.

I kroppen studsar
en blandning av olust, oförstånd och beslutsamhet.

Jag tittar på mitt nya liv med lupp
och sen skriver jag 
en massa oläsliga sms
som jag aldrig någonsin skickar iväg
(för att jag vet att ingen jävel skulle orka tyda dem iallafall..)
 
Han hade kunnat be mig dra åt helvete femtiofem gånger minst.
för allt jag gör
och allt jag säger
och för att jag inte klarar av att glömma
att han trasat sönder min värdighet 

Men han gör ju inte det,
och jag undrar varför
eftersom det känns uteslutet för mig 
att det är av ren kärlek!?!

Jag måste sätta fötterna i gruset och skjuta ifrån
det vet jag
jag vet bara inte hur..

Hemma hos min vän Barnmorskan finner jag ett behagligt lugn och ro..
 
Där finns det plats att vara sig själv
där finns utrymme för en dåre som jag
och jag behöver inte dra ifrån, lägga till eller dölja något av mig själv,
jag bara är
och hon tycker om mig
iallafall

Vi sitter vid hennes nyslipade köksbord
i en trea för 2 
och jag kramar en prickig thémugg
med varsamma händer
medan hon letar
efter de rätta verktygen
för att trösta
  
-Läker det någonsin? frågar jag Barnmorskan och syftar på mitt sargade hjärta

Och hon svarar med lite eftertanke 
att det gör det
bara vägen får grena sig lite först
så att de nya stigarna ska bli synliga..

Och fast jag skiter blankt i stigarna just nu
så lyssnar jag ändå uppmärksamt och ärligt
och jag sväljer girigt
alla ord som får mig att känna mig stark för en stund..

-Det läker, säger Barnmorskan med de trygga ögonen.
-Klart det läker..



♥

Jag blir så obehagligt förstummad
av din kvävande tystnad

Du blir så skrämmande förstummad
av dina namnlösa rädslor
som fastnar i halsen
och knyter i maggropen

Och jag tror att vi hamnat i en återvändsgränd?!

Och skottkärran
(den som vi skulle dra tillsammans)
ligger omkullvält
lämnad kvar
där borta i dikesrenen
och vet du vad,
jag struntar i den den här gången..

Jag struntar blankt i den
Orkar inte vända tillbaka för att hämta den
än en gång

För hur många gånger har jag bett dig
att dra skottkärran tillsammans med mig?

Du vet, varsitt handtag, samma mål, gemensamma krafter,
kämpa tillsammans, övervinna motgångar, jobba ihop, engageras
brinna för det som är vårt, enas, sträva framåt, bekräfta och bejaka..

..tillsammans..


Men lik faan så står den där nu igen
skottkärrehelvetet
omkullvält
och lämnad
i dikesrenen

för att jag vägrar dra den ensam

Det är efteråt,
när du står där,
när du har lämnat en hel rad
av omöjliga beslut, 
en hel rad av tvivelaktiga val
som du utan tvekan kommer att ifrågasätta.

En vinglande rad
av jävligt instabila frågetecken,
som inte rätar ut sig själva.

Det kallas livet, den där raden
av omotiverade vägskäl
och grumliga ögonblick.
Livet kallas det.
Livet. 

Jag kan inte hjälpa
att tårarna rinner
(igen)
och att saknaden gräver alltför djupa hål
i en befläckad själ..

För vem kan förstå mig
om jag berättar
hur det svider som av eld
inuti
när jag ser nyfödda små barn
och deras stolta mödrar
som älskar och beskyddar

Om bara några veckor
skulle jag ju haft ett eget litet knytte
i min famn
och blotta vetskapen
bränner sönder stora delar
av mitt stilla förnuft
 
Det känns.
Det märks.
Och kroppen skriker.
(fortfarande)
Så mycket saknad.
Så mycket nedtystad saknad.

Det värker inuti..
Jag vill ha tillbaka mitt barn.
Jag vill dra tillbaka tiden,
göra allt ogjort.

Jag önskar att jag kunde flyga upp till himlen
och hämta ner dig till jorden igen
till min famn
där du hör hemma
älskade
saknade
lilla Liten..