.

Jag är så tydlig mot honom.
Övertydlig


Jag berättar NÄR det gör ont och VARFÖR.
Jag ber honom att inte sparka på mig när jag redan ligger ner.
Jag ber honom att skydda mitt ömtåliga hjärta och hålla mig hårt i sina armar.

Men det räcker tydligen inte?
Jag når inte fram?
Han hör nog, men han tar inte in.
Förstår inte?
Greppar inte?


Och jag snyftar tyst när jag snubblar på mina egna trasmattor..
Fumlar i mörkret och försöker känna de dofter som hjärnan minns men som inte längre finns..
Jag försöker laga de krackelerade sprickorna invid hjärteroten
men hindras av lögnerna som gräver nya gropar och sopar igen spåren som leder rätt..


Jag saknar dig
förbannade jävla idiot