.

Vad tycker ni?

---

--Ett fylleslag hmmm? Man vet alltid vad man gör. Det handlar om ansvar.

Hittar man inte hem har man problem(alzheimers)eller kanske annan vårdhjälp.



Hittar man in i en annan kvinna och erkänner "på en gång" för att det dåliga samvetet tränger sej på. Då är det dina egna reaktioner på det som hänt som ska avgöra om du ska stanna eller gå. Sätt för och emot. Du har bara ett liv. Är det värt det. Vad binder er samman för livet?



Känner man förvirring är man i konflikt med sitt inre övertygelse-system, då behöver man koppla ihop känslan med intellektet. Mage - hjärta - hjärna.



När en så'n här sak sker ska man ta hand om sej själv. Ingen är värd att bli dåligt behandlad. Hoppas mitt svar är till någon hjälp ???



Kram

Det är bara DU som kan bestämma hur Du ska göra.



Lyssna till Ditt eget hjärta. Älskar Du honom fortfarande? Älskar han Dig? Vill han uppriktigt fortsätta med Dig? Ångrar han sig? Att förlåta misstaget är en sak men att glömma är svårare. Men det är DU som bestämmer vad Du vill göra med DITT liv, ingen annan. Jag valde tidigt att fylla hjärtat med kärlek istället för hat och bitterhet. Det är svårt men det går.

Kram och lycka till!

Jag svarar som den andra kvinnan. Gör det som känns rätt och bäst för dig. Låt det ta den tid det tar. Ge dig själv den tiden utan att bry dig om honom. Tillåt dig att känna och fundera även om han vill ha ett svar nu.



Tillåt dig att vara arg och ledsen men acceptera också det som hänt. Och läs boken "Att leva ett liv, inte vinna ett krig".

Kram

Håller med föregående talare - lyssna till DITT hjärta. Vad vill DU?

Det är dock mänskligt att fela och att han berättade med en gång tycker jag tyder på en uppriktig ånger.

Lycka till.

Vad tycker jag?



Jag vet att det är svårt..

Jag vet att det är svårt att se saken klart och tydligt när man är mitt uppe i smärtvågorna..

Jag minns hur det känns att vara totalt nedsvärtad..

Jag kommer ihåg alla frågetecken som slog knut på sig själva i skydd av nattens mörker..



MEN



Jag valde att förlåta..

(det gjorde jag nog ganska omgående, inom tre veckor så visste jag att jag skulle förlåta honom, därför att mitt hjärta sa att det var det enda rätta)



Jag tror på att försöka smälta utan att ta svåra beslut alltför hastigt.

Jag tror på att försöka komma till sans innan man tar beslut, det hjälpte ju mig..



Låt det gå nån vecka.

Prata ärligt.

Berätta hur du känner.

Lev ut smärtan.

Skrik om du behöver.

Gråt när du behöver.

Bete dig som ett barn (om det är det du behöver).

Tillåt dig att vara I KÄNSLORNA.

Var ARG. Var FÖRBANNAD. Var LEDSEN.



SEN



Sen, när du känner att du har fått en viss distans, (hur lång tid det tar är nog individuellt), först då tycker jag att du ska fundera på dina beslut. Vad vill DU? Vad känner du? Vågar du satsa? Hur reagerar HAN? Är han ångerfull? Verkar han ÄRLIGT ångerfull? Visar han ånger? Hur beter han sig? Hur mår du?



Jag finns här.

Jag lyssnar.

Berätta gärna hur det går.



jättekram

Jag blir alldeles tårögd. Här har jag suttit i ett halvår utan någon som varken lyssnar eller förstår. Också får jag läsa det ni skriver...



För mig tog det inte mer än en vecka att förstå att jag skulle förlåta. Hur jävla arg jag än var. Jag bara visste det. Jag har alltid vetat att han är den RÄTTE.



Han har vart mycket ångerfull, aldrig ställt några krav och fått ta mycket skit av mig såklart.

Det har vart så svårt för mig eftersom alla mina vänner tycker att det bara är att "dumpa svinet" (jag har dessutom alltid sagt att om han någonsin skulle vara otrogen mot mig så skulle jag aldrig röra honom igen).

Men det folk inte verkar förstå är att man vet faktiskt inte alls hur man kommer tycka, tänka känna eller reagera. Man har faktiskt ingen aning.

Jag visste som sagt ganska snabbt att jag skulle förlåta. Men det har vart riktigt jävla jobbigt eftersom ingen har lyssnat, ingen har kommit med goda råd osv. Så TACK! Jag blir verkligen alldeles rörd, det betyder mycket att läsa det ni skrivit. Jag håller dessutom med Eyla, jag har också för länge sedan bestämt mig för att fylla mitt hjärta med kärlek. Man har inte tid att gå omkring att hata. Men jag är inte dum. Jag känner mig själv och hade detta känts fel hade jag lämnat honom.

