.

Jag promenerar med raska steg
gata upp
och gata ner
förblindad av dina envisa tårar

utan att stanna
utan att titta upp
jag bara går och går och går

går så fort att jag inte hinner känna
går så fort att februarivinden inte förmår frysa mina tårar

vartannat steg tänker jag:
stäng av!

försöker febrilt tänka på allt annat
något förutom honom
men jag lyckas nog inget vidare
för plötsligt upptäcker jag
med sorg i hjärtat
att jag har gått
till den mest tabubelagda gatan
den som inte längre har något namn
(förutom ångest, smärta och svek)

Plötsligt befinner jag mig
mitt i skärselden
på gatan som inte längre existerar
gatan som försvunnit från kartan
gatan som mördat mina drömmar
och krossat min själ mot alltför hård asfalt

Den finns inte längre
gatan är försvunnen
hela kvarteret är som uppslukat
som ett blanksteg på mitt tangentbord

Huset existerar inte
lägenheten existerar inte
HAN existerar inte
VI existerar inte
inte längre



(aldrig mer)




"stäng av!"

Sönderslagen
i tusen ojämna udda bitar
där ingen passar med den andra
för ingen är den andra lik

Små sylvassa färglösa molekyler
av det som en gång var min värdighet
mitt hjärta

En familj
som inte längre är en familj
Separerade, åtskilda
och jag vet ju inte ens hur man gör
eller varför?!

Står vilse i mitten
vilse & förvirrad
sneglar mot golvbrunnarna på stan
för att slippa möta alla frågande ögon

Iakttar glasartat
hur det slängs i soporna
det som var mitt liv, min familj

Och på en nikotingul ytterdörr
med titthål på mitten
några trasiga kvarter bort
står plötsligt hans namn på brevlådan
(det som borde varit mitt)

Hans lägenhet
Hans nya liv









..och jag badar i avgrundsdjup sotsvart ångest..

Försöker andas lungt och fokuserat,
distraherat och koncentrerat
fastän det blåser hårda vindar
utanför mitt fönster

Men jag hittar inte orden
kan inte beskriva
färgskalorna inuti

Och hjärtat gråter
i stillhet





♥

Okej, det är alltså nu jag ska samla mig?!
Det är nu jag förväntas vara stark och oövervinnerlig?!

Är det nu jag ska räta på ryggen,
sortera mina kraftkällor
memorera de allra ljusaste minnesbilderna
och söka näring och värme i solljuset?

Nu alltså?!
Fast det snöar ju ute?!


(vill bara protestera!)

Vill protestera som ett rabiat litet oförstående barn
vill skrika så argsint att saliven stänker aggressivt ur munnen på mig

Vill helst bara skrika rätt ut
att jag inte vill
att jag inte vill (!)
att det är så jävla orättvist
att det är så fel
för att det är så fegt
och fult, och alldeles för jävla enkelt
att bara dra
bara skita i allt..




Vill skrika att jag inte alls orkar
att det är helt fel tidpunkt
att jag inte klarar det själv
att jag är så sårad och tillintetgjord
att jag behöver mer krafter först
att jag behöver hans närhet..

För jag mår ju så omänskligt dåligt just nu, 
med en massa kvarglömd sorg i de skarpaste hörnen av min själ
och den enda människan i hela världen som jag trodde jag skulle kunna torka mina tårar mot
är just den människan som har tillfogat mig all smärta och sorg
så vart ska jag då vända mig?!



Jag känner mig ibland som ett misshandlat litet barn
som efter alla hårda och obegripliga slag
trots allt vänder sig mot sin far
och ber honom om tröst
och kärlek

Helt galet, helt fel
det vet jag ju
men vem kan skuldbelägga barnet?




Jag är vilse
det hör ni ju själva
lost




Och nej
jag gör ju inte det
(skriker inte)
Jag är ju inte sån..
Säger det inte ens högt

Menar det inte heller
Inte egentligen.




jag är ju så mycket klokare än så







egentligen

..speachless..

Lämnar du oss nu?
Du gör det va?
Lämnar oss?
Visst är det så!?
(vill inte förstå)

Men jag känner ju det
du har ju redan flyttat
mentalt

Du har redan börjat möblera
fundera, formulera, tapetsera

Din sunkiga lilla ensamma tvåa
på en dammig grå tvärgata
precis där Norr möter Söder
(står öde och väntar på dig)

Och det smärtar mig
men jag fråntar bestämt mig själv
rätten att känna
iallafall nu
just nu

Förtvivlat försöker jag försvara
skydda den ömtåliga sidan av mig själv
omfamna och trösta
stötta och vara nära
dem jag faktiskt har kvar:

barnen
KÄRLEKEN
mellan oss tre

Den är för evigt
pålitlig, ärlig
totalt villkorslös
aldrig sinande och alltid från djupet


(Tack gode Gud att jag har barnen)


♥




Men just nu tror jag att mitt hjärta tillfälligt har domnat bort...