Så plötsligt ...
Så plötsligt är jag där igen..
Med skruvade tankar
som inte ger mig ro om nätterna.
Varför?
Alla varför?
Det är ganska precis ett år sen nu..
Jag påminns om smärtan.
Ofta.
Jag mötte älskarinnan på Ica häromdagen..
Jag och barnen stod och tittade på vackra stearinljus i höstens alla varma färger
då plötsligt kom hon gåendes rakt emot oss, med kyla..
Klipp klopp klipp klopp ekade de höga klackarna på hennes svarta blanka stövlar
och hennes blick var obehagligt glasartad, strikt riktad framåt mot brödhyllorna..
Jag ryckte till inombords, som om jag hade bränt mig på riktigt het frityrolja..
(Nej, det gjorde inte lika ont som förr förstås, men ändå..
jag kan inte förneka att mina tankar färgades en nyans mörkare..)
Kan jag nånsin få tillbaka självrespekten tillsammans med honom?
Jag vet inte..
Har inga givna svar.
Jag svalde hårt
höll tyst
försökte skingra tankarna,
kämpade för att inte fastna i "fel tankar",
inte älta..
Vi lämnade ljusavdelningen och började långsamt gå mot brödet..
(efter henne..)
-Glöm inte att köpa rostbröd mamma, utbrast sonen plötsligt
och mina tankar flyttade fokus..
Rostbröd?
Rostbröd!
*lång tystnad*
Men ibland känns det som om han har lagt ut en massa sylvassa häftstift över mina vardagsvägar,
och gång på gång råkar jag kliva på dem av misstag...
Det svider till..
(Inte så att jag skriker högt förstås, men plötsligt bränner det till i fotsulan, och jag grimaserar med hårt ihopbitna käkar medan jag sammanbitet rycker ut häftstiftet ur foten, och torkar bort bloddroppen som träder fram där nålen suttit.)
Varje gång tillfogar det mig smärta,
och varje gång känns det som om det är hans fel att det gör ont,
det känns som om det är HAN som gör mig illa.. med flit...
För han visste ju vad han gjorde, eller hur..
Förklädda lögner..
De där dagarna i mars
jag minns dem som i en dimma
som i ett dunkel fyllt av billig alkohol
där inget var som som jag trodde..
Jag minns smärtan
den som fick mig att krama badrumsmattan
i ren förtvivlan
för att kväva
alla inåtvända vrål
Men jag minns inte detaljerna!?
Det gjorde mig så ledsen att se
att vitt inte längre var vitt
och svart inte längre var svart
Det gjorde mig så ledsen att inse
att "ja" inte alls betydde "ja" alla gånger
och "nej" inte betydde "nej"
Att alla sanningar var förvridna
Att alla lögner var förklädda
Hans kropp befann sig visserligen inom samma väggar som min
men hans hjärta var någon annanstans
slog hetsigt
och hårt
för henne..
Han och jag..
Man brukar säga att motpoler dras till varandra..
oavsett rätt eller fel
Det kanske var så det var med oss?
Vi är som natt och dag
han och jag
Jag är lättläst och social
den som skrattar högt
och vågar synas
Den som organiserar
och artikulerar
Den som drar igång
och håller låda
Utåtriktad
utagerande
uttrycksfull
Jag är måhända ärrad
av livet
av orättvisor
och av vuxna
som inte förstod hur man bäst tar hand om ett barn..
Men jag är stolt
över den jag är
oavsett själsliga blåmärken
och svåra kval..
Han..
Han är allt det andra..
Han är ganska innesluten
och tystlåten
Den som hellre iakttar
och lyssnar
med stora utestängande cementvallar
av integritet
En sån som ibland uppfattas som "svår"
Han är skyddad
från ondo,
i sin uppväxt.
Har aldrig känt sorg
har aldrig rört vid ångest
eller hört oändliga tårkanaler brusa
Jag
äldre
erfaren
världsvan
Han
yngre
oerfaren
ovan
Vi drogs till varandra
Motsatserna
Våra olikheter lockade
Han var "förbjuden frukt"
så ung
orörd
oförstörd
Jag försökte stå emot
Länge
Tittade bort och tänkte förbi
Ändå kunde jag inte förneka
att det kittlade
alldeles för djupt inuti
för att bromsa...
