.

Ibland lyckas jag vicka lite på bägaren så att några väl valda bokstäver trillar över kanten..
(Det är så det känns, när jag har lirkat och gått runt på tå för att inte trampa fel..)

Vi har pratat igen..
(Och jag älskar det för det får mig att känna mig levande och synlig..)

Vi satt på ett folktomt café nere vid stortorgets kullerstensgator och vi pratade om långdragna läkningsprocesser..
Vi pratade om hur öppna ärliga samtal liksom smeker mig inuti och vi pratade om känslig DÅTID och om HENNE.

(Hon med håret ni vet..)
Älskarinnan...




Och vet ni.
Det funkade..




Jo, jag såg ju att han ryckte till när vi gled in på samtalsämnet...
(.. som om han hade bränt sig på elden..)

Och jag kände visserligen hur hans inre nervöst började skruva sig runt ryggkotorna när jag nämnde hennes namn, men han tittade ändå på mig med en stadig blick och han lyssnade uppmärksamt på mina flytande tanketrådar medan vi tömde våra kaffekoppar på bordet framför oss...





Jag tror faktiskt att han tog in det som jag släppte ut, 
och det känns bra..
Inuti.