.

Måndagen i mitt liv var klädd i grått
och på hustaket mittemot Familjerådgivningen
arbetade två neonklädda män med att lägga om ett vackert gammalt tegeltak från sekelskiftet..

Jag tittade tyst på männen som helt obehindrat gick omkring på höjden
Hade de inte några skyddslinor funderade jag tyst för mig själv?
Var de aldrig rädda?
Tänkte de inte?
De såg ju så orädda ut?
Helt obehindrade..?!
..mina tankar fladdrade..

Mannen med de mörkblå kläderna
familjerådgivaren
satt med trygga knäppta händer
som en erfaren medlare
mellan mig och sambon

Han pratade oavbrutet om självklarheter.
Bara rena självklarheter.
Inget jag inte tänkt tidigare.
Inget nytt och revolutionerande.
Inget jag inte hade ett eget svar på.
Bara mina ord, mina tankar, och mitt sätt att se på livet och kärleken

Mannen bekräftade
allt jag känner
Han bekräftade
det som är min totala sanning

Han är lång och smal
den där familjerådgivaren
och han har isblå snälla ögon
ögon som talar och förstår
och på hans vänstra hand
bär han en repig guldring

..och jag kommer på mig själv sitta och fundera på hur hans egen relation fungerar...?

Jag funderar på vem han är?
Om han är ett helgon eller en förklädd mytoman?
Hur har han lärt sig allt han vet?
Genom egna dyrköpta misstag?
Är han kanske själv en av dem som delat säng med fel människa?
Är han en av dem som sökt förlåtelse och förståelse hos sin hustru?
Han kanske är expert på manipulation och förnekelse, vad vet jag?

Mina tankar fladdrade iväg..
igen, för långt

Samtalet gled iväg
igen, för långt

Som vanligt..
Ja, för det brukar ju bli så här..
-Eller hur älskling, du ser väl mönstret?

Jag är så avtrubbat van nu.
Det här är inte första gången..
Jag blir bara trött, så brutalt trött av att se
att ingenting är annorlunda
hur mycket jag än önskar

Vi pratar vidare
ömsom krystande
ömsom kämpande
och det slutar oftast med
att det är sambon som får arbeta
prata
analysera
försöka förklara
hitta ord
och leta i sitt inre..

Strålkastaren hamnar tveklöst på honom. Igen!
Och jag undrar varför det alltid blir så.. samma mönster, om och om igen..?

Och själv sitter jag mest och tittar ut genom fönstret
den här gråtrötta måndagen
på Familjerådgivningen på femte våningen
Jag pendlar mellan tankar på inbiten höjdskräck
och mäns relation till sexualitet
 
Finns det trogna män?
Existerar de överhuvudtaget utanför sagornas värld?!?
Lever vi i en fiktiv låtsasvärld av såpbubblor
om vi verkligen tror
att vi ska kunna finna någon
som skänker oss ärlighet och respekt?

Är jag en hopplös drömmare
om jag vill kräva trohet?
Är jag patetisk och naiv
om jag såras av hans ständigt återkommande destruktiva mönster?

Mina tankar slår dubbelknut på sig själva
och snart har det gått en och en halv timme..

-Jaa, hörrni, då är tiden slut för idag.. säger mannen med de mörkblå kläderna dröjande..

Jag tackar förstås artigt för mig,
och så klistrar jag vant på mitt jag-är-stark-trots-allt-leende
när vi två minuter senare går ner
för de breda ekande gamla stentrapporna
i sekelskifteshuset, där mina känslor alltid blir besannade..

♥















Tack för att ni läser
tack för att ni kommenterar
och delar med er av era egna erfarenheter
det hjälper mig
det får mig att se skymda vinklar

TACK



 
 

Så verkar Roboten plötsligt ha fått kontakt med sitt innersta!?

Hans väl 
förtryckta
 förseglade 
och
förbjudna 
känslorum
gläntar plötsligt skrämmande
på de tunga portarna
och Roboten tvingas långsamt att börja känna
han har nog börjat inse
att jag menar allvar
att jag inte accepterar hans förvridna spelpjäser längre

Plötsligt
ser jag
hör
och känner

Spillrorna av en avstängd människa
letar sig oväntat fram
bakom skölden
som alltid skyddat hans inre hemliga känsloliv

Plötsligt, hans smärta!

Och jag kan inte hjälpa
att jag känner
att det är välförtjänt
hjärtlöst välförtjänt

det är hans tur
att vrida sig i maktlöshetens sömnlösa lakan
hans tur
att gråta okontrollerat
att brottas omkull
av alltför hårda klumpar i magen


Så varsågod!
Välkommen till min verklighet Mr Stoneface
Så här har jag nämligen känt
i princip dagligen
de sista 2,5 åren


Taste it!

Mer än 7 år tillsammans
en stor bullrig och skrattretande familj
med kusiner och svärföräldrar och älskade medmänniskor
och allt är brutalt söndersparkat
av en hjärtlös robot som ibland kallar sig för "man"

Han säger inget
inget som visar ånger
inget som visar ilska
inget som visar rädsla
inget som visar vilja
inget som visar kärlek
medmänsklighet, empati, sympati
inget som visar känslor
överhuvudtaget

Jag är liksom bortklippt
ur hans inre system
(ploff!!!)
Så var det gjort

Roboten visar sig vara kall och känslomässigt död 
Roboten rycker uppgivet på axlarna och letar sig vidare bland fallna höstlöv
Roboten sopar raskt bort spåren av såren och låtsas som om livet är detsamma
som innan..

Och hemma i soffan sitter jag och vaggar mina oförstående barn
i min varma modersfamn
Jag försöker förklara och försvara
försöker förmildra och skapa förståelse
för robotens val och agerande

(..men jag förstår ju inte ens själv?!..)


Varför