.

Hemma hos min vän Barnmorskan finner jag ett behagligt lugn och ro..
 
Där finns det plats att vara sig själv
där finns utrymme för en dåre som jag
och jag behöver inte dra ifrån, lägga till eller dölja något av mig själv,
jag bara är
och hon tycker om mig
iallafall

Vi sitter vid hennes nyslipade köksbord
i en trea för 2 
och jag kramar en prickig thémugg
med varsamma händer
medan hon letar
efter de rätta verktygen
för att trösta
  
-Läker det någonsin? frågar jag Barnmorskan och syftar på mitt sargade hjärta

Och hon svarar med lite eftertanke 
att det gör det
bara vägen får grena sig lite först
så att de nya stigarna ska bli synliga..

Och fast jag skiter blankt i stigarna just nu
så lyssnar jag ändå uppmärksamt och ärligt
och jag sväljer girigt
alla ord som får mig att känna mig stark för en stund..

-Det läker, säger Barnmorskan med de trygga ögonen.
-Klart det läker..



♥