.

Upprättelse

Ytterligare ett besök uppe på sjukhuset tidigt i morse.

(..och så kom smärtan tillbaka utan förvarning..)

Redan vid den sterila anmälningsdisken började mitt ömtåliga hjärta att svida
och halsen snörde ihop sig på ett sätt som fick mig att vilja svälja, svälja, svälja..

Inte gråta, inte nu, inte igen, jag orkar inte, snälla.. bort..

Barnmorskan som mötte oss i den trånga korridoren var rak och tydlig i sitt kroppsspråk 
Hon hade ärliga genomträngande ögon med små stänk av mossgrönt och jordbrunt i iris..
Inne på det ombonade varma rummet hade hon tänt fyra levande ljus
och hon öppnade upp vårt tunga samtal med att skämta lite, så att vi alla brast ut i skratt för ett ögonblick..

(kanske var det genomtänkt, kanske var det taktik, eller så var det bara en slump..??)

Sen bad hon oss att berätta
(en gång till)
Igen
Från början
Slita upp
Rista sönder
Skrapa upp alla variga skrubbsår
Strö svidande salt i de öppna såren

Hon ville veta vad som hade hänt..
När lilla oskyldiga Liten ♥
så abrupt tvingades ut ur moderlivet
på tok för tidigt
för att ha en minsta chans
att överleva..

Och än en gång blev vi uppmanade
att framkalla, återuppliva
och återse
de allra mest smärtsamma minnena
och bilderna
från ett rödfärgat kladdigt badrumsgolv
i en stad klädd i vacker adventsskrud.. 

Hur såg lilla Liten ut?
Hur långt var Liten utvecklad?
Vart pulserade det, och hur länge?
Vilka hinnor fanns kvar?
Gulsäcken?
Simhuden mellan fingrarna?
Häftstjälken?
Gälbågar?
Svans?
Placenta?

Jag svarade så gott jag kunde..
Och tårarna rann..
Jag försökte beskriva..
Uttrycka..
Måla med ord..
Och tårarna rann..

Hon bekräftade det vi hade sett
Hon gav oss upprättelse
Och hon sa att:

-Det är väldigt ovanligt att det blir såhär, men det händer.. ytterst sällan, men det händer..
-Det måste ha varit en ovanligt livskraftig liten bebis helt enkelt..

(...och tårarna rann okontrollerat på mig igen...)


Hon lovade att ta upp fallet med sin berörda personal
Hon lovade att införa nya rutiner på sjukhusets mest ångestfyllda avdelningar
Hon lovade bättring och bot och hon bad oss om uppriktig förlåtelse för det som skett..


Men jag har förlåtit dem redan..
Jag tänker att de inte förstod bättre helt enkelt..
(det är först nu, efteråt, som de tar lärdom..)

Men jag får aldrig min älskade lilla Liten ♥ tillbaka..

Aldrig

Det var längesedan jag skrev en rad här nu men kände att jag måste.

Mådde så dåligt av att läsa det som hänt.

Måste kännas jobbigt men nödvändigt att prata om det.

Många varma kramar!!!!

Kom upp en fråga i mitt huvud. Du väljer själv om du vill svara eller ej. Var det sjukvårdens fel att du fick missfall?



Stor kram

Kände du att du fick svar på några frågor?

Enorma kramar!!! <3

Nej, det var absolut inte sjukvårdens fel..



Felet de gjorde var att de gav oss "svar" som inte höll i sömmarna. Det som vi hade upplevt "kunde" inte hända sa expertisen när vi ringde upp och lilla Liten låg i våra händer..



Det "kunde" inte vara pulsen vi såg sa de (nu i efterhand har vi fått veta att det visst var så, och att det är fullt möjligt, och inte alltför ovanligt..)



Det "kunde" inte vara ett så stort foster enligt en BM. (klart det kunde, det var det ju, vi har ju t.o.m. fotat den lilla...)



Det "kunde" inte gå så fel sa de.. Ingenstans fick vi bekräftelse. Nån sa att jag kanske hade fått en förlossningspsykos när jag berättade hur lilla Liten såg ut. Tack gode gud att sambon var hemma, så att HAN kunde bekräfta det som skedde, för MIG litade de nog inte på.. (jag kan förstå det också, jag var rejält uppsliten vid det tillfället, men ändå, att inte bli betrodd är något av det värsta man kan uppleva..)



Men hur som haver.

