.

Det var besök hos kuratorn idag..
(hon som sitter i det stora vackra roströda huset från sekelskiftet..)

Fylld av förödande stress inuti 
ramlade jag in i det lilla trånga rummet
med storblommiga gardiner från Ikea
i de höga fönstrena

Kuratorn var nyfriserad och munter,
näsdukarna låg prydligt på det lilla sidobordet i vanlig ordning,
och den begiea fåtöljen närmast väggen
blev min varma boning för några timmar..

Med en mjuk skyddande kudde i knät
fick jag bekräftelse på mina tankar
hur skruvade de än må låta i dina öron
och jag fick nya insikter
som kanske kan få mig att förstå?

Men det blir inte alltid som man har tänkt sig..
Jag trodde att jag skulle få blöda
tappa fattningen
och kanske fly undan de värsta scenerna..?
Men fokus flyttades abrupt från det ursprungliga ämnet
och plötsligt upptäckte jag
att jag hade förvandlats till en psykologisk terapeut
istället för att vara en sörjande patient..?

En del av mig ville bara stanna..
Bromsa tiden..
Ifrågasätta!
Backa tillbaka
för att kanske se motivet tydligare?

Den andra delen av mig
ville bara gå
för att aldrig någonsin mer vända om

Timmarna gick
(det där var väl min tid?!)
Och så satt vi där plötsligt
och skulle avrunda besöket

Sista besöket!?

Ja, för jag var väl "klar" nu resonerade kuratorn..
Jag behövde väl ingen mer kontakt nu
och om jag skulle behöva det någon gång i framtiden
så kunde jag ju bara höra av mig sa hon.....


(okej, bara höra av mig alltså.........?)



Som om jag skulle..