.

För någon dag sedan tog han plötsligt
(och helt oväntat)
bort sin synliga relationsstatus på Facebook...
Jag blev jätteförvånad och ifrågasatte förstås undrande varför
och han svarade att han inte visste riktigt varför..?!?

Han säger förvisso att han vill satsa på oss
och på vårt förhållande
men hans HANDLINGAR visar något helt annat
och det förstår han inte heller säger han..?!?

Jag kan inte låta bli att undra hur han mår egentligen??
Längst inne?!

Själv känner jag bara en massa tragik
inför den svaga person
som inte alls verkar förstå begreppen
"handling och konsekvens"
"orsak och verkan"

Han tycker sig fortfarande stå utanför all egenkontroll
Han påstår sig inte ha makt över sina egna handlingar
Han ser sig själv göra idiotiska oigenomtänkta saker
och sen försvarar han sig blint 
med att säga
att han inte förstår varför han gjorde dem..?!?

Välkommen in i vuxenlivet kära du..
Välkommen in till ett moget och manligt ansvarstagande liv.

Glöm aldrig att det är DU som spelar huvudrollen i DITT liv.
Det är DU och ingen annan som bestämmer DINA handlingar.
Du kommer inte längre undan med dina dåliga undanglidande ursäkter,
du är inmålad i ett alltför trångt hörn,
så det är bara att bekänna färg..

Lägg korten på bordet!

VAKNA upp!

Det är så fruktansvärt svårt
för en känslomänniska som jag
att gå här
och låtsas
som att allt är som vanligt
fast det brinner en vild eld 
av ilska
och smärta
djupt inuti

Jag måste ju fungera
för mina älskade barn
i vår vardag
(oavsett hur jag mår)

Måste vara "som vanligt"
inte känna efter
inte bryta ihop
inte gråta
bara le på beställning
och hämta in morgontidningen
runt tiosnåret
som om inget hade hänt
innanför vår rosa ytterdörr..

Det gör ont.
Det gör så sjukt jävla ont.

Helst av allt skulle jag vilja supa skallen i bitar,
eller sova i flera veckor,
brutalt tysta ner mina oändliga frågetecken,
och låta smärtan rinna ut..

Han är bortrest i jobbet
igen
och jag vet inte ensvart han är
eller när han kommer tillbaka
om han ens kommer tillbaka?!?

Han är tyst
bara tyst
som vanligt
(letar ord i rädslan förstås)
som så många gånger förr
(trots att handlingar aldrig någonsin behöver formuleras med ord)

Jag får inga förklaringar
pusslet förblir olagt..

Han är som uppslukad av jorden
försvunnen
och jag väljer att tänka likadant
(för att det är lättast så)

Han existerar inte längre
Finns inte
Han försvann genom ett fingerknäpp
Borta!

Gone!

Kriget är över
Kampen likaså

Jag föll ihop igår
rasade sönder och samman
mot en vitkalkad vägg
när jag med stor sorg i bröstet
insåg
att gränsen var nådd

Jag har inget mer att ge dig nu
Jag håller inte ihop i sömmarna längre
Orken finns inte
jag måste värna
om mig själv
mitt liv
min självrespekt
och min integritet
(eftersom du inte gör det)


Du får inte skada mig mer!

Brottas med mig själv
dagligen
Går vilse i mitt eget innersta
Letar anledningar, letar lust
letar ork och vilja

Vågar knappt se mig själv i spegeln längre..
för vem är jag när jag inte har min självrespekt i behåll?

Du vet
jag orkar inte längre känna
hur känslorna skriker inuti

Du vet
jag orkar inte kämpa
(när jag tvingas göra det ensam)

Du vet..

jag ser ju inte
det du påstår
att du ser

jag känner inte
det du påstår
att du känner

jag hör inte
det du påstår
att du hör

jag märker ingen skillnad..!?!

jag känner mig bara ensam

jag saknar varma blickar
som klär av
som säger mig allt
utan att ens tala

jag saknar mjuka läppar
som stilla möter mig
försiktigt
och med innerlig känsla

jag saknar varma trevande händer
som letar
finner
och njuter
av sommarvarm
solbränd hud

Jag viskar tyst för mig själv:
Jag tror inte ens att du älskar mig längre...