.

Jag promenerar med raska steg
gata upp
och gata ner
förblindad av dina envisa tårar

utan att stanna
utan att titta upp
jag bara går och går och går

går så fort att jag inte hinner känna
går så fort att februarivinden inte förmår frysa mina tårar

vartannat steg tänker jag:
stäng av!

försöker febrilt tänka på allt annat
något förutom honom
men jag lyckas nog inget vidare
för plötsligt upptäcker jag
med sorg i hjärtat
att jag har gått
till den mest tabubelagda gatan
den som inte längre har något namn
(förutom ångest, smärta och svek)

Plötsligt befinner jag mig
mitt i skärselden
på gatan som inte längre existerar
gatan som försvunnit från kartan
gatan som mördat mina drömmar
och krossat min själ mot alltför hård asfalt

Den finns inte längre
gatan är försvunnen
hela kvarteret är som uppslukat
som ett blanksteg på mitt tangentbord

Huset existerar inte
lägenheten existerar inte
HAN existerar inte
VI existerar inte
inte längre



(aldrig mer)




"stäng av!"