.

Okej, det är alltså nu jag ska samla mig?!
Det är nu jag förväntas vara stark och oövervinnerlig?!

Är det nu jag ska räta på ryggen,
sortera mina kraftkällor
memorera de allra ljusaste minnesbilderna
och söka näring och värme i solljuset?

Nu alltså?!
Fast det snöar ju ute?!


(vill bara protestera!)

Vill protestera som ett rabiat litet oförstående barn
vill skrika så argsint att saliven stänker aggressivt ur munnen på mig

Vill helst bara skrika rätt ut
att jag inte vill
att jag inte vill (!)
att det är så jävla orättvist
att det är så fel
för att det är så fegt
och fult, och alldeles för jävla enkelt
att bara dra
bara skita i allt..




Vill skrika att jag inte alls orkar
att det är helt fel tidpunkt
att jag inte klarar det själv
att jag är så sårad och tillintetgjord
att jag behöver mer krafter först
att jag behöver hans närhet..

För jag mår ju så omänskligt dåligt just nu, 
med en massa kvarglömd sorg i de skarpaste hörnen av min själ
och den enda människan i hela världen som jag trodde jag skulle kunna torka mina tårar mot
är just den människan som har tillfogat mig all smärta och sorg
så vart ska jag då vända mig?!



Jag känner mig ibland som ett misshandlat litet barn
som efter alla hårda och obegripliga slag
trots allt vänder sig mot sin far
och ber honom om tröst
och kärlek

Helt galet, helt fel
det vet jag ju
men vem kan skuldbelägga barnet?




Jag är vilse
det hör ni ju själva
lost




Och nej
jag gör ju inte det
(skriker inte)
Jag är ju inte sån..
Säger det inte ens högt

Menar det inte heller
Inte egentligen.




jag är ju så mycket klokare än så







egentligen