Dessutom väger mina + tyngre än -.



Han och jag har alltid vart väldigt bra kompisar, vi skrattar mycket och har väldigt kul tillsammans. Vi diskuterar mycket, har mycket olika åsikter om saker och ting, men det gör det hela bara mycket mer intressant. Vi är passionerade och älskar att göra saker tillsammans. Dessutom älskar vi varanndra, mer än vad vi någonsin trodde var möjligt.



Jag vill verkligen på riktigt tacka er, det känns på något konstigt sätt som att vi har ett band till varanndra.

Ni förtjänar att vara lyckliga, vare sig hur ni bestämmer/har bestämt att göra med era respektive.

KRAMAR

Bästa du,



Jag vet precis hur det känns. För mig gjorde det faktiskt i början mindre ont än vad jag trodde att det skulle göra. Jag visste ju trots allt att han ville vara med mig och det räckte då. Men nu, ett halvår senare, när jag har distans till dramatiken, inser jag hur mycket det har förändrat. Jag är inte den jag var förut på gott och ont och han har ingen aning om vilka spiraler hans handlande har triggat.



Jag vill dock säga något som är ganska kontroversiellt i dessa sammanhang, nämligen att man inte ska överdramatisera. Vi är människor med lustar och vi gör misstag, det är inte svårare än så. Går man sönder av sorg gör man det, men man ska inte gå sönder för att man förväntas göra det.



Maila mig gärna om du känner för det ([email protected]). Lycka till!

Gissa om jag blir nyfiken på "de spiraler hans handlande har triggat"..



Jag känner en liknande känsla själv, och därför undrar jag vilka spiraler du menar...



SJÄLVKLART berättar du inget alls, eller bara det du vill.. Nyfikenheten triggas av min längtan att förstå mig själv och mina reaktioner..



Ha det gott!!

Att ge någon råd är inte lätt när man inte känner till hela situationen. Hur var er relation innan detta? Har ni barn? Ett vet jag och det är att fly aldrig är en lösning. Följ råden här ovan och låt det ta den tid och uttryck som du behöver. När du fått lite distans till sveket och känner att du har fotfäste så har du också svaret. Då vet du vad du vill och behöver göra.



Det är inget litet fel som han har gjort, men att direkt berätta och visa ånger är ändå positivt. Att ljuga om det inträffade hade varit värre, men nu finns det något att bygga på.



Kramar och lycka till!

Ibland gör det bara så ONT. Ibland griper det tag i mig, kramar mitt inre tills jag knappt får luft. Han svek mig. SVEK mig. Hur skall jag någonsin bli hel igen?



Ibland känner jag mig så stark. Som en urkraft som växer i mig och ger mig lugn. Jag har stått pall hittills. Jag har överlevt. Det kan ingen ändra på.



Ibland är jag så liten. Sårbar. Undrar om jag fortfarande duger. Är jag tillräckligt vacker, rolig, framåt och glad för att vara intressant? Vill han verkligen ha mig? Vågar jag släppa allt och lita på honom igen?



Ibland tittar jag i spegeln och ser "hon som var jag", full av självförtroende och livsvilja. Hon blänker till då och då. Hon är vacker. Strålar.En kvinna man vänder sig om för. Men varför stannar hon aldrig? Lika fort som hon kom är hon borta. Snälla kom tillbaka till mig!!



Ibland är jag bara full av alla dessa motstridiga känslor. Undrar hur jag reder upp dem alla?



Jag är inte feg för att jag väljer att stanna. Jag är modig. En av de modigaste kvinnorna som finns just för att jag väljer att våga konfrontera problemen.



Egentligen är det väldigt enkelt. Mitt hjärta tillhör bara honom. Jag älskar honom. Jag kan inte hjälpa det. Tusen gånger har jag försökt sluta älska honom men det går inte.



Jag hade fortsatt att älska honom även om jag gjort som många andra råder, dvs slängt ut honom. Hade jag mått bättre då? Mitt förnuft säger ABSOLUT inte.



Men...det är modigt att VÅGA se sanningen. Det är modigt att våga välja kärleken. Att VÅGA göra det som känns bäst för en själv. Modigt att inte alltid göra som alla andra vill och tycker.



Hur man än väljer att göra så är det inte enkelt. Smärtan finns där. Sveket svider. Du måste igenom det på ett eller annat sätt.Trots alla motstridiga känslor börjar jag förstå att jag faktiskt kommer ta mig igenom det här. Tilltufsad och kantstött med ett och annat ärr men fortfarande HEL.



Kramar

Jag blir så glad att ni, mina läsare, bryr er!! Det värmer i mitt hjärta ska ni veta!!



kramar om

Hej Leia!



Gick in för att säga hejdå. Tror att det är slut nu.

Slutet kan du läsa på min blogg.



Lev

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: