Han och jag..
Man brukar säga att motpoler dras till varandra..
oavsett rätt eller fel
Det kanske var så det var med oss?
Vi är som natt och dag
han och jag
Jag är lättläst och social
den som skrattar högt
och vågar synas
Den som organiserar
och artikulerar
Den som drar igång
och håller låda
Utåtriktad
utagerande
uttrycksfull
Jag är måhända ärrad
av livet
av orättvisor
och av vuxna
som inte förstod hur man bäst tar hand om ett barn..
Men jag är stolt
över den jag är
oavsett själsliga blåmärken
och svåra kval..
Han..
Han är allt det andra..
Han är ganska innesluten
och tystlåten
Den som hellre iakttar
och lyssnar
med stora utestängande cementvallar
av integritet
En sån som ibland uppfattas som "svår"
Han är skyddad
från ondo,
i sin uppväxt.
Har aldrig känt sorg
har aldrig rört vid ångest
eller hört oändliga tårkanaler brusa
Jag
äldre
erfaren
världsvan
Han
yngre
oerfaren
ovan
Vi drogs till varandra
Motsatserna
Våra olikheter lockade
Han var "förbjuden frukt"
så ung
orörd
oförstörd
Jag försökte stå emot
Länge
Tittade bort och tänkte förbi
Ändå kunde jag inte förneka
att det kittlade
alldeles för djupt inuti
för att bromsa...
Är det verkligen så? Att motpoler attraheras? Ibland tror jag att man alltid letar efter sig själv...
Du skriver vackert
Vill fortsätta diskutera...
Oj vad jag känner igen mig..hmm...
Visst kan det vara så( tänker inte minst på oss själva) men ibland undrar jag om det inte är varit enklare med någon som i grunden är mer lik en själv.
Hur länge tänker du hålla kvar din identitet som "bedragen kvinna"? Jag menar, är det inte dags att gå vidare? Du har enorm potential, även relationsmässigt.
Jag är inte säker på att jag "håller kvar" min identitet som bedragen kvinna....?!
(Jag har två kategorier i den här bloggen, DÅTID och NUTID. De inlägg som är mest nedsvärtade är nog oftast dem som är från DÅTID.)
Med detta säger jag också att jag anser mig själv "gå vidare" varje dag.. Vissa dagar går jag framåt, andra dagar backar jag undan några steg, men jag går ändå åt rätt håll, det är min egen personliga känsla...
Jag har sämre dagar, och jag har bättre dagar, men jag använder den här bloggen som en känsloventil, för att jag mår bra av att skriva.
Tack för att du bryr dig om.
Det värmer.
Och jo,
det är dags att gå vidare.
(det är ju precis det jag gör)
