.

Mina tankar åkte karusell på juldagen..
Jag fick liksom ingen rätsida på dem?!??

det är ju då man ska känna julefrid
det är då man ska slappna av
andas
och bara vara..

Men jag klarade inte av att "bara vara.."
(inte på juldagen)

Mina ögon hade nyss mött två gravida kvinnor
med underbart vackra växande magar,
på den där smala gatan
mellan Konsum och konditoriet,
och varför skulle jag ljuga för mig själv?
(Hur skulle jag någonsin kunna?)
 
Det gjorde så förbannat jävla ont
att svälja alla tårar
utan ett ord
ensam 

Och det gjorde så sjukt jävla ONT
att kryssa mellan plogade snövallar
och låtsas som om det regnade
fast det droppade frenetiskt
och som allra mest
längst inuti.

Så på juldagen rann bägaren över..
Helt enkelt..

Men jag orkade..
Konstigt nog så gjorde jag det.
Jag bar smärtan med rak rygg
föll inte sönder
trasades inte itu


Jag höll..
Jag håller






 

Jag önskar
att jag kunde förklara
för någon
hur det känns

när man har skarpa rakblad
instuckna
alltför djupt
närmast aortabågen

Hur det känns
när man förtvivlat
sväljer tårar
tills de rinner baklänges
innanför huden

och hur det känns
när tiden
liksom går åt fel håll

Jag önskar att jag kunde beskriva
hur ångesten
klöser mig blodig
ärrig
innanför

(och hur skavsåren i hjärtats rum nöter mot väggar och kärl) 

Hur ont det gör
att se alla dessa
groteska oönskade bilder
om och om och om igen
(fast jag inte vill)

Hur de passerar
framför min näthinna
utan att be om lov

Bilderna på
det lilla sköra hjärtat
som slog
förgäves





Jag saknar dig så ofantligt mycket älskade lilla hjärtat mitt..
Så ofantligt mycket..

Det känns som om jag håller på att trassla mig ur smärtan nu..
(sitter inte längre fast inuti..)


Behöver inte längre bita sönder underläppen
för att kväva tårar


Kan andas djupa andetag igen
Ser ljuset utanför fönstret
och vågar skratta högt
(men ändå behålla lilla Liten i hjärtegropen)

Jag får aldrig tillbaka min allra minsta,
min kämpe ♥
men jag har två friska fina barn
här på jorden
och de förtjänar en närvarande och lycklig mamma


Jag känner mig friare inombords än på mycket länge..

När JAG inte fanns där
för DIG
när du behövde mig
så fanns HON
nära till hands
närvarande

När DU inte finns här
för MIG
nu när jag behöver dig
så finns HAN
nära till hands
närvarande


Isn´t it ironic
don´t you think?

Jag har haft en bra helg..
Trots allt.
En helg med glittrande blickar
närhet
och efterlängtad värme

Jag behövde det ♥
Verkligen.

(Har medvetet ägnat helgen åt att försöka tränga bort de allra värsta tankarna på lilla älskade Liten ♥)


Läser lite förstrött i tidningen om Tiger Woods alla nyupptäckta smutsiga otrohetsaffärer
Jag blir blir både trött och förvånad och måste skaka uppgivet på huvudet..
(och jag blir förvånad över att jag fortfarande blir förvånad)

Är det något biologiskt oförklarbart med män och deras kvinnoaffärer?
Är det för mycket testosteron eller bara vibrerande lustar?
Är det jakt på sex, bekräftelse, självkänsla, eller vad handlar det om?
Är jag naiv och dum i huvudet om jag fortfarande VILL TRO på trogen kärlek?
Ser sanningen annorlunda ut kanske??
Vi kanske inte är skapta för tvåsamhet?
Människan kanske inte fungerar så?
Är jag korkad om jag tror att jag kan kräva trohet?
Har jag inte fattat spelreglerna då?




*funderar för mig själv*

Idag har det plötsligt och oväntat börjat droppa bröstmjölk ur mina bröst..

(På tal om att strö salt i såren..)


Så mycket
S M Ä R T A
och S V Ä R T A


letar nödutgångar i sinnet
försöker blockera de mest elaka tankarna
innan de brutalt tränger sig in 
som blodtörstiga parasiter
förblindade
av sanningarna

jag har förmodligen väldigt starka hormoner i rullning gissar barnmorskan
-"ja, det kan bli så, det är helt normalt" viskar hon till mig och jag värjer mig värnlöst mot vetskapen

Jag torkar bort bröstmjölken med de billiga vita nyinköpta servetterna från IKEA
Jag torkar bort mina besvikna tårar med samma jävla fula servetter
Jag torkar tangentbordet som är dränkt i sälta
Jag torkar bort runnen mascara från Max Factor
Jag torkar
och torkar
torkar
orkar
inte


*faller fritt*

Ytterligare ett besök uppe på sjukhuset tidigt i morse.

(..och så kom smärtan tillbaka utan förvarning..)

Redan vid den sterila anmälningsdisken började mitt ömtåliga hjärta att svida
och halsen snörde ihop sig på ett sätt som fick mig att vilja svälja, svälja, svälja..

Inte gråta, inte nu, inte igen, jag orkar inte, snälla.. bort..

Barnmorskan som mötte oss i den trånga korridoren var rak och tydlig i sitt kroppsspråk 
Hon hade ärliga genomträngande ögon med små stänk av mossgrönt och jordbrunt i iris..
Inne på det ombonade varma rummet hade hon tänt fyra levande ljus
och hon öppnade upp vårt tunga samtal med att skämta lite, så att vi alla brast ut i skratt för ett ögonblick..

(kanske var det genomtänkt, kanske var det taktik, eller så var det bara en slump..??)

Sen bad hon oss att berätta
(en gång till)
Igen
Från början
Slita upp
Rista sönder
Skrapa upp alla variga skrubbsår
Strö svidande salt i de öppna såren

Hon ville veta vad som hade hänt..
När lilla oskyldiga Liten ♥
så abrupt tvingades ut ur moderlivet
på tok för tidigt
för att ha en minsta chans
att överleva..

Och än en gång blev vi uppmanade
att framkalla, återuppliva
och återse
de allra mest smärtsamma minnena
och bilderna
från ett rödfärgat kladdigt badrumsgolv
i en stad klädd i vacker adventsskrud.. 

Hur såg lilla Liten ut?
Hur långt var Liten utvecklad?
Vart pulserade det, och hur länge?
Vilka hinnor fanns kvar?
Gulsäcken?
Simhuden mellan fingrarna?
Häftstjälken?
Gälbågar?
Svans?
Placenta?

Jag svarade så gott jag kunde..
Och tårarna rann..
Jag försökte beskriva..
Uttrycka..
Måla med ord..
Och tårarna rann..

Hon bekräftade det vi hade sett
Hon gav oss upprättelse
Och hon sa att:

-Det är väldigt ovanligt att det blir såhär, men det händer.. ytterst sällan, men det händer..
-Det måste ha varit en ovanligt livskraftig liten bebis helt enkelt..

(...och tårarna rann okontrollerat på mig igen...)


Hon lovade att ta upp fallet med sin berörda personal
Hon lovade att införa nya rutiner på sjukhusets mest ångestfyllda avdelningar
Hon lovade bättring och bot och hon bad oss om uppriktig förlåtelse för det som skett..


Men jag har förlåtit dem redan..
Jag tänker att de inte förstod bättre helt enkelt..
(det är först nu, efteråt, som de tar lärdom..)

Men jag får aldrig min älskade lilla Liten ♥ tillbaka..

Aldrig