Dagen då mitt hjärta frös till is
Och en av de där riktigt gråmulna trista dagarna i mars
(när det regnade irriterande och oupphörligen utanför vårt smutsiga köksfönster)
upptäckte jag med en enorm sorgekraft
och väl undertryckta smärtvågor
att det inte längre kom någon post
adresserad till honom
i vår gröna fula brevlåda
av billig plast
I åtta jävla års tid
hade det dagligen kommit nya brev, räkningar,
reklam, tidningar och erbjudanden
adresserade till honom
men nu gapade lådan plötsligt ekande tom
så hånande tom..
Bara mitt!
Plötsligt bara mina brev
mina jävla räkningar
min jävla reklam
Brevlådan blev plötsligt så obarmhärtigt och överbevisande tom
och jag vet att jag inte förmår beskriva smärtan för er med ord
för det snurrade så frenetiskt inuti och minutrarna tickade baklänges utan att blinka..
-Han har lämnat dig!
väste Förnuftet och Sanningen hårdnackat
utan att någonsin skräda sina smärtande vassa ord
medan Överlevaren i mig hysteriskt försökte trycka undan
och måla över de mest krackelerande sprickorna
av det som en gång varit mitt liv
för att inte falla, inte falla, inte falla, inte falla..
Inte uppleva!
Inte känna!
DÖ smärta
DÖ för fan!
Älskade vän. Glöm inte att du förtjänar mer än honom och att det faktiskt är DU som lämnat honom. Även om det inte känns så just nu.
STOR kram
Mitt hjärta... du vet var jag finns... ♥
Oj vad jag känner igen mej! :(
Men fast man inte kan tro det så går det över, och en dag blir det faktiskt skönt att inte hans post kommer hem hit mera. Nu är jag lyckligare och starkare än jag någonsin varit med honom! Det enda jag ångrar nu är att jag inte gick mycket, mycket tidigare!
Finaste DU! Det blir bättre, jag lovar!
KRAMAR!!
Tror du är på god väg att döda den där förbannade smärtan själv, bara genom att våga känna på den...
Fast det är en seglivad jävel, och det kan ta tid.
Tror på dig.
Styrkekramar
Hej främling!
Jag går igenom i stort sett samma sak som du just nu..
Det är ingen tröst och det är väl just det som är det värsta. Att det finns ingen tröst.
Men bara att veta att man inte är den enda som är utsatt för den enorma tomhet man känner kan ju bringa någon form av styrka.
Hör gärna av dig om du vill ventilera..
/CC