Flykt från verkligheten..
Idag är jag kraftlös..
KOMPLETT kraftlös
Jag orkar inte försöka spränga sönder hans välkända inbrottssäkra känslobubblor nu..
Jag har inte energi till att vara moderligt överseende och se tiden an..
Jag orkar inte klappa medhårs längre
inte nu
Jag sitter här i soffan
med ömmande svällande bröst
och ett litet oväntat liv inombords..
Jag brottas med mina dagliga hormonduschar
och stickande smärtvågor
medan min livmoder växer
snabbt snabbt
och jag svär på att det syns..
Redan..
Men han vill inte..
Vill inte ha, inte behålla!?
Han är rädd och omskakad
Vad är han rädd för?
Jag förstår inte?
Vad är det jag har missat?!
Jag försöker verkligen prata med honom..
(det funkar sådär kan jag säga..)
Han ger mig svar som inte överrensstämmer med verkligheten..
Han serverar ursäkter som inte ens håller vid en simpel försening på högstadienivå..
Han stammar och fumlar och försjunker i sitt Tetris istället.
Han flyr.
Helt uppenbart.
Flyr undan verkligheten.
Med mörkande skygglappar och dövande öronproppar
hög musik i öronen och hjärnan på OFF-läge..
Han ser sig själv som ett offer för omständigheter
och borrar sedan ned huvudet i sanden,
för det som inte syns, finns inte?!
Blundar man tillräckligt hårt så slipper man se, eller??
Vem ÄR han egentligen?
*skakar oförstående på huvudet*
Han kanske är rädd. Jag känner ju inte er, men jag vet andra par där mannen plötsligt fått inse läget.
Barn på väg!
Hjälp, vad gör vi nu?
Vrider klockan tillbaka och använder dubbla kondomer? Funkar den?
Nej. nej. nej
Det är inte lätt det där.
En man som ställdes inför faktum var skitskraj och ville inte alls. Han stretade emot och sa nej.Han hade redan 2 vuxna barn och han ångrade att han inte använt trippla kondomer. Han jämrade sej och la pannan i djupa veck. Vad hjälpte det. Hon ville ju! Barnet anländer till jorden om 3 månader. Han börjar vänja sej vid tanken. Var sak har sin tid.
Följ ditt hjärta vännen och gör det som känns bäst för DIG!
Stor varm kram!
Vad känner Du? Vad vill Du?
KRam!
Leia, min fina internet vän.
Jag känner med Dig. Varför kan det aldrig bara vara enkelt?
Jag har inga bra råd att komma med. Jag vet alldeles för lite om hur Ert liv i övrigt ser ut. Skulle jag överföra situationen till oss så skulle förmodligen min man reagera precis likadant. Han hade varit rädd för hur det skulle ha förändrat vårt liv och att han inte skulle orkat med. Att VI inte skulle mäktat med. Men jag får känslan av att vi är några år äldre än Er och med barn som är äldre än Era så steget kanske hade varit ännu större för oss.
Ett barn är ju något alldeles underbart -tänker på hur det var när jag fick mina - och självklart älskar man barnet över allt annat när det väl har kommit. Det kommer säkerligen även Din man att göra.
Men jag hoppas att Ni hittar varandra i det här. Att Ni båda kan formulera Era rädslor och förväntningar för varandra och på så sätt kanske förstå varandra bättre.Att Ni lyssnar på varandra.
Livet tar sina egena vägar ibland och på något underligt sätt så var det nog meningen att ske. Även om det kanske inte känns så direkt.
Jag kommer att tänka på Dig/Er i helgen. Själva åker vi på en weekend på tu man hand till en stad i Europa. Efterlängtat.
Många kramar
Förtjänar inte ett barn mer än så? Förtjänar inte ett barn att få komma till en familj där det är efterlängtat och välkommet - inte "en sak man måste vänja sig vid"?
I vår familj är det minst tre personer som verkligen har längtat och välkomnar ett barn med öppna armar. Den fjärde personen är helt uppenbart rädd, men det gör inte barnet mindre välkommet för det..
Förlåt, jag var otydlig. Det jag skrev var en kommentar till det "G" skrev.
Svar till Miss Understood.
Mannen i det här förhållandet (som jag skrev om i min kommentar ovan) hade sagt nej till barn. Hans flickvän hade slutat med preventilmedel utan hans vetskap. Det blev en chock för honom och han fick jobba med känslor av att ha blivit lurad, förd bakom ljuset och ställd inför faktum.
Självklart välkomnar han det lilla livet. Att jag använde orden .... han börjar vänja sej vid tanken... handlar mer om de motstridiga känslor han hade när han förstod att hon tagit saken i egna händer så att säga. Jag kan se båda sidorna av det hela. Jag ville endast stötta Leia för jag förstod att hennes man måste vara rädd. Inte för att jag tror Leia "gjort sej med barn" mot hans vilja, men barn på väg under olika omständigheter i livet kan väcka känslor som vi ine har en aning om. Barn hör till livet. Jag har själv 5 levande och en i hemmelen. Trots att de alla inte varit planerade har de varit otroligt välkomna. För livet.
Åh, Leia! Läser och lider. Men ändå är jag glad så jag nästan börjar grina, en liten bebis!
Vad vill och känner DU?
Tror inte du att det är rädsla hos honom och att han vänjer sej. Det är nog ganska vanligt att män sticker huvudet i sanden i början.
Du vet att jag håller på dej! ♥
