Men okej...
Men okej..
Det borde vara så enkelt..!??!
Han säger att han älskar mig
(..det gör han ju, han säger ju det........)
Men vad hjälper det, om jag inte känner att han älskar..?!?
Hur känner man att man är älskad?
Man vet att han finns där..
Man känner sig trygg med honom..
Man känner tillit och harmoni med honom..
Tröstande, kramande, skrattande, skyddande, hjälpande..
Man känner att man kan vara sig själv till hundra procent med honom..
Man vet att han står alldeles intill, nära nära, och att han tar emot om man faller..
När man faller..
I smyg
Om jag ska vara riktigt ärlig så vacklar min övertygelse ibland..
...efter allt som har hänt...
eller då jag känner värmen från en annan människas kropp..
Då undrar jag,
om det är värt det?
Om det är värt all försakan?
Alla dämpade känslor, huvudvärken i tinningarna och stressen i hjärttrakten?
Är det värt det?
Eller bromsar jag upp någonting annat då?
*funderar för mig själv*
Kämpar jag kanske emot något mycket större?
Kämpar jag bara i motvind när jag känner att hjärtat gör kullerbyttor vid fel tillfällen??
Och varför blir jag alldeles varm i hela kroppen när tankarna gnuggar sig runt min fantasi?
*ler för mig själv i smyg*
Ibland lyckas jag närma mig honom...
Ibland lyckas jag vicka lite på bägaren så att några väl valda bokstäver trillar över kanten..
(Det är så det känns, när jag har lirkat och gått runt på tå för att inte trampa fel..)
Vi har pratat igen..
(Och jag älskar det för det får mig att känna mig levande och synlig..)
Vi satt på ett folktomt café nere vid stortorgets kullerstensgator och vi pratade om långdragna läkningsprocesser..
Vi pratade om hur öppna ärliga samtal liksom smeker mig inuti och vi pratade om känslig DÅTID och om HENNE.
(Hon med håret ni vet..)
Älskarinnan...
Och vet ni.
Det funkade..
Jo, jag såg ju att han ryckte till när vi gled in på samtalsämnet...
(.. som om han hade bränt sig på elden..)
Och jag kände visserligen hur hans inre nervöst började skruva sig runt ryggkotorna när jag nämnde hennes namn, men han tittade ändå på mig med en stadig blick och han lyssnade uppmärksamt på mina flytande tanketrådar medan vi tömde våra kaffekoppar på bordet framför oss...
Jag tror faktiskt att han tog in det som jag släppte ut,
och det känns bra..
Inuti.
Vänstertrafik i hjärnan..
Jag tror min hjärna hade ställt om till vänstertrafik de där stressade dagarna i mars?
Ja, för nog såg jag alla tecken, det gjorde jag ju, men jag tolkade dem inte..
(...eller rättare sagt, jag tillät mig inte att tolka dem. Det kändes bara så urbota korkat att ens fundera i de banorna, för inte skulle min kille göra nåt sånt mot mig!? Nej, hur kunde jag vara så dum och ens tänka den tanken??...)
Så resonerade jag när jag beslutsamt höll för öronen när de tjutande varningsklockorna alarmerade i min kropp..
Inte ens i min vildaste fantasi
kunde jag tänka mig att tvättstugetiderna plötsligt skulle innefatta hemliga eggande telefonsamtal..?
Och inte kunde jag tro att veckohandlingen på Ica Maxi plötsligt skulle innefatta korta stulna minutrar med älskarinnan..?
Nej, så tänkte jag faktiskt inte..!!?!
Det gjorde jag inte..
-Nej, inte han! log jag lugnande mot min bekymrade vännina som tydligen hade börjat ana ugglor i mossen..
-Inte min kille.. Han är inte sån..!
Jag kämpar emot..
Ibland känner jag mig som en sliten gammal brandvarnare utan batterier..
(..jag ser ju elden men kan inte göra något åt den..)
Jag har den där stickande känslan under huden, men jag kan inte riktigt beskriva den..?
(..och även om jag kunde beskriva den så vet jag inte om jag hade gjort det..!?)
Jag hämtade morgontidningen i morse medan kaffebryggaren puttrade hemtrevligt i köket..
Det första jag såg när jag slog upp tidningen var ÄLSKARINNANS ansikte som log mot mig genom trycksvärtan..
