.

Sorgen flyttar fokus...

Efterlängtad tid hos kuratorn imorgon..
I ett vackert gammalt rostrött stenhus med oblekta näsdukar på bordet intill..
(Vet att tårarna kommer rinna okontrollerat igen..)
Inpressad tid mellan fullspäckade scheman, frisörbesök och läxläsning..
Jag b e h ö v e r verkligen p r a t a om det som har hänt..

...för när det blir tyst så känns det som om det aldrig har hänt..?!
Som det redan är glömt liksom..?
Som om min Liten ♥ aldrig fanns..?
Inte existerat?
Tala med mig.. (!)


JAG glömmer inte.
Jag glömmer a l d r i g.

a l d r i g 
n å g o n s i n

Jag v i l l  i n t e glömma,
vill inte sudda ut konturerna av den lilla kroppen,
vill inte att vardagen ska rulla på som vanligt,
som om inget har hänt..

Allt som var jag
All min styrka
min stolta ryggrad
min positiva livsanda,
hon som alltid trodde på sig själv,
allt som var jag,
står plötsligt på spel..

Vem har jag blivit EFTER det här som har hänt??
(..för nånting har ju hänt inom mig.. något har brustit, och jag har blivit halv..)
Någonting fattas


Och plötsligt har jag fått en insikt...
Insikten om att en flyktig otrohetsaffär inte kan krossa sönder
som ett litet oskyldigt barns död kan..
..utan rätt till liv..


Vad bryr jag mig i älskarinnan och deras smutsiga affär nu?
Hon rör mig inte i ryggen längre...

Sorgen har flyttat fokus
någonstans mellan bloddränkta lakan, koagel och ångestfyllda avgrundsskrik..















..och jag grimaserar av olustkänslor varje gång jag måste klicka i kategorin: Nutid...
Det är sant alltså.. På riktigt.. Det har hänt.. Finns ingen återvändo.. acceptera.. gå vidare med vetskapen om att Livet kan vara grymt ibland.. gör om, gör rätt.. lär av misstagen.. utvecklas.. se framåt.. våga omfamna smärtan..

Leia......jag tycker så uppriktigt synd om Dig.



Du har förlorat så mycket. Fått utstå så mycket.

Det är inte rättvist.



Men mellan dina rader läser jag en enorm styrka. Du har en unik förmåga att uttrycka Dig, att skriva, förmedla känslor. Även om Du inte ser det nu så är Du redan på väg att läka dig själv. Läka genom att sätta ord på det du känner och göra det verkligt. Se sanningen, acceptera den och gå vidare.



Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Det har vi ju båda fått erfara. Det gör inte att förlusten känns mindre smärtsam men att man kanske rustat sig med lite "jävlar anamma" och ser saker och händelser realistiskt.



Din "lilla Liten" är för alltid en del av Dig. Det är helt OK att sörja och sakna. Ta den tid du behöver, låt ingen eller inget stressa Dig.



När Du är redo kommer Du att orka fortsätta. Du kommer resa Dig upp och kämpa vidare. Och när Du minst anar det kommer Du att se solen igen.



Varma kramar

Våga omfamna smärtan ..... Det har jag försökt och det är inte lätt.

Men jag är övertygad om att om ngn kan ta sig igenom detta så är det du.

Enorm kram!

/Mia

Det är så bra att du tar dej tid till dej själv och det som hänt.

Mina tankar är med dej.

Kramar om