Gone
Det är så fruktansvärt svårt
för en känslomänniska som jag
att gå här
och låtsas
som att allt är som vanligt
fast det brinner en vild eld
av ilska
och smärta
djupt inuti
Jag måste ju fungera
för mina älskade barn
i vår vardag
(oavsett hur jag mår)
Måste vara "som vanligt"
inte känna efter
inte bryta ihop
inte gråta
bara le på beställning
och hämta in morgontidningen
runt tiosnåret
som om inget hade hänt
innanför vår rosa ytterdörr..
Det gör ont.
Det gör så sjukt jävla ont.
Helst av allt skulle jag vilja supa skallen i bitar,
eller sova i flera veckor,
brutalt tysta ner mina oändliga frågetecken,
och låta smärtan rinna ut..
Han är bortrest i jobbet
igen
och jag vet inte ensvart han är
eller när han kommer tillbaka
om han ens kommer tillbaka?!?
Han är tyst
bara tyst
som vanligt
(letar ord i rädslan förstås)
som så många gånger förr
(trots att handlingar aldrig någonsin behöver formuleras med ord)
Jag får inga förklaringar
pusslet förblir olagt..
Han är som uppslukad av jorden
försvunnen
och jag väljer att tänka likadant
(för att det är lättast så)
Han existerar inte längre
Finns inte
Han försvann genom ett fingerknäpp
Borta!
Gone!
Det gör ont i mig oxå o läsa vad du går igenom..en tröst är att vi är många..miljontals som bara tänker och står ut och har så förbannat ont
En till som delar din smärta, ilska, sorg och alla andra känslor som rusar genom kroppen varje dag, varje timme. Man pendlar från hopp till fullständigt, bottenlöst mörker och vet inte hur man ska orka. För varje dag som går försvinner livet ifrån en och man bara tittar på, har inte energi att ta tag i det. Tilliten är fullständigt krossad men hårdast av allt känns sveket...
Jag tittar in här varje dag, om du skrivit något... det är en tröst att inte vara ensam men jag önskar ingen att vara där jag/vi är...
Kram
Är det så illa...
Kramar om... hårt och länge
önskar att du bodde lite närmare, då hade jag kommit på stört, och kramat dig på riktigt!!!
Lider med dig...
TACK för att ni finns,
för att ni läser
och för att ni stöttar!
Det är ovärderligt för mig!!
<3
Men åhh, det värker i hjärtat när jag läser dina rader.
Förstår precis hur du känner det och kan inte i ord beskriva hur ledsen jag är för din skull.
Skickar många kramar från mig.
Jag älskar dig vännen min.
Du vet var jag finns, om du behöver mig.
Åhh :(
Jag känner inte dig, vet inte alls vem du är. Men av en slump läste jag detta, och annat på din blogg. Jag kan förstå dig, hur dåligt du mår.
Jag är en sådan person som vill försöka hjälpa alla andra, finnas till och stötta alla, och annat omöjligt. Jag känner medlidande till dig, och jag förstår hur du mår. För jag mår också väldigt dåligt psykiskt, och jag vet hur det är att må så dåligt utan att kunna visa det, utan att få hjälp. Jag hoppas i alla fall att du får det, eller åtminstonde pratar med NÅGON, vem som helst. Det hjälper! Åhh, hoppas du mår bättre än så här ibland! Ta vara på dom bra stunderna. Försök. Även när det är som svårast.
Kram från en främling, vid namn Sofia
