.

Om att misstro..

I kroppen studsar
en blandning av olust, oförstånd och beslutsamhet.

Jag tittar på mitt nya liv med lupp
och sen skriver jag 
en massa oläsliga sms
som jag aldrig någonsin skickar iväg
(för att jag vet att ingen jävel skulle orka tyda dem iallafall..)
 
Han hade kunnat be mig dra åt helvete femtiofem gånger minst.
för allt jag gör
och allt jag säger
och för att jag inte klarar av att glömma
att han trasat sönder min värdighet 

Men han gör ju inte det,
och jag undrar varför
eftersom det känns uteslutet för mig 
att det är av ren kärlek!?!

Jag måste sätta fötterna i gruset och skjuta ifrån
det vet jag
jag vet bara inte hur..

det där känner jag så väl igen...kramar om

Fina Leia!



Det gör ont i mig att du inte mår bra.



Jag känner så väl igen mig i dina funderingar. Det gör ju så ont att inse att det som hänt verkligen har hänt och att man måste leva med det för resten av livet. Ensam eller fortfarande tillsammans. Det kvittar liksom, det gör ont ändå.



Men jag förstår också dina funderingar över om man har varit snäll emot sig själv. Varför valde man den väg man gjorde och är det värt det?



För alltid kommer man att vara den som blev sviken och tillintetgjord.



Men......du och jag är väl inte sådana som lägger oss ner och ger upp för det?? Min uppfattning om dig är att du är en mycket stark och modig kvinna.



Du vet vad du vill och du följer ditt hjärta.



Han kanske finns där just för att han verkligen älskar dig. Just för att han verkligen ångrar sig men inte kan visa det så att du förstår.



Är det verkligen kört? Blir du lyckligare utan honom? Vågar du släppa in honom i ditt hjärta igen?



Jag tänkter på dig, mycket........



Kramar