Dammande bokstäver
Ibland dammar mina allra djupaste bokstäver..
När jag inte hittar de rätta orden, eller när bandet runt min panna dras åt alltför hårt..
(Som när jag febrilt försöker tänka i en ljusare nyansbana fastän himlen redan har öppnat sig
och konturerna redan har suddats ut..)
Hans stålblå ögon möter inte längre mina på djupet och hans läppar talar inte längre öppet till mig..?
Jag vet, han är ju här. Hos mig.
Han sitter ju alldeles intill mig, nära nära..
Och jag kan tydligt känna hans puls slå stadigt på insidan av hans tatuerade underarm där vi sitter tätt ihopkrupna i tevesoffan modell x-large, men ändå..
...ändå upplever jag honom så avskärmat frånvarande..
Hans flyende skygga blick landar ibland nånstans i en avlägsen glasbubbla
och jag kan inte förklara hur det låter när frågorna ekar i mitt inre,
för hur beskriver man en känsla som är tagen ur intet??
Jag vill bara slita tag i honom och ruska om honom lite för hårdhänt och skrika högt:
SLÄPP IN MIG!!
.. men jag säger inget för jag orkar inte.. Jag tiger istället
Det är därför jag känner att mina bokstäver är alltför dammiga ibland..
De är ju redan sagda, uttryckta, nedpräntade, formulerade, utagerade, uttjatade..
Jag har inget mer att säga, som inte redan har blivit sagt, och jag orkar inte kämpa ensam.
Om han inte kämpar MED mig så tänker jag inte dra vagnen ensam längre.. Nej, jag har faktiskt inte ork till det!
Och kan man egentligen kämpa MED någon i en relation utan att kommunicera med varandra?!
Nej.
Just det.
Det här var, utan att gå in på för mkt detaljer, som att läsa mina egna tankar - fast ändå inte..?
Låter som du inte mår så bra och om jag förstår din header rätt har du vart med om hemska saker och då förstår jag att det inte är så lätt att må bra.
Hoppas du orkar kämpa vidare.
Svar: Hehe, ja en del har konstiga argument till att kvinnan inte får använda leksaker. Klart att alla inte gillar leksaker i sexet men att tycka det är otrohet är att gå för långt tycker jag.
Kommunikation måste vara det svåraste som finns - på alla plan. Känner, tyvärr, igen situationen i dina sista rader.
Men, med en åsnas envishet fortsätter jag dra. För att jag vill. För att jag vägrar ge upp. Slutar jag, så blir vagnen kvar och jag vågar inte lita på att någon plockar upp den och drar ikapp mig. Oss.
Gillar ditt sätt att formulera och få fram budskapet. Snyggt!
