.

I din isolerade lilla bubbla
kan jag inte andas
kan jag inte leva

Där når mina andetag
aldrig botten av mina lungor
Där är jag halv

När du kliver in i dig själv
och omsluter dig med tystnaden
När du stänger av yttervärlden
och pausar verkligheten
då skräms jag iväg

då stänger jag också av
dig
ger upp
tappar hopp
tystnar
och sväljer
gråten
..
.

Igår kväll började marken plötsligt skälva under mina ostadiga fötter..

Jag var inte beredd
(hade inte garden uppe)
jag bara slogs omkull
skrapade sönder armbågarna i fallet
slogs återigen blodig inuti

Han berättade för mig
att han hade "sett" vår lilla Liten
någonstans där mellan trädtopparna och molnen
och skoningslöst började mina tårar att rinna

tyst tyst tyst
ljudlöst

Jag sa ingenting..
Jag låtsades fundera över mitt kluriga korsord..
(medan tårarna rann tyst nedför kinderna)
men han såg inget,
han hade ju blicken fäst vid något annat..

Jag ville inte visa honom mina tårar
Ville inte visa honom smärtan
(..för jag är så obeskrivligt trött på sorgen och smärtan nu..)

Försökte andas normalt
trots att ögonen fylldes på med jämna mellanrum
Försökte hålla emot
trotsa
och lägga locket på..

Ja, det är ju så du gör och för dig funkar det ju, så jag tänkte att jag kanske skulle kunna klara av att göra detsamma om jag verkligen försökte, men det gick ju inte, så förlåt att jag gör dig illa med mina tysta tårar och min skakande kropp, men det går ju inte, jag kan verkligen inte konsten att trycka undan, jag kan inte svälja tårar och döva smärta, jag måste få UR mig den och hur fan ska jag få ur mig den när jag inte får prata med någon om det jag känner?!



Tappa mig inte nu?
Hjälp mig att vandra framåt istället..
Visa mig vägen?!
Led mig varsamt och håll min hand..
Jag ber ju om hjälp nu..
Hör du inte det?

Det var besök hos kuratorn idag..
(hon som sitter i det stora vackra roströda huset från sekelskiftet..)

Fylld av förödande stress inuti 
ramlade jag in i det lilla trånga rummet
med storblommiga gardiner från Ikea
i de höga fönstrena

Kuratorn var nyfriserad och munter,
näsdukarna låg prydligt på det lilla sidobordet i vanlig ordning,
och den begiea fåtöljen närmast väggen
blev min varma boning för några timmar..

Med en mjuk skyddande kudde i knät
fick jag bekräftelse på mina tankar
hur skruvade de än må låta i dina öron
och jag fick nya insikter
som kanske kan få mig att förstå?

Men det blir inte alltid som man har tänkt sig..
Jag trodde att jag skulle få blöda
tappa fattningen
och kanske fly undan de värsta scenerna..?
Men fokus flyttades abrupt från det ursprungliga ämnet
och plötsligt upptäckte jag
att jag hade förvandlats till en psykologisk terapeut
istället för att vara en sörjande patient..?

En del av mig ville bara stanna..
Bromsa tiden..
Ifrågasätta!
Backa tillbaka
för att kanske se motivet tydligare?

Den andra delen av mig
ville bara gå
för att aldrig någonsin mer vända om

Timmarna gick
(det där var väl min tid?!)
Och så satt vi där plötsligt
och skulle avrunda besöket

Sista besöket!?

Ja, för jag var väl "klar" nu resonerade kuratorn..
Jag behövde väl ingen mer kontakt nu
och om jag skulle behöva det någon gång i framtiden
så kunde jag ju bara höra av mig sa hon.....


(okej, bara höra av mig alltså.........?)



Som om jag skulle..