Om oss..
Du tappar taget
greppet
Och vår kärlek
glider ur dina valkiga fina händer
centimeter för centimeter
helt ljudlöst
och utan kamp
utan strid
Jag vet att det är så
Jag ser det, känner det,
hör det, berör det,
inser och erkänner det..
Men du blundar bara hårt
och håller för öronen
för att slippa se, slippa höra
Du stänger av alla sinnen
och stoppar huvudet i sanden
för det är ditt sätt att fly
din lättaste utväg
Det är så du hanterar känslor
Och jag flyr också undan
från verkligheten
in i de öppna varma famnar
som alltid finns nära
och närvarande
när du oftast är
långt borta
och jävligt frånvarande
oavsett
som om jag skrivit det själv..kramar om
Love you sweetie. Vet hur det känns .
Kramar om och gråter med dig!!!
(Fick den känslan där jag kommenterade förut...)
23 års äktenskap-det gör ont med förändring
Oh my god!! Har sträckläst din blogg endast med pauser för att torka alla tårar som hindrat mig från att se texten... Det är som mina ord, mina känslor och mitt liv...
För två år sedan, en lördagmorgon i maj, ringde min mobil. Det var HON... Hon som jag inte visste fanns, jag hade verkligen absolut ingen aning, inga misstankar, det kom som en total överaskning, men hon visste att jag fanns, visste om mitt liv, mina barn, allt.... Hon hade blivit kär och ville ha mer (mina egna spekulationer) men han bromsade. Då beslutade hon sig för att berätta, för att få ett avslut dem emellan. För att jag skulle välja åt dem, sparka ut aset så kanske han väljer mig istället, typ.... Mitt liv är kaos, han vill inte lämna mig men jag kan knappt titta på honom längre. Det vore så enkelt att lämna honom men ett liv man byggt upp under 23 år går man inte bara ifrån. Hon kallade honom tom samma som din bitch "Mr Right". Hon berättade allt, alla möten, hemliga telefoner, chats, sms.... you name it. Jag har gråtit i princip varje dag i två års tid och det är ohållbart. Vissa dagar är bättre, jag bestämmer mig för att välja livet men det räcker med en blick, en tanke, ett ord så ramlar man ner i den bottenlösa sorg som får en att fullständigt falla ihop i en blöt fläck.
Jag som var självständig, stark, stolt är nu osäker, liten, rädd och så fucking dj-a ledsen för att allt är förstört. Vi har tre barn, stora barn men ändå mina barn och jag vill inte göra dem illa genom att dra upp dem. Jag vet att det inte är jag som gjort dem illa men det blir jag som tar det avgörande beslutet om vi ska dela på oss.. Han vill ju att vi ska försöka... Det är bara det att hur förlåter man någon som knullat en annan kvinna i över fem års tid???
