Cellminnen som spökar..
Jag känner att jag kanske måste förklara mig för er..
Det var inte så illa som det lät i det sista inlägget..
Inte alls faktiskt..
Det var bara nåt han sa,
nåt han svarade på en känslig fråga,
och svaret var inte det jag ville höra.
Svaret gjorde mig rädd.
I det läget skrek min kropps sönderslagna försvar rakt ut.
Mina celler minns nog för mycket av smärtan ännu,
och jag tror att mitt inre reagerade
innan jag själv hade hunnit analysera hans spontana svar.
Jag blev livrädd helt enkelt.
(vill inte uppleva smärtan igen)
aldrig
Med hjärtat på helspänn konfronterade jag honom..
Jag ifrågasatte det som smärtade och skrämde
och jag fick svar
(svar som jag kunde lita på, svar som kändes äkta och relevanta)
Jag inser att jag förmodligen kommer att återuppleva dessa stunder många gånger igen..
Stunder då tvivlena vaknar och rädslan slår till..
Men det gör inget..
Jag överlever..
Vi överlever..
Jag orkar kämpa..
Nu ska jag njuta av en avkopplande helg bland Halloweenutspökade barn
KRAM på er mina underbara läsare ♥
NI betyder mycket för mig!
Jag blev så ledsen när jag läste Ditt förra inlägg. Hela jag kunde känna med varje por i min kropp hur DU kände.
Lika glad blir jag nu när jag läser att det löst sig.
Det ÄR jobbigt. Man analyserar tonläge och meningar. Kroppspråk och vibbar.
Vi hade själva en liten incident i går, inget allvarligt men ett litet missförstånd.
Han inser ju vilket enormt stort förtroende han fått när jag nu lagt mitt hjärta i hans händer igen. Vilken uppoffring jag gjort för OSS.
Men...vi måste ju samtidigt försöka börja fungera som innan. HAN kan ju inte väga varje ord han säger.
Vi tar en sak i taget. En dag i taget. Han tröstar och förklarar och låter mig fråga allt jag vill. NÄr jag vill. Det är skönt. Det blir mindre missförstånd i vardagen då.
Halloween kvällen lider mot sitt slut. Måste slita mig från min laptop och försöka få lite sömn. Många kramar till Dig Leia. Hoppas Din kväll varit fin. Jag tänker på Dig!
Fina fina du. Då kan jag andas ut. Glad för din skull :)
Skönt att höra att du fortfarande kämpar och är stark. Tror på dig, önskar jag vore hälften så stark och modig som dig...Kram