Jag såg alla de bokstäver som formar hennes för och efternamn och jag såg att hennes blanka svarta hårspänne höll på att glida ur luggen på vänster sida..
Hon såg så glad ut.
Lycklig?!
Smärtan viskade plötsligt hånfullt till mig.. *viskar*
Den vinkade mot mig med stora överdrivna rörelser och försökte burdust göra sig påmind men jag ignorerade den beslutsamt för jag vill inte vara en del av smärta och förnedring längre! Jag bläddrade snabbt vidare till sporten medan kaffebryggarens puttrande försiktigt tystnade där borta på köksbänken..
Jag känner ...
Men så i helgen p r a t a d e v i
( Okej, jag pratade kanske mest.. men ändå.. )
Jag drog ur honom orden ett för ett, kämpade fram några dammiga funderingar, jag lirkade, lockade, försökte och pockade, och det fungerade. Jag tror att vi fick till något som kan kallas för kommunikation och min kropp blev genast två grader varmare när solen bländade mina skrattsalvor i gröngräset..
Och vet ni?!
Två grader varmare gör skillnad.
På eller av?
Jag säger inte att det måste vara enkelt,
jag vill bara att det ska vara värt det..
Dammande bokstäver
Ibland dammar mina allra djupaste bokstäver..
När jag inte hittar de rätta orden, eller när bandet runt min panna dras åt alltför hårt..
(Som när jag febrilt försöker tänka i en ljusare nyansbana fastän himlen redan har öppnat sig
och konturerna redan har suddats ut..)
Hans stålblå ögon möter inte längre mina på djupet och hans läppar talar inte längre öppet till mig..?
Jag vet, han är ju här. Hos mig.
Han sitter ju alldeles intill mig, nära nära..
Och jag kan tydligt känna hans puls slå stadigt på insidan av hans tatuerade underarm där vi sitter tätt ihopkrupna i tevesoffan modell x-large, men ändå..
...ändå upplever jag honom så avskärmat frånvarande..
Hans flyende skygga blick landar ibland nånstans i en avlägsen glasbubbla
och jag kan inte förklara hur det låter när frågorna ekar i mitt inre,
för hur beskriver man en känsla som är tagen ur intet??
Jag vill bara slita tag i honom och ruska om honom lite för hårdhänt och skrika högt:
SLÄPP IN MIG!!
.. men jag säger inget för jag orkar inte.. Jag tiger istället
Det är därför jag känner att mina bokstäver är alltför dammiga ibland..
De är ju redan sagda, uttryckta, nedpräntade, formulerade, utagerade, uttjatade..
Jag har inget mer att säga, som inte redan har blivit sagt, och jag orkar inte kämpa ensam.
Om han inte kämpar MED mig så tänker jag inte dra vagnen ensam längre.. Nej, jag har faktiskt inte ork till det!
Och kan man egentligen kämpa MED någon i en relation utan att kommunicera med varandra?!
Nej.
Just det.
När går det över?
När går det över??
När försvinner smärtan?
Jag går här i min vardag och jag fungerar tillfredsställande..
Jag lagar näringsriktig färgglad mat och tvättar små byxor med envisa gräsfläckar på..
Jag kramas och älskar till fullo, men längst inne i hjärtat spökar deras fula lekar ännu..
Ibland anfaller minnena mig brutalt och utan bedövning,
och jag rasar ihop som ett skakigt korthus i korsdrag..
För mitt i en händelse ser jag plötsligt älskarinnans leende..
Om jag hör ett speciellt ord så ser jag dem framför mig..
Läser jag något speciellt så ser jag deras mail framför mig..
Alla vackra ord de skrev till varandra.. Delade..
Alla söta smeknamn de gav varandra..
(..och helt plötsligt känns hans många söta smeknamn på MIG så sjukt jävla skitiga och billiga.. Jag kan inte njuta av dem längre. Blir bara ledsen av dem. Försöker enträget tränga undan men lyckas inte alltid..)
Jag vill inte ge henne makten över mina tankar
Jag vill inte ge henne makten över min vardag
Jag vill inte ge henne makten över mitt känsloliv
Men just HÄR och NU spökar det i mitt innersta rum, och jag hatar dem för det..
Jag var en stark människa innan det här hände..
