.

Till er som undrar..

---

Det är bara du själv som kan avgöra om det är rätt eller inte..Får känslan av att andra tycker du gjorde fel, du ska bara lyssna på vad ditt hjärta säger. Konsten att kunna förlåta är svår, att kunna förlåta krävs styrka. Men för din egen skull, försök glömma också..annars kommer du aldrig få ro igen. Lycka till.

Många tycker nog att jag gjorde fel..?

Många människor har åsikter om mitt val..

Men jag är trygg i mitt val, och det är det viktigaste av allt i läkningsprocessen.



Jag håller med dig om att det är en konst att förlåta, en konst som kräver styrka.



Jag håller dock inte med dig om att jag ska försöka glömma. Jag tror inte att man kan radera smärtsamma trauman ur cellminnena. Jag tror inte på att gömma, undertrycka och dölja. Jag tror på förlåtelse, men att glömma är inte möjligt. Inte enligt min tro.



:)



Kram

Jag vågade också hoppa.



Jag lever just nu i samma labyrinter som Du. Du tänker precis som jag och Du sätter ord på mina tankar. Så skönt att veta att det finns någon därute som resonerar som jag kring livet och de hinder vi möts av på livets vingliga stigar. Tack för dina ord!

Tack snälla

Jag blir så glad när det skapas en dialog mellan oss bedragna, de som bedrar och de som är älskare/älskarinnor. Jag tror att vi kan lära oss av varandras upplevelser och erfarenheter. Jag försöker fokusera på det som är starkt och jag känner mig faktiskt som en "stark" människa, mina mörka ord till trots..



Din kommentar gjorde min tisdag, lätt! :)



Tusen tack för den, och skriv gärna igen, jag blir nyfiken på dig nu..

Det krävs mod att hoppa. Om det någon gång behövs önskar jag mig samma mod som ni.

Gömma, undertrycka och dölja....det är jag specialist på..även om jag vet att det är fel. Man måste såklart bearbeta allt man är med om.



Kram

Jag saknar hon som var jag. Hon som levde mitt liv före "katastrofen". Glad, orädd, med en omättlig aptit på livet och ett självförtroende vissa skulle dö för. Hon försvann. Jag förlorade mig själv och det gör så ont att inse att hon aldrig riktigt kommer tillbaka.



Sanningen kommer ifatt oss alla till slut. Så gjorde den även med oss, mig och min man.

Den slår till med oanad kraft. Skoningslös, hårt och brutalt. Den må vara hemsk men jag föredrar ändå den framför att leva i en lögn. Bedragen, sviken. Sanningen befriar också, kommer med hopp om något nytt. Sannningen gör Dig fri.



En ny kvinna håller på att ta form i mig. En som ser livet annorlunda. Inte bättre inte sämre men annorlunda. Hon må vara ärrad,sårad, nedräknad men hon är stark. Inte ett offer. Aldrig någonsin ett offer. Nu måste jag bara lära känna henne, acceptera henne och bli vän med henne.



Löftet jag gett mig själv är att jag skall våga förlora mig i kärleken till min man igen. Inte bara överleva utan våga LEVA. Hans ärliga ånger och hans öppna sätt att vilja läka mig, oss bär mig framåt. Oändliga samtal, närhet, något nytt spirar mellan oss idag.



Jag tror att vi med tankens kraft kan påverka våra egna liv. Vi kan VÄLJA vad vi fyller våra liv med. Jag väljer att fylla mitt med kärlek och jag väljer att förlåta och gå vidare. Precis som Du skrev så är det ett av de mest genomtänkta val jag gjort i livet.



Lätt är det inte alltid. Ångesten fyller mig ibland. Bearbeta kommer jag nog få göra hela livet framåt. Men jag väljer det också....att inte stagnera utan att låta mig VÄXA.



Kan vi hjälpa varandra genom att dela med oss av våra erfarenheter så är det fantastiskt. Jag blir tårögd när jag läser det Du skriver. Det träffar mig rakt i hjärtat. Så naket och avskalat men fullständigt unikt.

<3

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: