsligt blir alltför många och för svåra för honom att hålla isär? Då han stressat förklarar samtal A med samtal B tills sanningen brutalt kommer ikapp honom när turerna blir för många och klockslagen krockar brutalt med de vilsna förklaringarna..?
Får jag inte ifrågasätta honom då heller?
(..jag bara undrar..)
Tro mig..
Jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnerna
Fastnar
Jag är så tydlig mot honom.
Övertydlig
Jag berättar NÄR det gör ont och VARFÖR.
Jag ber honom att inte sparka på mig när jag redan ligger ner.
Jag ber honom att skydda mitt ömtåliga hjärta och hålla mig hårt i sina armar.
Men det räcker tydligen inte?
Jag når inte fram?
Han hör nog, men han tar inte in.
Förstår inte?
Greppar inte?
Och jag snyftar tyst när jag snubblar på mina egna trasmattor..
Fumlar i mörkret och försöker känna de dofter som hjärnan minns men som inte längre finns..
Jag försöker laga de krackelerade sprickorna invid hjärteroten
men hindras av lögnerna som gräver nya gropar och sopar igen spåren som leder rätt..
Jag saknar dig
förbannade jävla idiot
Vad tycker du?
Jag måste få fråga er kloka läsare om råd...
Är det fel av mig att be honom att inte radera sin webb-historik på datorn?!?
(Eftersom mycket av den här affären med älskarinnan har haft sin botten i internet med dejtingsidor, mail, Facebook o.s.v så tycker jag att det skulle kännas bra om jag bara kunde få "se" hans fotspår på internet numera..)
Men jag undrar ändå?
KAN jag verkligen be honom om det?
Kan jag "begära" att han inte ska radera sin historik så att jag får känna mig tryggare?
Eller är det "för mycket begärt"?
Överdrivet??
(...men varför ska man ens radera sin historik funderar jag vidare?
Jag gör ju inte det, varför skulle jag göra det? Jag har ju ingenting att dölja... !?)
Vad tycker du?
..din åsikt är viktig för mig..
Tack
Tack snälla för era fina kommentarer.
De värmer så djupt inuti ska ni veta...
*kramar om er extra hårt och länge....*
Till sign "L" vill jag säga TACK och jag lovar att maila dig inom kort. TACK för att du delar med dig av dina erfarenheter och dina sorger. Tillsammans kan vi bli starkare! Mail kommer snart. Varm varm kram från mig.
Till anonym vill jag säga: skriv en till kommentar och lämna din mailadress så lovar jag att återkomma till dig. Jag tror att ältande och utbyte av tankar och känslor kan hjälpa oss drabbade framåt.
Vi hörs snart igen.
Ta hand om varandra ♥
Rädd
Om jag kunde förklara för honom hur det känns att ha minusgrader närmast benmärgen?
Om jag kunde beskriva känslan av att jagas av det som skrämmer allra mest?
Om jag kunde förmedla en bråkdel av rädslorna som hånskrattar och klöser
så kanske han skulle förstå?
Sönder av tystnaden..
S L Ä P P
I N
M I G
snälla!!
Jag trasas sönder
av tystnaden
Hängpelargoner och smärta
Ibland slår jag i backen
alltför våldsamt
och oväntat
Jag vill verkligen inte känna så
men jag hinner inte alltid värja mig
när minnena attackerar
hugger våldsamt
och biter sig fast
på min ärrade hornhinna
Mina blå ögon konfronterade motvilligt hennes gröna
nånstans mellan inbjudande butiksentréer och rosa hängpelargoner
ja, för staden är ju liten och torget är trångt
Jag med mina vita gympadojjor
hon med sina svarta högklackade
Och varför ska jag låtsas som att det inte smärtar?
Det gör det ju.
Smärtar
Jag inbillar mig att vi kan hjälpa varandra
vi som är utsatta för otrohet
vi som har blivit utsatta för otrohet
och även de som är otrogna
eller de som är älskare/älskarinnor?
Vi kanske kan ge varandra nya tydligare synvinklar
av svåra smärtsamma perspektiv?
Känner DU någon som är drabbad av otrohet?
Någon som kanske behöver ventilera luddiga tankar
och få luft under vingarna?