Jag förstår..
Jag kan se vad han föll för..
trots att det gör ont
Jag kan förstå hans kittlande nyfikenhet
för hennes busiga gröna ögon
glittrar farligt,
och hennes kvinnliga kropp
skriker vällustigt,
och utmanande
men utan ord
helt ljudlöst..
När hon fuktade sina läppar
med ett ljusrosa läppglans från Dior
och när hon log mot honom
med hela ansiktet
så var han fast
och jag kan förstå det
Klyftan mellan hennes fräkniga bröst
och doften av hennes nytvättade hår
Svanken i ryggslutet och alltför trånga jeans,
och han kunde inte stå emot henne längre
jag kan förstå det
Hon lockade honom som en djurtämjare lockar sitt vildaste byte,
med van hand förde hon sina fingrar över de strängar som gav mest utdelning,
och snart hade hon fått honom dit hon ville..
In i nätet
Hennes nät.
Fångad.
Tagen
Makt
Överlägsenhet
Jag tror att hon njöt av vetskapen om att jag fanns där i periferin.
Jag tror att hon njöt av att sitta där
(några ögonkast längre bort)
och titta hånleende på mig
med de allra bästa korten på handen
Och jag kan förstå det också..
Rätt ur hjärtat
HAN har erkänt att han har hittat min blogg
Först blev jag så förbannad på honom
(för att han inte hade sagt något
för att han hade läst allt jag hade skrivit,
men framför allt för att han inte berättade
utan läste i avvaktande tystnad..)
Men så insåg jag
att jag står för vartenda ord som jag har skrivit.
Jag står för varenda tanke
varje fundering
varje mening..
Så jag fortsätter att skriva här.
Öppenhjärtigt.
Sårande.
Ärligt.
Rätt ur hjärtat
utan minsta lilla censur
Det är hans egen huvudvärk om han väljer att läsa..
Så resonerar jag.
Hans huvudvärk..
Dränkt i tårar
Dåtid:
Kalla mig besatt om du vill, men jag begärde faktiskt att få en samtalsspecifikation på hans äckliga repiga jobbmobil, och idag ligger det alltså hundrafemtiofyra brännheta sidor från Telia på köksbordet bland hårda brödsmulor och utspillt Oboypulver. På dessa äckliga papper finns nästan allt som har hänt mellan dem dokumenterat..
Alla söta smickrande sms
Alla erotiska nakna mms
och alla sena samtal med tunga spruckna andetag och förvirrade hånglande bokstäver..
Vill jag läsa skiten?
Nej.. (och ja på samma gång..)
Vill jag veta sanningarna?
Nej.. (och ja på samma gång..)
Jag känner hur obehaget plötsligt och brutalt tränger sig in under mitt skinn, och trots att jag har haft en helt underbar dag tillsammans med barnen så beslutar jag mig ändå för att riva upp det stora kuvertet från Telia (och sårskorporna invid hjärteroten.) Jag är väl medveten om att när jag har gått igenom alla dessa idiotiska siffror och minutrar och timmar och sekundrar hit och dit så kommer det SMÄRTA igen.
S M Ä R T A
(...och det känns så otroligt urbota korkat av mig att utsätta mig själv för smärtan igen, för hade jag inte kommit vidare?!! Hade jag inte börjat vandra framåt?!! Hade jag inte tagit ett steg uppåt på stolthetstrappan kanske???!... )
*funderar för mig själv*
Ändå måste jag..
För att komma vidare..
Måste få veta sanningen..
Ocensurerad
Någon timme senare:
Nu har jag läst skiten, om och om igen..
Siffrorna dansar krigsdans framför mina trötta röda ögon och återigen får jag konstanta kväljningar och en pervers lust att kräkas... (..som om det skulle hjälpa...? ...som om det skulle få bort smutsen på våra vita lakan..?)
Han har tagit varje litet tillfälle i akt.. det ser jag tydligt på samtalsspecifikationen..
Tvättstugetimmarna har förtrollats till förbjuden och stulen tid med hennes ömma röst, och tiden på Ica Maxi har blivit telefontid med en långhårig blekt blondin, och aldrig någonsin har jag väl känt mig så tillintetgjord och förlöjligad som när jag fick läsa hennes hånande ord om MIG, om OSS, om MITT liv och om MIN vardag..