Ärrad och sönderskrapad måhända, men ändå stark och stolt..
Nu är jag nedtrampad.
Fortfarande stark
Absolut.
Och fortfarande stolt.
Men nedtrampad.
Har ni förresten sett att jag har två kategorier på mina inlägg numera?
En kategori heter "dåtid". Där jag skriver om det som var DÅ (..mitt i smärtans centrum..)
Den andra kategorin heter "nutid" och där skriver jag ur min vardag IDAG. (..från andra sidan mörkret..)
Scrolla längst ned på sidan om du vill hitta kategorierna.. ♥ KRAMAR till ER ♥
Vart går gränsen?
Jag läser era högst uppskattade kommentarer
och förundras lite... ?
Flera av er verkar tycka att han redan har varit otrogen?!?
Men har han det??
Tycker ni det??
Anser DU att han redan har "gått över gränsen"?
Är det som har skett något som kan kallas för otrohet?
De har ju faktiskt inte ens rört varandra (ännu)...??
Vad tycker du?
Nästa arbetsdag ...
Nästa arbetsdag framför dataskärmen på kontoret:
Hans tungspetsvåta sinnen drunknade behagligt i hennes enorma fotoalbum på Facebook..
Inte ett enda foto missade han.. Nej, han scannade grundligt av varenda liten bråkdel av förevigade sekunder och centimetrar av hennes tidigare liv..
Framifrån.
Bakifrån.
I profil.
Leende.
Allvarlig.
Mystisk.
Skrattande.
Påklädd.
Avklädd.
Överallt fanns hon.
( ..inte bara inuti honom..)
Han tyckte om det han såg..
Han tyckte om hennes långa avundsvärda hår.. det med solglitterstänk längst ute i topparna..
Han tyckte om hennes livliga gröna ögon som förföljde honom i de tysta korridorerna på kontoret..
Han tyckte om hennes mjuka kvinnliga former.. de som lockade honom att svika och förgifta..
Han njöt till fullo av hennes odelade uppmärksamhet, av hennes komplimanger och av det eskalerande intresset som hon visade honom.. Den fysiska distansen mellan dem hade börjat klia irriterat under huden på honom nu..
Några förströdda kaffedränkta arbetstimmar senare låg han avslappnat utsträckt i vår nyinköpta begiea soffa hemma i vardagsrummet med alltför repiga parkettgolv och oräkneliga märken av små kladdiga barnfötter..
(Jag kan inte dra mig till minnes exakt vart jag befann mig just de där två timmarna, men jag antar att jag svettades ymnigt på ett boxnings-pass eller så, för just då rann den överfyllda bägaren över....)
Just då, mellan klockan 17.58 och 19.24 ringde han upp älskarinnan för allra första gången
och klockan 19.25 var han redan skoningslöst sönderklöst av det högljudda dåliga samvetet som bankade honom brutalt inuti. Han slog sig osams med sig själv och brottades i en brottningsmatch som han aldrig skulle kunde vinna, och ändå kände han att det var v ä r t det..
" - Gumman, det här är moraliskt fel, egentligen.. och förbjudet.. "
skrev han smått ångerfullt i ett sms till älskarinnan i hans tankar strax innan han släckte sänglampan för natten..
Så fortsatte han:
"-..men om det leder till något gott så är det värt det!
Puss och kram vackrast!"
Brevid honom i den renbäddade dubbelsängen låg jag invirad i mitt vita duntäcke..
Och inte ens doften av min varma sömniga kropp kunde filtrera hans tankar längre..
Nyvakna hjärtslag..
Fortfarande hade de bara ögon, mail, sms, och mms-kontakt.
(...det började kännas allför fattigt i honom..)
Han ville ha mer av henne nu..
Han ville ha så mycket mer mer mer, men först måste han hitta tillfället..
Tillfället eller den rätta ursäkten.
Tillfället eller den rätta nödlögnen.
"- äh, säg bara att du måste jobba över, eller att du ska till garaget eller vad som helst.."
hade älskarinnan ivrigt skrivit i det senaste mailet från kontorslandskapet brevid, och hans nyvakna hjärta bultade extra snabbt varje gång han såg ett gult litet blinkande kuvert uppe på dataskärmens fönster.
