I smyg
Om jag ska vara riktigt ärlig så vacklar min övertygelse ibland..
...efter allt som har hänt...
eller då jag känner värmen från en annan människas kropp..
Då undrar jag,
om det är värt det?
Om det är värt all försakan?
Alla dämpade känslor, huvudvärken i tinningarna och stressen i hjärttrakten?
Är det värt det?
Eller bromsar jag upp någonting annat då?
*funderar för mig själv*
Kämpar jag kanske emot något mycket större?
Kämpar jag bara i motvind när jag känner att hjärtat gör kullerbyttor vid fel tillfällen??
Och varför blir jag alldeles varm i hela kroppen när tankarna gnuggar sig runt min fantasi?
*ler för mig själv i smyg*
Vissa saker är okej i smyg. Men inte då man sårar.
Och det värsta är att det vet man inte förrän i efterhand, när havet slutat storma så hemskt och löven lagt sig still. Då kanske.
Innan dess är det värre.
Gör som du känner, välj den väg som vacklar och blåser minst.
Kram
Nej..
Visst är det så..
Men vart går gränserna? Sårar man sin partner om man TÄNKER på en annan människa? Nej, självklart inte. Om man blir GLAD av att se en annan människa då? Fortfarande inte? Om man FANTISERAR om en annan människa då?
Gränserna är luddigare än filtret i torktumlaren..
Men jag håller med dig.
Inte såra.
Om man varit utsatt för otrohet kan man gott unna sig att i fantasin finna glädje av andra människors sällskap. Läkningsprocessen tar tid, och man måste få känna lycka, lust och njutning. Men som jag sa - i fantasin - annars är man ute och vinglar på samma förbjudna bana..
Om sedan kampen i sig är värd det i långa loppet? Time will tell.
Jag skulle aldrig kunna "skita ner mig" som han gjorde.
Det finns inte i min värld.
Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln då..
Men jag ljuger om jag skulle säga att jag aldrig tvekar och undrar..
Och jag ljuger om jag skulle försöka påstå att jag inte har tänkt tanken..
Men gå över gränsen.
Nej tack
Inte för mig.
Oavsett hur mycket det kittlar..