JAG har sökt igenom hela biblioteket, hela internet, jag har letat vetenskaplig forskning på foster, sökt, ifrågasatt, och till sist hade JAG hittat svaren på MINA frågor.



När jag presenterade MINA teser för DEM så bekräftade de det jag kommit fram till.. NU har de raka tydliga sanningarna kommit upp till ytan. NU vet vi vad som har hänt.



Så nej, det är inte deras fel, men de har givit oss fel information hela vägen. Från dag ett tills igår.. DET får inte ske igen..



KRAMAR om dig Mikaela

Allt är inte svart eller vitt.

DET blev deras lärdom.

ler Säger ju att detta kommer göra dig bättre inom ditt yrke. Jag kanske flyttar till din stad den dag jag väntar barn. Då vet jag att jag kommer mötas med kärlek när jag behöver det.



Orka vara den som står på dig.

Världen behöver människor som du!



Stor kram

Egentligen orkar jag inte alls Mikaela..



Men jag har inga val. Jag måste få SVAR för att kunna gå vidare, eller hur...



Om en barnmorska säger till mig att fostret inte "kan" vara si och så långt utvecklat TROTS att två vuxna har SETT detta med egna ögon så MÅSTE man ju söka svaren på egen hand, annars blir man ju galen..



Den här barnmorskan höll med om att graviditetslängden måste varit längre än visat på ultraljudet. Detta pga fostrets utveckling.



JAG berättade att fostret inte hade någon svans, inga gälbågar, att det hade fingrar, tår, tydliga ögon, o.s.v. DEN informationen (med fotona) berättade för DEM hur gammalt fostret egentligen var.. DÅ kom erkännandena..



Men jag hatar faktumet att den enskilda individen ska behöva KÄMPA så för att få svar.. Att man måste orka kämpa så.. DET är fel enligt mig..



De som inte orkar kämpa då`?

Vad händer med dem?

Sväljer de osanningarna och lever i ovisshet?

Det är ju fruktansvärt isåfall..



Nu kan jag kanske börja bearbeta och gå vidare..



Och du.

Du är MER än välkommen hit när du ska föda barn, jag skulle bli så GLAD av att få välkomna dig och din lilla bebis vännen!!! :)

Mmm sant. Man orkar inte egentligen men man gör det ändå. Känner igen det så väl.



Hur orkar man fast man egentligen inte orkar?

Jag tänker så mycket på dig fast att jag inte alltid skriver. Hoppas du vet det.



Hur känns det mellan dig och HAN nu?

Känns det som att du helt stängt av dom tankarna eller har detta kanske fört er närmre ihop?



Jag håller med dig också om att man inte ska behöva KÄMPA för att få svar. Det är så fruktansvärt FEL.

Men nu är det ju tyvärr så det är. Överallt. Ingen som vill ta ansvar.



Även fast vi inte ORKAR kämpa så gör vi det ändå. Och tror du inte...att du hjälper dem som inte orkar. Jag tror verkligen det! Jag tror att för att du ändå på nått sätt finner kraft så hjälper du till att öppna ögonen på i detta fall sjukvården. Så att du faktiskt hjälper en annan kvinna som senare kommer gå igenom samma sak som du.



Det är bra att du har den är bloggen tror jag.

Skriv, känn, älta, älta, älta.



Vissa saker kommer nog aldrig sluta att göra ont.

Men vi kan nog lära oss att leva med smärtan på nått vis.



Jag tror det.

Eller jag hoppas iaf!



Stor kram till dig!

Det var precis det jag sa till de ansvariga på sjukhuset.



-Det som har hänt har hänt, det kan jag inte göra något åt. Men det ska inte behöva upprepas. Jag vill inte att någon annan ska behöva vara med om samma sak som vi.. Jag vill att de ska ta till sig av misstagen, göra om och göra rätt. Inte påstå felaktiga saker, LYSSNA istället, inte välkomna fördomarnas svarta kråkor, LYSSNA på patienten/kvinnan/paret istället..



I vårt fall blev det ju VI som fick upprättelse. Inte dem.



DE får ändra på sina rutiner.

Inte för min skull.

Inte för lilla Litens skull.

Utan för kommande kvinnors skull.



DET är ändå gott att tänka på.

NÅT bra kanske kom ur det hela..

Hamnade här genom Tess (smultronpastra).. Vad mer kan jag göra än att skicka dej den varmaste kramen av alla de varma som finns. Dina texter berör verkligen djuptinuti <3