Tystnad i tvåsamhet





Jag skulle nog behöva
g r å t a  u t?

Jag skulle nog behöva
p r a t a?

Jag skulle antagligen må så mycket bättre
om jag fick
f r a m k a l l a 
de allra smärsammaste
mest hjärtslitande 
m i n n e n a  a v  d i g?

Men älskade lilla ängel,
det är inte så lätt.

Han har inget att säga säger han
(fast jag vet att det inte är sant)
Han vet inte vad han ska säga säger han
(och jag tror att det är sant)


Jag tror det är rädslan som förstummar honom...
(Åter, denna förtärande rädsla)

Han tror att jag går sönder av hans tankar.
Han begraver hellre sina egna känslor
och tankar
under det översta hudlagret
än att såra mig
genom att plocka fram dem..
även om det är min innersta önskan..

Han vet inte vad han ska säga säger han,
och jag önskar av hela mitt hjärta 
att han skulle kunna förstå
att det inte handlar så mycket om vad han säger..
bara att..

det handlar om att jag är trasig inifrån och ut
och att jag behöver läka



tystnad i tvåsamhet läker ingen














ifrågasättande





Jag ifrågasätter mig själv
i princip varje dag

Ifrågasätter mina handlingar
mina beslut
och varför jag kämpar vidare
där andra hånskrattande
hade gett upp
för länge sedan?

Jag trampar vatten
för att hålla mitt huvud över vattenytan
för att aldrig någonsin mer
sjunka
för djupt

Jo, visst.
Jag får också jobbiga kallsupar då och då
men jag slutar inte trampa
slutar inte kämpa
och jag slutar inte tro

Men jag undrar ofta
varför du inte har viljan
att ta min hand
och hjälpa mig upp?





Främling








Förr kämpade jag enträget emot alla hårda vindar
Jag kunde gå över eld och vatten för min tro
och det fanns aldrig några andra alternativ

för jag visste ju vad jag ville

Nu orkar jag inte kämpa emot vindkasten längre
jag låter mig uppgivet sköljas med istället
i stormens öga
Jag känner hur jag slungas
än åt vänster
än åt höger
Jag slits
brutalt
mellan svåra insikter
och tärande vardagspussel

vart tog vi vägen?

Som en sliten gammal snuttefilt
far jag omkring i stormen
orkeslös
likgiltig
och alldeles stum
(för jag har inga ord kvar längre)

Det finns inte längre några ord som kan beskriva mina innersta önskningar
Jag har inga osagda ord, inget nytt som du kanske kan försöka förstå, inget som kan väcka,
inget som kan få dig att titta åt andra hållet eller byta grepp..

Jag har spelat ut mina kort nu
(har inget mer att ge känner jag..)
Kraften har liksom runnit ur mig
Jag orkar inte dra skottkärran ensam längre, du vet..
vi har ju pratat om det där
tusen gånger
minst
It takes two to tango


och jag vet inte längre vad jag vill
för du känns mer och mer
som en främling
för mig






Skådespel







Jag lärde mig tidigt att spela skådespel
att tyda roller
för att passa in
(och för att aldrig vara i vägen)
vilket resulterade i
att jag tappade bort
de delar av mig själv
som vågade protestera
på en betongklädd altan
med blommande pelargoner..


Det är nog därför jag skriver och skriver...?
För att fånga tillbaka alla dessa förlorade fragment
av den tid som jag inte längre kan minnas..?!







RSS 2.0