"- ja, jag ska försöka luska ut något bra snart. Jag lovar! Jag tror att jag har kommit på något hållbart nu.."
skrev han genast lugnande till svar och älskarinnan log brett för sig själv vid sitt skrivbord där gula små post-it-lappar tapetserade dataskrämens båda ytterkanter..
"- okej, jag hoppas, väntar och längtar. Förresten, vågar du inte adda mig på Facebook din fegis?!.."
retades älskarinnan tillbaka, och trots att hon satt bakom en stor belamrad glasvägg på andra sidan kontorslandskapet så kunde han nästan höra hennes retsamma skratt klinga genom pärmarna. Hennes röst kittlade hans känsliga näthinnor och hennes kropp skrek efter honom där i korridorerna. Återigen kände han de där välbekanta yviga lustarna som klöste sönder hans ryggslut medan arbetsdagen gick mot sin ände..
Han loggade snabbt in på Facebook, såg hennes självlysande förfrågan och tryckte blixtsnabbt på "confirm friend request". Genast började han formulera ut några eventuella godtagbara ursäkter till att han hade henne som "vän" där på Facebook.. Just in case of liksom..
Om någon skulle fråga något
Han ville ju inte bli ifrågasatt på något vis.
Ingen fick ju veta något!
De hade de bestämt tillsammans.
De hade dyrt och heligt lovat varandra att hålla tyst om det som skedde.
Det var ett villkor, för det skulle ju vara vattentätt ni minns...?!?
Ingen i hela världen skulle få veta något om deras fuktiga läppar och sökande händer..
Trodde han.
Men älskarinnan klarade till sist inte av att behålla allt glitter längst inne i själen för sig själv..
Hon höll ju på att spricka av alla sjövilda bubblor och av regnbågens alla nya nyanser på hennes himmel..
Så i skydd av mörkret berättade hon om hemligheten för sin allra bästa vän.
I skydd av mörkret lät hon alla kladdiga sanningar få sina egna tydliga bokstäver.....
Ett steg närmare..
Älskarinnans väldoftande långa solblekta hårtestar slingrade sig förföriskt och ömt runt hans förbjudna tankar och kramade hans ständigt pockande dåliga samvete ännu en gång..
(..lika smutsiga som underredet på bilen som stod parkerad ute på personalparkeringen)
Dagligen brottades han med samvetet
Dagligen vann hon en sekund extra
Dagligen bleknade mina blå ögon i jämförelse med hennes gröna..
Deras dagliga tiotals mail blev allmer intensiva..
Drömmande Lockande Sexuella Eggande
Kittlingarna i magen omvandlades till sprittande livsenergi och en liten bakgata på Söders skuggsida blev plöstligt mera lättillgänglig och magnetiskt tilldragande..
Han funderade på att ringa upp henne..
För varje fundering, en sekund närmare faktum
Han visste ju att hon skulle välkomna honom med öppna armar
Han visste ju att hon både väntade och längtade
Ändå tvekade han
Han passerade sakta men målmedvetet Söders knöliga kullerstensgator på väg hem från arbetet..
Inne på den lilla närbutiken i hörnet köpte han ett paket Wrigleys Extra strong mint "utifall att"
När han närmade sig hennes port saktade han in lite granna och fingrade bekymrat på sin mobiltelefon medan blicken flackade upp mot en av balkongerna i det gula gamla stenhuset med välskött putsfasad..
"..jag finns ett enda samtal bort.."
Så hade älskarinnan sagt till honom, och orden verkade föröka sig vilt i hans febriga fantasier..
Just som han lyfte den repiga arbetsmobilen för att slå hennes förbjudna telefonnummer..
(..ni minns va, det som stod under namnet "Anders Larsmo, tekniker" )
... just då ringde jag..
Naturligtvis helt ovetandes om vad jag faktiskt nyss avbröt..
Totalt ovetandes om att jag just brutit all elektricitet, spänning och magi..
-Hej hjärtat, duu.. Inte kan du stanna på närbutiken i hörnet på vägen hem och köpa lite röd paprika och en liter mjölk är du snäll?! Maten är strax klar men vi hade visst ingen paprika......??!
*lång tystnad*
-Hallå!????
-Hör du mig?!?
Jodå! Han hörde!
Och visst skulle han stanna och köpa den där paprikan.
Självklart.
Han var ju ändå alldeles i närheten....
