.

Den andra smärtan..

Jag startade den här bloggen
för att få en chans att ventilera..

För att få älta
hans otrohet
hans svek
och smutsiga lögner,
och för att få sätta ord på
hur det känns
när man har tyngder hängandes i revbenen
strax under brösthöjd..

Men så hände något..
(som dödade inuti
men som även skänkte en välbehövlig distans)

Jag satt på ett naket badrumsgolv
med mitt lilla vackra döende foster i mina händer

Jag skrek ut min smärta
när fostrets lilla hjärta slutade att slå

..och samtidigt lossnade den andra smärtan.. (?)

För plötsligt känner jag inte alls samma behov att att älta hans otrohet längre..
Hans otrohet och hans svek gör mig inte alls lika illa längre..

*konstaterar*

Det smärtar inte alls som förut..
(som jag sa i ett tidigare inlägg, jag tror att sorgen har flyttat fokus?!)

Det känns så befriande skönt att se hur sorgen ändrar färg och form
men samtidigt känns det för jävligt
att jag skulle tvingas uppleva något så fruktansvärt hjärtslitande
för att få distans
till den andra smärtan...

Leia

Jag förstår din smärta. Din sorg.

Att mista ett barn är det otänkbaraste.



Men...



Är det verkligen så att "den stora smärtan" förminskar "den mindre smärtan"?

Det är väl därför tonårstjejer skär in oläsbara streckkoder på armarna?

Hejsan! Jag beklagar verkligen vad som hänt och tyvärr så måste jag säga att jag vet hur det känns. Jag sitter här nu hos mina föräldrar och har precis blivit bedragen av min sambo. Vi ska ha barn i juli, men jag överväger abort. Jag vill inte ha något med honom att göra och att bli ensamstående mamma vill jag inte uppleva med första barnet.



Detta skedde på juldagen, men han berättade på nyårsdagen. Jag vill att vi ska stötta oss igenom detta!



Massa styrkekramar till dig!

Allt vi är med om ändrar ju och formar oss till "nya" människor.



Det som hände med Er lilla liten gav Dig perspektiv. Fick dig att se annorlunda på allt som hänt dig. Sorgen och smärtan är olika men det är nog svårt att gradera den.



Just nu mår Du helt enkelt sämre över förlusten av lilla liten än för sveket från din man. Kroppen har nog sitt alldeles eget sinnrika sätt att tyst och metodisk hjälpa oss så att vi inte helt bryter samman av sorg. Tror Du inte det?



Kramar

Jag vet inte om den stora smärtan förminskar den mindre....?! Jag vet bara att just HÄR och NU så har smärtan efter hans otrohet bleknat..



Jag har nog insett att jag är stark i mig SJÄLV, även utan honom om så skulle vara. (Så länge jag har barnen vid hälsa och liv)



Barnen är mitt allt.

Han är en nyckelperson i mitt liv, visst, men jag KAN leva utan honom om jag "tvingas" till det, men jag vill aldrig aldrig någonsin leva utan mina barn.



DEN insikten har gjort att den andra smärtan är blekare..



Däremot är jag inte säker på att färgerna håller i sig för all framtid. Jag tror att sorgerna och smärtorna kommer SKIFTA färg, men just HÄR OCH NU känns det så här, och det är jag nöjd med..



Kram till dig.

Jag tänker på dig ibland, saknar dina skrivna ord..

Hej Caroline..



Hur ska jag börja?

Jag vill börja med att beklaga..

Det är så SVÅRT att gå igenom det du går igenom, tro mig, jag vet, och jag önskar att alla slapp känna den smärtan.. Tyvärr ser livet ut så, ibland går det upp, ibland går det ner.. Man kan välja att fajtas och kämpa, eller så försjunker man i smärta.



JAG gjorde båda delarna. Jag slog tills mina händer blev blodiga och jag sjönk som en sten till botten..



Spontant vill jag skrika STOPP när jag läser det du skrivit. Jag vill säga att du visst klarar av att vara ensamstående mamma (om det nu är det som kommer att krävas av dig), och jag vill skriva att TÄNK DIG FÖR innan du beslutar dig om en abort,



MEN MEN MEN MEN



Jag äger ingen rätt att säga så, eller att påverka dig åt ena eller andra hållet.. Du måste ju naturligtvis göra det som känns bäst för DIG. Det är en svår sits du sitter i, jag är fullt medveten om det..



Om du har läst om mina våndor när jag fick veta att jag var gravid så vet du att jag också velade enormt..



Inte för att JAG inte ville ha barnet, utan för att HAN inte ville ha det..



Då var det en psykolog som sa till mig:

-Jag möter dagligen kvinnor som ÅNGRAR sin abort, som får regelbunden terapi pga ångesten efter en abort, men jag möter ALDRIG någon kvinna som kommer till mig för att hon ångrar sitt barn...



DE orden fick mig att tänka om...



Här skickar jag varma kramar till dig. Hör gärna av dig igen om du vill.



<3

Varje sorg har ju sin smärta. En bleknar och en annan blir starkare. Jag förstår dej precis. Det du varit med om med din man är en smärta, men det du var med om med Liten är en helt annan smärta! Antar att jag förstår dej för att barnen är mitt allt också. De andra är viktiga, men inte på samma sätt liksom.



Äh.. Men jag förstår, även fast jagi nte varit med om något liknande själv (tackolov!)



KRAM!