Snälla, ge honom/henne min bloggadress, vi kanske kan stötta varandra i mörkret?
Bara en tanke...
Det gör det ju.
Smärtar
Jag inbillar mig att vi kan hjälpa varandra
vi som är utsatta för otrohet
vi som har blivit utsatta för otrohet
och även de som är otrogna
eller de som är älskare/älskarinnor?
Vi kanske kan ge varandra nya tydligare synvinklar
av svåra smärtsamma perspektiv?
Känner DU någon som är drabbad av otrohet?
Någon som kanske behöver ventilera luddiga tankar
och få luft under vingarna?
Snälla, ge honom/henne min bloggadress, vi kanske kan stötta varandra i mörkret?
Bara en tanke...
Drömmar..
Inatt blev jag väckt av att han låg och kramade om mig hårt hårt hårt..
(Nästan krampaktigt och med lätt panik i fingrarna... )
Jag tittade yrvaket på klockan vid fönstret och insåg att det fortfarande var natt så jag försökte somna om, men då lyfte han huvudet och lade det suckande mot min varma bröstkorg. Med armarna hårt kopplade runt mig somnade han till sist om..
Jag kände direkt att "nåt var fel", så imorse när vi vaknade frågade jag honom vad som hade hänt..
Han såg på mig med besvärade ögon och svarade:
-Jag drömde att du inte ville ha mig längre..
Av krossade hjärtan växer man..
Tyck inte synd om mig, snälla..
(Det blir så fel då..)
Det är inte synd om mig..
Jag kan inte se det så..!?!
Det som har hänt är förbannat tråkigt,
absolut
men det är inte synd om mig..
Jag är inget nedsparkat offer för omständigheter..
Av krossade hjärtan växer man,
fråga mig,
jag vet.
Jag väljer att lära av mina tårar..
Lära av gråtens andnöd
av förtvivlan
och av mina hackande tänder som inte vill förstå
att sanningen just har blottats för mitt inre..
Jag väljer att växa av blåmärkena intill hjärteroten..
Så snälla, se mig inte som ett offer..
Jag ber dig, tyck inte synd om mig..
♥
Krama mig gärna istället..
Säg några kloka ord..
Och lyssna..
Men tyck inte synd om mig..
♥
Krama mig gärna istället..
Säg några kloka ord..
Och lyssna..
Men tyck inte synd om mig..
♥
Nånstans tror jag att allt sker av en djupare mening..
Bitterhet hjälper mig aldrig framåt,
självömkan stärker ingen ryggrad..
Och jag tror inte på att stänga inne
och trycka ner.
Jag tror på att öppna upp
och släppa ut.
Alltså öppnar jag mitt hjärta här för er..
Så krama mig gärna,
säg några kloka ord
eller bara lyssna en stund..
Men tyck inte synd om mig.. okej?!
*kramas*
Ett steg fram, två steg tillbaka..
Ett steg fram, två steg tillbaka..
Jag försöker lära mig att skilja på då och nu.
Jag försöker lära mig att v ä l j a vad jag faktiskt vill se.
Att v ä l j a vad jag vill uppleva, känna, ta in och registrera..
Vad vill jag ta emot och vad vill jag rensa ur?
Jag försöker deleta och sudda ut alltför skarpa konturer,
och jag låter hellre blicken sväva över torget än att fästa den vid det som bränns..
För det finns dagar då min ryggrad är mycket stoltare än förr..
och det finns nätter då jag redan har gått..
Men just idag glittrar det inom mig..
(Djupt inuti..)
So what?
Jag har tappat orden
Tappat fokuseringen
Tappat orken och lusten
Men okej...
Men okej..
Det borde vara så enkelt..!??!
Han säger att han älskar mig
(..det gör han ju, han säger ju det........)
Men vad hjälper det, om jag inte känner att han älskar..?!?
Hur känner man att man är älskad?
Man vet att han finns där..
Man känner sig trygg med honom..
Man känner tillit och harmoni med honom..
Tröstande, kramande, skrattande, skyddande, hjälpande..
Man känner att man kan vara sig själv till hundra procent med honom..
Man vet att han står alldeles intill, nära nära, och att han tar emot om man faller..
När man faller..