HAT är ett starkt ord. Jag vet. Jag brukar inte välja att använda ordet hat.
Men just nu är det det enda ordet som passar in i min känslostämning..
Förlåt..
Jag är bara så jävla sjukt trött just nu..
*krama mig, snälla, krama om mig en stund.... Jag behöver det mer än nånsin..*
Söka svar
Vi sitter i ett alltför kvavt rum på plan 2
några trappor upp
i ett av stadens allra vackraste hus
(det med tornrum på utsidan och krossade drömmar på insidan...)
Trots att de tunga persiennerna av borstat stål är neddragna sedan tidig förmiddag så trycker värmen så påtagligt inne i det opersonliga och trista rummet. Tre vuxna människor sitter runt ett rökfärgat glasbord från Ikea, och på bordets mitt har någon placerat ut Lambi-näsdukar, och jag tänker att de kanske ska användas till att snyta ut infekterade känslor eller för att torka trötta rödgråtna kinder..
Terapeuten mitt emot oss rätar bestämt till en av sina ostadiga hennafärgade hårlockar i pannan, och så tittar hon på honom med genomträngande och sökande ögon:
-Vill du berätta för mig varför det blev som det blev?
-Vad var det som du saknade i din relation när du valde att vara otrogen? frågar terapeuten,
och jag känner genast hur hans konflikträdda själ börjar skruva sig baklänges några varv innan han hittar orden..
Jag hör vad han svarar,
för orden i hans mun bildar fullständiga meningar
som försöker förklara
ibland försvara
sneda steg
och
raka svek,
men jag känner ändå att han glider undan
för att slippa känna..
-Hon gav mig bekräftelse, svarar han med bruten och besvärad röst.
-Fast det gjorde ju du också säger han i nästa sekund och han tittar på mig med plågade ögon..
-Och hon gav mig uppmärksamhet säger han sedan vidare,
och det smärtar mig så att höra
för jag inser
att jag verkligen inte hade några andra val
jag kunde inte agerat annorlunda
för det hade hänt ändå..
*funderar tyst för mig själv*
Jag kunde inte tävla mot henne i den frågan helt enkelt.
Hon fanns så nära, både fysiskt och psykiskt.
Medan jag bara fanns i dunklet
som en luddig bakgrundsfigur
lite suddig i kanterna
och ganska blek..
Ovisshet
Jag tänker att det känns ungefär som att ha en knappnål inuti hjärtat
oftast går det bra
om vinkeln är den rätta
om knappnålshuvudet vilar försiktigt
vänd åt rätt håll
då känns inte nålen överhuvudtaget
märks inte
alls faktiskt..
Men så plötsligt
vrider jag mig lite för hastigt
eller när jag tänker ett steg för mycket
eller sjunker för fort
..då tränger plötsligt nålspetsen djupt in i hjärtats kärlrika innerväggar
och blodet börjar sippra ljudlöst
jag pressar mina käkar hårt mot varandra
och stänger inne ett kvidande
när det svider
och gör ont
(men bara inuti, aldrig utanpå)
Och aldrig någonsin är jag förberedd på när..
Rädd för elden
Det är mörkt utanför mitt sovrumsfönster
nästan becksvart
i augusti månad..
Ljuset från det förbipasserande tåget mot Norrland är det enda som stör tystnaden
när jag försöker finna orden
de som kan förklara
vad det är som får mig att tveka
och backa undan
rädd för elden
Han säger att han ljuger för att skydda mig..
Han säger att han ljuger för att undvika att skada mig..
(Och inget av det där han säger
kan jag någonsin förstå)
Jag bör inte ifrågasätta honom säger ni
Men får jag inte ifrågasätta honom när han plötsligt försvinner ut i krogvimlet på Stureplan, trots att han sms-ade mig någon timme tidigare och skrev att han var på väg hem?
Får jag inte ifrågasätta honom när de hastigt ihopkokade lögnerna plötsligt blir alltför många och för svåra för honom att hålla isär? Då han stressat förklarar samtal A med samtal B tills sanningen brutalt kommer ikapp honom när turerna blir för många och klockslagen krockar brutalt med de vilsna förklaringarna..?
Får jag inte ifrågasätta honom då heller?
(..jag bara undrar..)
