Om att inse..
Otrohet är krig
ren smärta
och sår
som aldrig läker ut
Kalla mig gärna bitter
kalla mig cynisk om du vill
men jag vet
jag läker aldrig ut
aldrig till fullo
aldrig till den godtrogna lyckliga människa
som jag var innan
Det är det som gör så fruktansvärt ont... att man aldrig mer ska kunna känna fullständig tillit till den person man litat mest på i hela sitt liv, den man har delat allt med. Aldrig mer känna sig så stark, glad, nöjd, lycklig... inte ens så älskad som INNAN....
Vi försöker rädda vårt förhållande men det är inte lätt att lägga en otrohet bakom sig. Jag sliter varje dag, vissa dagar är lättare än andra, men ofta, ofta sitter gråten i halsen. Jag kanske en dag kan acceptera, men jag kommer förmodligen aldrig förlåta att han haft en annan i fem års tid.
Håller om <3
Det går aldrig över..så känner jag det
Det är värre än att han super varje dag..
Hoppas du hittar din styrka..för du förtärs av det
Du kanske aldrig läker ut och blir godtrogen igen men jag tror och hoppas att du kan bli lycklig igen.
Det blir aldrig som det var innan men kanske det blir bra ändå?
Du är inte cynisk eller bitter, bara härdad.
Kramar
PS. Har skrivit några svarsrader till dig inne på mitt lilla rum.
Min skräck är att just bli bitter och cynisk. men Jag tror inte att vi måste förlåta för att gå vidare. Det har inte gått att förlåta i bemärkelsen släta över eller stryka ett streck. Det är ju ett stort svek och svårt känslomässigt att hantera.
Kanske kan vi i någon mån försöka acceptera att det hänt och att vi ger personen som svikit oss en möjlighet att i någon mån göra annorlunda. Och att lägga det bakom oss. men jag vet inte om jag kommer lyckas heller med detta. Men jag jobbar med mig själv just för att inte bli bitter.
För bitterheten kommer absolut drabba mig minst lika hårt som otroheten.
Jag vet att min mans otroheter inte beror på mig...men jag har hamnat i en sådan fruktansvärd oro, ångest och skam känsla att jag vet inte vad jag ska ta vägen.
Jag dör sakta innombords och har börjat dricka alkohol varje dag för att försöka få lite lugn o ro i själen. Jag gråter hela kvällarna när han är bortrest i jobb. Ingen märker min stora sorg. Varför blev det så här? Jag är värd trygghet o kärlek...
Tack för dina rader inne hos mig <3
En fråga bara...är du säker på att du verkligen var lycklig tidigare? Lycklig i bemärkelsen att saker och ting verkligen var som du ville ha dem, eller lycklig för att du skapade din egen verklighet i en bubbla av fiktion..?
Tror absolut att missbruket berövar oss vår naivitet, men jag är inte säker på om det nödvändigtvis berövar oss vår lycka. Kanske tror jag snarare att vi levt utan den hela tiden, men inte vågat inse det...
Bara en tanke från mig.
Kram
Tinto
