.

Vi befinner oss i ett stort hus just nu
han och jag

I ett jättehus
med minst hundra olika rum
klädda med ångesttapeter
och patetiskt inträngda
mellan mörkerlagda labyrintgångar

HAN lever i ett av de vanliga rummen
(på andra sidan skräckkammaren)
De som vetter åt söder
där livet rullar på
och där musiken aldrig tystnat
som om inget hade hänt

JAG lever i ett rum på andra sidan huset,
(de som vetter åt norr där kylan bor)
Jag har ett rum med svarta skuggor
på de kala flagnande väggarna
Ett rum utan levande färger
och med toner i moll
där inget är sig likt

inget är sig likt längre

Jag irrar runt i korridorerna om nätterna
försöker nå fram
till honom
vill ruska om
hårt
vill så gärna berätta
förklara
förtydliga
beskriva
hur det känns
när huden brinner
när hälften saknas
när kroppen skälver av längtan
och huvudet värker sönder av skuld och skam

Men han sover tryggt borta i andra änden
andas djupt och ler i sömnen,
totalt omedveten om mina mardrömmar..


Min kropp skriker så hjärtskärande efter dig lilla Liten.. ♥
Det känns som om min ömma mammakropp inte har förstått att du är borta,
att du är död, att du inte finns, för tårarna lever sitt eget vildsinta liv, och hormonerna likaså..

Jag saknar dig så oerhört mycket lilla hjärtat mitt.
Så enormt mycket..